utvald

Ytterligare kommentar till en beredning på villovägar.

Utgivarna av denna sajt har alldeles från början (februari 2015) argumenterat för betydligt höjda ekonomiska anslag till det svenska totalförsvaret. Men vi har samtidigt sagt att det viktigaste är att ange en tydlig inriktning för försvarets fortsatta utveckling. Detta har gjorts genom Försvarsberedningens nyligen avgivna rapport. Mot denna inriktning har vi anmält reservationer. Den främsta bristen i rapporten är att beredningen inte har tillgodosett mark- och territorialförsvarets intressen. Beredningens ordförande har rentav viftat bort frågeställningen med ”föråldrad materiel och sega gubbar”.

Läs mer

Försvarsberedningens rapport Värnkraft publicerades den 14 maj. Rapporten gäller inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025.

Bakom rapporten står regeringspartierna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. De borgerliga partierna hoppade av, då regeringen inte ville binda sig för alla kostnader till 2025 som beräknas till 84 miljarder kronor (cirka 1,5 procent av BNP). Dagens försvar kostar 53 miljarder.

Liksom tidigare år anges Ryssland som det största militära hotet mot oss, och beredningen skriver att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa. Rysslands fortgående aggression mot Ukraina och annekteringen av Krim strider mot Förenta nationernas våldsförbud och mot den europeiska säkerhetsordningen.

Militärt samarbete med andra stater är avgörande, och man skriver att den transatlantiska länken spelar en avgörande roll för Europa och Sverige. Nato är den tydligaste manifestationen av den transatlantiska länken. Att Nato upprätthåller förtroendet för de kollektiva säkerhetsgarantierna är av stor vikt.

Läs mer

Da andre ville helprofesjonalisere Forsvaret, ga Kjell sitt ærlige svar: Verneplikten må aldri gå tapt. Igjen var analysen preget av hans klokkertro på at Forsvaret må beholde sin legitimitet i befolkningen. Han hadde sett mange profesjonelle soldater i sitt virke internasjonalt, og var på ingen måte imponert av alt han så. Dermed satte han i gang et omfattende arbeid for å øke oppmerksomheten på verneplikt, høyne vernepliktens status og bedre arbeidsforholdene for soldatene. Det er ingen tilfeldighet at han kalles Soldatenes general. Han trodde på det, han handlet – ikke smart og taktisk, men åpent og ærlig – og han lykkes. Verneplikten står som en påle.

Från: ”Hva kan vi lære av Kjell Grandhagen?”  Forsvarets Forum 6 maj 2019

Statens främsta och förnämsta uppgift är att trygga landets fred, medborgarnas försörjning, territoriets okränkbarhet. Alla andra uppgifter, hur behjärtansvärda de än må vara, är sekundära i förhållande till denna primära. Varför? Därför att om den senare inte lyckas, blir det så mycket svårare eller rentav omöjligt att utföra allt det andra som människor har rätt att förvänta sig av sina institutioner (till vilka också måste räknas företagsamheten) och sina myndigheter.

Allt säkerhetspolitiskt tänkande och all försvarsplanering måste ses i ljuset av denna prioritetsordning. Ett Sverige i krig eller under ockupation är det ultimata misslyckandet. Kriget är ingen konfliktlösare, det skapar och förstärker konflikter. Önskan om fred håller samman ett folk. Därför är försvarsviljan en faktor som aldrig får lämnas ur sikte vid politiskt beslutsfattande. Ty fosterlandsförsvaret är inte blott en post i statsbudgeten, en penningrullning, det är inte ett ämne för experter – det är de mångas angelägenhet.

Läs mer

I William Burns nyligen publicerade memoarer, som sammanfattar hans långa karriären inom det amerikanska utrikesdepartementet, definierar Burns diplomati som ”det huvudsakliga instrumentet vi har för att hantera utländska relationer, minska risker och utnyttja möjligheter att öka vår säkerhet och vårt välstånd”.

På denna sajt har över åren diskuterats hur stormakter använder ekonomiska sanktioner som repressalieverktyg. Syftet är ofta att försöka få till en förändring av en regim i en annan stat.

I Foreign Affaires (29/4) (Snapshot) påstår David S. Cohen, före detta chef i CIA, med flera, i artikeln ”Sanctions Can’t Spark Regime Change. The Trouble With Trump’s Approach to Venezuela and Iran” att sanktioner kan vara verkningsfulla om den angripna staten har möjlighet att ändra ett beteende, men det gäller inte om syftet är ”regime change”.

Läs mer

Ett resultat av andra världskrigets utgång var Tysklands – förloramaktens – delning i två stater. Förbundsrepubliken och DDR stod båda under ockupation, fram till nästa krigsslut, det kalla krigets. Återförening var från början en dröm hos tysk vänster och socialdemokrati, men den förbleknade efterhand som systemkonflikten i Europa tycktes bli permanentad. Avkolonisering och befrielserörelser föreföll under det röda sextiotalet som mera angelägna projekt för en radikaliserad ungdomsgeneration än nationens och Europas framtid. Ändå fanns det, som historikern Peter Brandt har påmint om, hos en studentledare som Rudi Dutschke, född i Östtyskland men utvandrad därifrån, inte bara ett demokratiskt och internationellt utan också ett patriotiskt patos. Dutschke var en rebell och en återförenare. (Brandt, ”Freiheit und Einheit”.  Beiträge zu Fortschritt und Reaktion in Deutschland während des 20. Jahrhunderts – Das Nationale och das Universale. Edition Bodoni: utan ort 2017, s. 282)

Det nya, delade Tyskland förlorade ju också territorier i samband med nederlaget, däribland Ostpreussen och Schlesien (den tyska industrins vagga, med Breslau, rikets tredje folkrikaste stad), och många tyskar, exempelvis sudeterna, fördrevs från sina sekelgamla bosättningar under hugg och slag: de hade faktiskt funnits där långt innan den tyska nationen var på plats. Det fanns ingen historisk rättvisa i detta, däremot hämnd. Man straffade och omskolade från segermakternas sida. Sovjetunionen nedmonterade och stal tyska industrianläggningar, USA översköljde ett Tyskland (och Europa) i ruiner med varor från sin egen överskottsproduktion. Inflytelsesfärerna var fastlagda i Jalta, strax rustade man sig ånyo till tänderna. Det var den så kallade terrorbalansen. Återförenarna – tyska, europeiska – ville komma ut ur detta trauma. De vägrade att acceptera lydstatsstatus. Realisterna kallade dem romantiker.

Läs mer

Sedan några månader tillbaka pågår fredssamtal mellan USA och talibanrörelsen. Rapporterna är omväxlande positiva och negativa från mötena. Den 12 mars avslutades en 16 dagar lång förhandlingsrunda, dock utan resultat i form av någon formell överenskommelse.

Parterna verkar emellertid inställda på att fortsätta.

Om utgången ännu är oklar, är det desto säkrare att förr eller senare kommer det att bli fred. Afghanerna kommer att finnas kvar. De har bara sitt land, medan USA ligger på andra sidan jordklotet.

Det är USA:s krig, men ett antal länder (däribland Sverige) deltar fortfarande med militär personal i Afghanistan i koalition med USA och Nato. Men medlemmarna i koalitionen kommer att hälsa en fredsuppgörelse med lättnad.

Läs mer

Christer Karphammar, rådman i Vänersborgs tingsrätt, hamnar vid en lunch i ett Rotarymöte i Borås 1996 bredvid överste Mats Ekeroth, som var i färd med att sätta upp en bataljon, BA07, för tjänstgöring i Bosnien Hercegovina.

Karphammar anlitades som bataljonens juridiska rådgivare med majors grad (han hade blivit furir 1967: ”en riktig stridis”). Uppdraget innebar bland annat att besluta om interna disciplinärenden. I Bosnien Hercegovina fanns 60 000 soldater i den internationella IFOR-styrkan under Natos ledning. Där ingick den svenska bataljonen tillsammans med andra nordiska länder och Polen (NORPOL-brigaden), ryssar och turkar i en division om cirka 20 000 soldater, ledd av USA, vilken opererade under ett FN-mandat från den 20 december 1995 till den 20 december 1996 under kodnamn Operation Joint Endeavour, för att implementera de militära delarna av The General Framework Agreement for Peace (GFAP) i Bosnien och Hercegovina.

Läs mer

Atlantpakten kunde under kalla kriget med ett visst fog betecknas som en försvarsallians. Man såg ett hot från en starkt beväpnad fiende. Hotet skulle avvärjas med truppstationeringar i Europa och förekomsten av massförstörelsevapen, med uttalad förstaslagsoption, men några operationer utanför den amerikanska, i Jalta fastlagda inflytelsesfären företogs ej inom ramen för denna organisation.

Efter kalla kriget blev allt annorlunda. Då tycktes hotet från Ryssland eliminerat, och Nato uppträdde flerstädes som angripande part, utanför det egna länderområdet. Nu blev det också tydligt att forna frontstater respektive fiendestater, vilka efter hand upptogs i medlemskretsen, kom att uppfattas av de västliga strategerna som potentiella språngbrädor för gränsöverskridande insatser, i praktiken aggression.

Det är precis detta som flera nationellt sinnade opinionsbildare i USA under längre tid har reagerat mot, det vill säga frestelsen att ingripa där inga kortsiktiga eller långsiktiga amerikanska säkerhetsintressen står på spel. Uttryckt på annat sätt: risken att man överanstränger sig i onödan och får på sig en förödelse som man inte har kunnat skydda sig mot. Det är ofta konservativa krafter i Förenta staterna som intar denna position. Vi har redovisat flera analyser och debattinlägg från den kanten här på sajten.

Läs mer

Arméövningen Northern Wind 19, som genomfördes i vintras i Norrbotten, omfattade 10 000 soldater, varav 3 000 från svenska försvarsmakten.

Scenariot var att Sverige anfölls av en främmande makt, och försvaret sattes in för att möta angriparen. I övningen deltog finska enheter tillsammans med de svenska och agerade försvarare.

Sören Sommelius har på den här sajten kommenterat att övningen uppenbarligen utgick från att Sverige anfölls av Ryssland. Det är ett ganska osannolikt scenario att Sverige som enskilt land angrips utan att det sker i samband med en stormaktskonflikt mellan Ryssland och USA/Nato.

Ett frågetecken kan också sättas kring vad målet var för de svenska försvararna under övningen. Handlade det om att slå tillbaka och driva bort angriparen från svenskt territorium eller gällde det en uppehållande strid i väntan på hjälp utifrån från andra stater?

Frågan ställdes till Försvarsmakten av en av utgivarna till alliansfriheten.se, och vi fick svar från överstelöjtnant Johan Skiöld.

Läs mer

I en intervju med Dagens Nyheter (11/4) förklarar Republiken Finlands president Sauli Niinistö att han är nationalist: ”Jag värderar hemskt mycket det finska arvet och hur man lärt sig tänka och leva här.” Men han tillägger att han därmed inte nedvärderar exempelvis Sverige. Av intervjun framgår hur aktivt Finlands representanter deltar i det internationella spelet, genom dialog med olika parter, samtidigt som landet behåller och förstärker sin nationella försvarsförmåga och kan mobilisera en större försvarskraft räknad i antal soldater än det mer än femton gånger folkrikare Tyskland.

Läs mer