utvald

Under de senaste fem åren har Sverige alltmer kommit att delta i USA:s och Natos militärövningar. Försvarsminister Peter Hultqvist har hela tiden framhållit att det handlat om övningar för att stärka den svenska försvarsmakten. Interoperabilitet med Nato och beredskap att ta emot stöd om Sverige blir angripet har också varit motiv. Däremot har regeringen och försvarsmakten undvikit att direkt peka ut Ryssland som fienden i övningarnas scenario.

Med Sveriges deltagande i övningen Baltops, som leds av USA med sin Andra flotta, blir det knappast möjligt att trovärdigt hävda den linjen. Övningen uppges ha ett allmänt syfte: ”Det är tillsammans med andra som vi bygger säkerhet i vårt närområde. Nato är en av våra samarbetspartners och det är därför självklart att Sverige medverkar vid denna typ av övningar”, säger Jimmie Adamsson, pressansvarig vid försvarsmakten.

Läs mer

Svensk Personalförsörjning heter ett vinstdrivande bolag som, enligt sin hemsida, ”hjälper företag och [sic] hitta personal med rätt personlighet och attityd”. Rekryteringsuppgiften, sägs det, är ”inte bara att hitta kandidater som är rätt på papperet, utan de som också passar in i gruppen, är motiverade och har intresse för tjänsten”.

Att bemanning (vad säger språkpolisen om denna ”maskulina” glosa?) är ett yrke i sin egen rätt, förstår man av nedanstående självdeklaration:

Läs mer

Ytterligare kommentar till en beredning på villovägar.

Utgivarna av denna sajt har alldeles från början (februari 2015) argumenterat för betydligt höjda ekonomiska anslag till det svenska totalförsvaret. Men vi har samtidigt sagt att det viktigaste är att ange en tydlig inriktning för försvarets fortsatta utveckling. Detta har gjorts genom Försvarsberedningens nyligen avgivna rapport. Mot denna inriktning har vi anmält reservationer. Den främsta bristen i rapporten är att beredningen inte har tillgodosett mark- och territorialförsvarets intressen. Beredningens ordförande har rentav viftat bort frågeställningen med ”föråldrad materiel och sega gubbar”.

Läs mer

Försvarsberedningens rapport Värnkraft publicerades den 14 maj. Rapporten gäller inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025.

Bakom rapporten står regeringspartierna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. De borgerliga partierna hoppade av, då regeringen inte ville binda sig för alla kostnader till 2025 som beräknas till 84 miljarder kronor (cirka 1,5 procent av BNP). Dagens försvar kostar 53 miljarder.

Liksom tidigare år anges Ryssland som det största militära hotet mot oss, och beredningen skriver att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa. Rysslands fortgående aggression mot Ukraina och annekteringen av Krim strider mot Förenta nationernas våldsförbud och mot den europeiska säkerhetsordningen.

Militärt samarbete med andra stater är avgörande, och man skriver att den transatlantiska länken spelar en avgörande roll för Europa och Sverige. Nato är den tydligaste manifestationen av den transatlantiska länken. Att Nato upprätthåller förtroendet för de kollektiva säkerhetsgarantierna är av stor vikt.

Läs mer

Da andre ville helprofesjonalisere Forsvaret, ga Kjell sitt ærlige svar: Verneplikten må aldri gå tapt. Igjen var analysen preget av hans klokkertro på at Forsvaret må beholde sin legitimitet i befolkningen. Han hadde sett mange profesjonelle soldater i sitt virke internasjonalt, og var på ingen måte imponert av alt han så. Dermed satte han i gang et omfattende arbeid for å øke oppmerksomheten på verneplikt, høyne vernepliktens status og bedre arbeidsforholdene for soldatene. Det er ingen tilfeldighet at han kalles Soldatenes general. Han trodde på det, han handlet – ikke smart og taktisk, men åpent og ærlig – og han lykkes. Verneplikten står som en påle.

Från: ”Hva kan vi lære av Kjell Grandhagen?”  Forsvarets Forum 6 maj 2019

Statens främsta och förnämsta uppgift är att trygga landets fred, medborgarnas försörjning, territoriets okränkbarhet. Alla andra uppgifter, hur behjärtansvärda de än må vara, är sekundära i förhållande till denna primära. Varför? Därför att om den senare inte lyckas, blir det så mycket svårare eller rentav omöjligt att utföra allt det andra som människor har rätt att förvänta sig av sina institutioner (till vilka också måste räknas företagsamheten) och sina myndigheter.

Allt säkerhetspolitiskt tänkande och all försvarsplanering måste ses i ljuset av denna prioritetsordning. Ett Sverige i krig eller under ockupation är det ultimata misslyckandet. Kriget är ingen konfliktlösare, det skapar och förstärker konflikter. Önskan om fred håller samman ett folk. Därför är försvarsviljan en faktor som aldrig får lämnas ur sikte vid politiskt beslutsfattande. Ty fosterlandsförsvaret är inte blott en post i statsbudgeten, en penningrullning, det är inte ett ämne för experter – det är de mångas angelägenhet.

Läs mer

I William Burns nyligen publicerade memoarer, som sammanfattar hans långa karriären inom det amerikanska utrikesdepartementet, definierar Burns diplomati som ”det huvudsakliga instrumentet vi har för att hantera utländska relationer, minska risker och utnyttja möjligheter att öka vår säkerhet och vårt välstånd”.

På denna sajt har över åren diskuterats hur stormakter använder ekonomiska sanktioner som repressalieverktyg. Syftet är ofta att försöka få till en förändring av en regim i en annan stat.

I Foreign Affaires (29/4) (Snapshot) påstår David S. Cohen, före detta chef i CIA, med flera, i artikeln ”Sanctions Can’t Spark Regime Change. The Trouble With Trump’s Approach to Venezuela and Iran” att sanktioner kan vara verkningsfulla om den angripna staten har möjlighet att ändra ett beteende, men det gäller inte om syftet är ”regime change”.

Läs mer

Ett resultat av andra världskrigets utgång var Tysklands – förloramaktens – delning i två stater. Förbundsrepubliken och DDR stod båda under ockupation, fram till nästa krigsslut, det kalla krigets. Återförening var från början en dröm hos tysk vänster och socialdemokrati, men den förbleknade efterhand som systemkonflikten i Europa tycktes bli permanentad. Avkolonisering och befrielserörelser föreföll under det röda sextiotalet som mera angelägna projekt för en radikaliserad ungdomsgeneration än nationens och Europas framtid. Ändå fanns det, som historikern Peter Brandt har påmint om, hos en studentledare som Rudi Dutschke, född i Östtyskland men utvandrad därifrån, inte bara ett demokratiskt och internationellt utan också ett patriotiskt patos. Dutschke var en rebell och en återförenare. (Brandt, ”Freiheit und Einheit”.  Beiträge zu Fortschritt und Reaktion in Deutschland während des 20. Jahrhunderts – Das Nationale och das Universale. Edition Bodoni: utan ort 2017, s. 282)

Det nya, delade Tyskland förlorade ju också territorier i samband med nederlaget, däribland Ostpreussen och Schlesien (den tyska industrins vagga, med Breslau, rikets tredje folkrikaste stad), och många tyskar, exempelvis sudeterna, fördrevs från sina sekelgamla bosättningar under hugg och slag: de hade faktiskt funnits där långt innan den tyska nationen var på plats. Det fanns ingen historisk rättvisa i detta, däremot hämnd. Man straffade och omskolade från segermakternas sida. Sovjetunionen nedmonterade och stal tyska industrianläggningar, USA översköljde ett Tyskland (och Europa) i ruiner med varor från sin egen överskottsproduktion. Inflytelsesfärerna var fastlagda i Jalta, strax rustade man sig ånyo till tänderna. Det var den så kallade terrorbalansen. Återförenarna – tyska, europeiska – ville komma ut ur detta trauma. De vägrade att acceptera lydstatsstatus. Realisterna kallade dem romantiker.

Läs mer

Sedan några månader tillbaka pågår fredssamtal mellan USA och talibanrörelsen. Rapporterna är omväxlande positiva och negativa från mötena. Den 12 mars avslutades en 16 dagar lång förhandlingsrunda, dock utan resultat i form av någon formell överenskommelse.

Parterna verkar emellertid inställda på att fortsätta.

Om utgången ännu är oklar, är det desto säkrare att förr eller senare kommer det att bli fred. Afghanerna kommer att finnas kvar. De har bara sitt land, medan USA ligger på andra sidan jordklotet.

Det är USA:s krig, men ett antal länder (däribland Sverige) deltar fortfarande med militär personal i Afghanistan i koalition med USA och Nato. Men medlemmarna i koalitionen kommer att hälsa en fredsuppgörelse med lättnad.

Läs mer