utvald

Vi återpublicerar här en artikel från början av året av Anders Björnsson ( utgivarna)

Hultqvistdoktrinen – att avstå från att bygga upp ett folkförsvar av Finlands typ och att i alla tänkbara lägen knyta sig nära USA:s regering och krigsmakt (”den transatlantiska länken”) – innebär stora långsiktiga risker för småstaten. För överste Bo Pellnäs har naturligtvis alldeles rätt när han konstaterar att ”till syvende och sist måste ett litet land alltid lita till sin egen förmåga” och fortsätter: ”Vi förlitar oss nu på amerikanska löften. Kortsiktigt är det möjligt, men vår säkerhetspolitik kan inte vara femårig, och framtiden är alltid en osäker fordran. Det är inte skrivet i sten att USA alltid kommer att ha intressen att försvara i Östersjöområdet.”

Läs mer

Först publicerad i nr 4 2018 i KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS Handlingar och Tidskrift

Fyra premisser om Ryssland

1. Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Under de senaste 800 åren är Ryssland det land som vi har haft krig och fred. Ryssland har i detta avseende avlöst Danmark. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
2. Oavsett ev. problem i den ryska ekonomin och ev. regimförändringar kommer Ryssland alltid ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
3. Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
4. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina grannländer.

Läs mer

Den som söker finner om än inte alltid det han letar efter. Jag försökte ur mitt arkiv få fram en intervju som jag gjorde sommaren 1985 i Berlin med historikern Peter Brandt, Willys son, för magasinet Tempus. Den berörde den nationella frågan i Tyskland, och PB hävdade där att faderns Ostpolitik, hans ”Annäherung” till dåvarande DDR, var steg på vägen till ett tyskt enande – en uppfattning som då var tämligen kontroversiell men dock har vunnit historisk bekräftelse. Istället upptäckte jag en annan artikel jag skrev för Tempus vid ungefär samma tidpunkt (3:1986). Jag fann den ha ett visst fortfarande intresse. Den sovjetiska interventionslinje som här skisseras förefaller i backspegeln inte vara specifikt sovjetisk. Den handlar om stormaktspolitik. – Anders Björnsson

Läs mer

Turkiet hotar på nytt att angripa områden i norra Syrien. I början av 2018 invaderade man Afrin och installerade en regim benämnd Syriska interimsregeringen. Nu säger Turkiet att man skall invadera även en resterande del i norra Syrien.

En viktig part i konflikten är den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve, med främst amerikanska styrkor på marken kring Manbij i det hotade området. Koalitionen stöder kurder vars mål är autonomi inom eller självständighet från Syrien.

Inherent Resolve avvisar alla påståenden om att dess trupper skall dras tillbaka från Syrien. I en deklaration den 15 december i år slår man fast att uppdraget kvarstår och att man behåller sin militära styrka i landet. Varje indikation om att USA skall ändra sig är falsk, säger koalitionen.

Läs mer

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar Kosovo, läser vi i norsk press.  I utbrytarstaten planeras för en folkomröstning den 14 december om att förvandla landets säkerhetsstyrkor till en reguljär armé. ”Et slikt grep vil være utidig. Det går mot rådene fra mange NATO-allierte. Og det kan få alvorlige følger for Kosovos euroatlantiske integrering i framtida”, säger Stoltenberg. Han kritiserar också Kosovo-statens beslut att höja tullen på varor från grannlandet Serbien ”till 100 procent”. Serbien å sin sida talar om provokationer och säger att landet inte stillatigande tänker åse hur en kosovarisk armé används för att rensa landet på etniska serber.

Läs mer

Medlemsländerna i Nato är suveräna att själva besluta om sitt försvar men står under stark press från Nato och USA att forma det enligt krav från alliansen.

Nato har begärt att Norge investerar i stridsflygplan för tankning i luften av de nya F-35-planen som håller på att levereras från USA.

För Norge skulle det innebära en kostnad på ytterligare 4,4 miljarder norska kronor. Med underhåll över livslängden, bygge av hangarer med mera kommer beloppet att bli än högre. Det skall läggas på den enorma utgiften för själva F-35-planen.

Norska officersförbundet vill att stationeringen av tankningsplanen skall förläggas till Ørland, medan USA har pekat på Rygge som man vill göra till en permanent stridsflygbas. F-35 är till för Norges försvar, men Nato har också kravet att flygplanen skall användas för operationer i hela havsområdet och andra operationer i norr.

Läs mer

Nationalstaten är den historiska grunden för demokrati och suveränitet, men den utgör också ett akut värn för individens frihet och tilliten medborgare emellan. Där den offentliga makten träder tillbaka, försvagas eller ännu inte är etablerad, ges utrymme för godtycke, självsvåld och rivaliserande strukturer – på sina ställen i världen råder tillstånd av permanent inbördeskrig. I sen tid har man uppmärksammat förekomsten av klanauktoritet och utvidgade familjenätverk som bas för illegitim maktutövning också i sedan länge existerande nationalstater. (Se exempelvis antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Per Brinkemo & Johan Lundberg, red. Timbro 2018.)

I samband med de stora systemskiftena i Europa för en generation sedan, försäkrades det oförsiktigt från höger och vänster att nationalstatens bortdöende nu stod för dörren. Ett regionernas Europa skulle ta över och överstatliga arrangemang dämpa motsättningar staterna emellan. I själva verket inträffade raka motsatsen – en nationalstatens renässans! De öst- och centraleuropeiska länderna hade äntligen vunnit eller återvunnit sitt nationella oberoende, och till slut gjorde även Storbritannien slag i saken och bestämde sig för att gå sin egen väg. Mellan Europas stater finns idag starka slitningar.

Läs mer

Sverige deltar idag i två krig utan FN-mandat, Afghanistan och Irak, och i ett krig med FN-mandat, Mali.

Sveriges traditionella hållning till deltagande i militära operationer utomlands har varit att de skall vara fredsbevarande FN-operationer med mandat från FN:s säkerhetsråd, det vill säga insatser med ”blå baskrar”, exempel är Libanon, Cypern, Sinai och Gaza.

Det var en medveten svensk politik som syftade till att stärka alliansfriheten då vi inte deltog i konflikter som kunde dra med oss på ena sidan i en stormaktskonflikt. Genom att delta endast i fredsbevarande operationer undvek Sverige att blanda sig i inre konflikter i ett annat land. Därmed visade vi respekt för andra staters rätt att utan yttre inblandning själva avgöra sitt styre i enlighet med FN-stadgans artikel 1 som slår fast folkens rätt till självbestämmande. Det var en viktig princip som det låg i vårt eget intresse att upprätthålla.

Läs mer