Interview with Dr Hans Blix: The most important lesson in diplomacy is not to humiliate, europeanleadershipnetwork.org

Dr Blix, you are a respected figure with a wealth of expertise in the international field, particularly on nuclear issues and on the capacity of inspections. What are your thoughts on the current state of non-proliferation?

I think that the non-proliferation effort that started with Kennedy and the Soviets has been a success. We do not have dozens of nuclear weapon states. We have nine. And we don’t really see anyone around the corner at present. There has been success on that score but the Non-Proliferation Treaty has been a total failure on Article 6, where nuclear weapons states committed themselves to work toward and negotiate nuclear disarmament. These states talk about the step-by-step approach as being the only way forward. Well, we have the step-by-step process but it’s heading backwards.

For instance, look at the Ban Treaty. I think the reaction of NATO countries, in particular the United States, has been excessive; the technical objections they raise are strained. The real objection is that the Treaty bans the production, use, and handling of nuclear weapons without exception. The nuclear weapons states are attached to the Non-Proliferation Treaty because it legitimises the possession of their nuclear weapons. I am not saying that it is not valuable to commit States to non-proliferation. But the absolution, the toleration, the legitimatisation of nuclear weapons [that they believe NPT provides] is of value to them. It is desirable that we continue to delegitimise nuclear weapons. Even with the present possessors of weapons we need to maintain they are illegitimate and cannot be used.

You wrote for the European Leadership Network not long ago on the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), and said that many arguments made against it were tenuous. Given where we are currently with the US withdrawal, what are your thoughts on the debate surrounding Iran and the nuclear deal?

First, I feel it is important to say that the US is getting away with claiming they are withdrawing from an agreement – it was not an agreement. The Joint Plan of Action was not signed, nor termed a treaty or agreement because that could never be submitted to the US Senate. It was very deliberate. A deal was agreed between countries and given its legal binding force by the Security Council. Läs intervun

Veckans citat

”This doesn’t mean that Assad has come through the war completely unscathed, able to impose his will without restraint. But in the absence of viable alternatives, and despite the brutal crimes he has committed with the direct support of Russia and Iran, he will necessarily have a role to play in Syria’s immediate future. Clearly, the more time and resources are invested in the wrong policy, such as regime change, the harder it becomes to abandon that policy. But there is no other choice. The West must pierce its illusions and sit down to negotiate more seriously – and at all levels – about Syria.”

Javier Solana, 24 januari i Project Syndicate

Räkna med att bli sköld men inte med att få skydd

Utgivarna

“NATO is instrumental in setting us apart from Russia”, sade en ledande kongressman i USA:s representanthus i samband med en omröstning om Förenta staternas fortsatta medlemskap i militäralliansen. Detta är just detta ”avskiljande från Ryssland”, det nuvarande Natos huvudmålsättning, som gör det så olämpligt för ett vänligt sinnat grannland till Ryssland som Sverige att ansluta sig till alliansen eller att ha ett alltför demonstrativt försvarssamarbete med Nato och med enskilda länder som ingår i alliansen.

Det är helt uppenbart att det officiella USA ser Ryska federationen som en ”geostrategisk motståndare”. Men ett sådant synsätt kan omöjligen småstaten Sverige anamma. Den bör göra allt för att hålla sig utanför strategiska överväganden av det slaget. En sak är att fördöma stormaktspolitik, när den överträder folkrättens regelverk, en annan att ta ställning i stormaktsspelet, att göra sig till knähund för endera parten. I det senare fallet riskerar Sverige att bli en sköld för den ena sidan, utan att tillförsäkras något som helst skydd av denna. Och detta gäller oavsett medlemskap i militäralliansen eller unilaterala transatlantiska förbindelser, som den svenska regeringen månar om.

Freden som skulle avskaffa alla krig

Mats Björkenfeldt

 

Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles utanför Paris efter att Preussen hade besegrat Frankrike militärt. Kejsardömet existerade fram till den 9 november 1918. På 38-årsdagen av dess grundande inleds en fredskonferens i Quai d’Orsay, utrikesministeriet, i Paris. 32 stater är representerade (dock inte Sovjetryssland), men det är ”the Council of Four” som bestämmer: USA:s president Woodrow Wilson, den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresi­denten George Clemenceau och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando.  Den 28 juni 1919 undertecknar de tyska företrädarna under protest i Spegelsalen i slottet Versailles ett fredsfördrag som omfattar 440 paragrafer. I artikel 231 utpekas Tyskland som ensamt ansvarigt för första världskriget.

Läs mer

Veckans citat

About the prospects for the US pullout from Syria Lavrov recalled a saying by US author Mark Twain: ”Giving up smoking is the easiest thing in the world. I know because I’ve done it thousands of times.” Lavrov said that making fine promises was an American tradition: ”First it was announced the pullout will follow in two months, then it was stated that it should be expected not in two months but in six, and then it was hinted the pullout might be delayed much longer.”.

Ryske utrikesministern Sergei Lavrov i TASS 16 januari

de Gaulle och Nato

Mats Björkenfeldt

Intresset för Charles de Gaulle, fransk regeringschef 1944–1946 samt president 1959–1969, verkar aldrig avta. Det noteras hur han på 1930-talet kritiserade den franska armén för att leva i ett 1920-talets ”military melancholy”. Och i boken Vers l’arme’e de me’tier förespråkade han skapandet av en professionell armé på 100 000 man tillsammans med värnpliktiga soldater.

Läs mer

Svenska FN-förbundets ordförande vill kriga utomlands

I Aftonbladet (14/1) skriver Svenska FN-förbundets ordförande Annelie Börjesson att Sverige behöver skicka fler soldater utomlands:

”Argumenten för att löpande ha fler svenska soldater i utlandstjänst är många: det upprätthåller vår försvarskapacitet, det möjliggör snabb respons på nya frågor om truppbidrag och det gör militäryrket mer attraktivt.”

Det är en märklig hållning. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har grundligt avvisat påståendet att deltagande i militära insatser skulle stärka det svenska nationella försvaret. Det förhåller sig tvärtom så att det egna försvaret har kommit på undantag, då Sverige deltagit i militäroperationer utomlands.

Läs mer

Svensk kärnverksamhet

Anders Björnsson

Försvarsminister Peter Hultqvist anser att vi, Sverige, bör ”flytta fram positionerna” (Dagens Nyheter 13/1). Vad innebär det? Bland annat en stor flygövning, Arctic Challenge Exercise, under svensk ledning i slutet av våren. DN-medarbetaren Mikael Holmström skriver:

”Det blir en avancerad ’flaggövning’ med angripare och försvarare, den första i sitt slag i Norden. Den sker med stöd av USA och är ett av Sveriges bidrag till Nordefo [det nordiska försvarssamarbetet].”

Flaggövning innebär, enligt dokument från Transportstyrelsen, en övning som ”inbegriper avancerad form av teknik och är framåtdrivande samt bedrivs med skarp ammunition”

Läs mer

Hur försvarar vi Sverige?

Anders Karlsson och Bertil Kantola

Vi publicerar här med författarnas tillstånd en artikel som först publicerats i NSD .

Äntligen visar statsmakten att man kanske vill försvara Sverige igen. Av media framgick innan jul 2018 att försvarsberedningen förespråkar en utbyggnad av den lilla svenska armén. Man säger att landets armé behöver bestå av tre samövade brigader istället för som i dag, en ofullständig sådan med oklara uppgifter. Det verkar nu stå klart att det inte räcker med satsningar på teknologi för att försvara landet. Omvärlden och våra egna medborgare måste få signalen att vårt försvar består av människor i tillräckligt antal och med tillräcklig utbildning för att göra ett angrepp mot landet för kostsamt för att det ska vara lockande för dem som vill oss illa.

Inför en återuppbyggnad av armén bör man göra ett antal vägval genom att besvara frågorna nedan. Ska arméns soldater användas för a/ försvar av det egna landet eller b/ för att föra stormakternas krig i utlandet? Om svaret är alternativ a bör man välja att personalförsörja armén genom värnplikt. Om svaret är alternativ b bör man välja en yrkesarmé. Värnpliktsförsvaret har fördelen att det kan kompletteras av en kontrakterad del där personalen tjänstgör ett antal år för att deltaga i utlandsinsatser och vara den stående insatsorganisationen i hemlandet. Yrkesförsvaret har visat sig svårt att personalförsörja och saknar dessutom styrkan i den folkförankring och delaktighet i uppgiften att försvara landet som värnplikten medför. Ska armén användas för a/ landets försvar eller för att b/ försörja det militärindustriella komplexet med projekt? Om svaret är a bör man satsa på ett försvar där styrkan bygger på människans och organisationens uthållighet och där motståndaren kan räkna med att aldrig kunna slå ut vårt motstånd.

Läs mer

Det ryska problemet

Sven Hirdman

Mitt inlägg skall handla om Sveriges förhållande till Ryssland, men låt mig för att undvika missförstånd först säga detta:

Det finns mycket att kritisera i Ryssland: 

  • Det auktoritära styret, där president Putin och hans krets i praktiken bestämmer allt.
  • De hårt styrda valkampanjerna med restriktioner för de politiska partierna.
  • Det ofullständiga rättsväsendet, där åklagarna har stort inflytande över domstolarna och där statens så kallade intressen ofta går före individernas.
  • Det mycket starka inflytandet från säkerhetsorganen på alla nivåer.
  • Korruptionen i den offentliga sektorn.
  • Rysslands ofta grova påtryckningar på de andra OSS- grannländerna.

Det finns förklaringar till detta beteende, främst i det sovjetiska arvet, men det mildrar inte kritiken.

Läs mer

Björnroparnas skara

Anders Björnsson

Krigslystnaden inom delar av den militära och politiska eliten är påfallande och påfrestande. Den påminner om opinionen före första världskriget, då det svenska etablissemanget försökte få folkligt stöd för en uppslutning på Tysklands sida inför ett förestående krig mot Ryssland. Bland vanligt folk var sympatierna för Tyskland inte att underskatta; också inom den fredssinnade socialdemokratin fanns det tysksinnade som ville att Sverige skulle gå i krig på den sidan. Det politisk-parlamentariska motståndet mot alla slags krigsäventyr var emellertid tillräckligt bastant.

Läs mer