utvald

Medlemsländerna i Nato är suveräna att själva besluta om sitt försvar men står under stark press från Nato och USA att forma det enligt krav från alliansen.

Nato har begärt att Norge investerar i stridsflygplan för tankning i luften av de nya F-35-planen som håller på att levereras från USA.

För Norge skulle det innebära en kostnad på ytterligare 4,4 miljarder norska kronor. Med underhåll över livslängden, bygge av hangarer med mera kommer beloppet att bli än högre. Det skall läggas på den enorma utgiften för själva F-35-planen.

Norska officersförbundet vill att stationeringen av tankningsplanen skall förläggas till Ørland, medan USA har pekat på Rygge som man vill göra till en permanent stridsflygbas. F-35 är till för Norges försvar, men Nato har också kravet att flygplanen skall användas för operationer i hela havsområdet och andra operationer i norr.

Läs mer

Nationalstaten är den historiska grunden för demokrati och suveränitet, men den utgör också ett akut värn för individens frihet och tilliten medborgare emellan. Där den offentliga makten träder tillbaka, försvagas eller ännu inte är etablerad, ges utrymme för godtycke, självsvåld och rivaliserande strukturer – på sina ställen i världen råder tillstånd av permanent inbördeskrig. I sen tid har man uppmärksammat förekomsten av klanauktoritet och utvidgade familjenätverk som bas för illegitim maktutövning också i sedan länge existerande nationalstater. (Se exempelvis antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Per Brinkemo & Johan Lundberg, red. Timbro 2018.)

I samband med de stora systemskiftena i Europa för en generation sedan, försäkrades det oförsiktigt från höger och vänster att nationalstatens bortdöende nu stod för dörren. Ett regionernas Europa skulle ta över och överstatliga arrangemang dämpa motsättningar staterna emellan. I själva verket inträffade raka motsatsen – en nationalstatens renässans! De öst- och centraleuropeiska länderna hade äntligen vunnit eller återvunnit sitt nationella oberoende, och till slut gjorde även Storbritannien slag i saken och bestämde sig för att gå sin egen väg. Mellan Europas stater finns idag starka slitningar.

Läs mer

Sverige deltar idag i två krig utan FN-mandat, Afghanistan och Irak, och i ett krig med FN-mandat, Mali.

Sveriges traditionella hållning till deltagande i militära operationer utomlands har varit att de skall vara fredsbevarande FN-operationer med mandat från FN:s säkerhetsråd, det vill säga insatser med ”blå baskrar”, exempel är Libanon, Cypern, Sinai och Gaza.

Det var en medveten svensk politik som syftade till att stärka alliansfriheten då vi inte deltog i konflikter som kunde dra med oss på ena sidan i en stormaktskonflikt. Genom att delta endast i fredsbevarande operationer undvek Sverige att blanda sig i inre konflikter i ett annat land. Därmed visade vi respekt för andra staters rätt att utan yttre inblandning själva avgöra sitt styre i enlighet med FN-stadgans artikel 1 som slår fast folkens rätt till självbestämmande. Det var en viktig princip som det låg i vårt eget intresse att upprätthålla.

Läs mer

Krister Andrén är en ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien som i ett par artiklar på akademiens nätplats har propagerat för att det svenska försvaret bör koncentreras till tröskeln eller till vår statsgräns. Han är en ivrig anhängare av en försvarsmakt uppbyggd på yrkessoldater och skriver att vi bör söka ”personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter”. Han avskriver därmed folkförsvaret. Han hänger upp nationens överlevnad på ett mindre antal anställningskontrakt. Som om alla andra anställda i landet skulle kunna fortsätta i sina vardagssysslor i normala fåror om Sverige blev anfallet och invaderat!

Läs mer

I regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan, som lades fram i oktober, finns inte mycket om hur en fred skall åstadkommas.

Man sätter sin tillit till regeringen i Kabul och går förbi den enligt många bedömare avgörande frågan, nämligen närvaron av de utländska trupperna:

Läs mer

Den upplyste monarken Fredrik II av Preussen (1712–1786) kom till följd av sina anmärkningsvärda militära framgångar att så småningom bli känd som Fredrik den Store. Han gjorde Preussen till en stormakt genom ett antal våghalsiga krigsäventyr, som flera gånger höll på att föra landet mot avgrundens brant.

Läs mer

Under senare decennier har Förenta staternas starka politiska inflytande över Sverige lett till att det nationella försvaret i stort avskaffats och ersatts av ett bristfälligt skalförsvar med från Förenta staterna inköpta system och därtill insatsoperationer som också de i NATO:s och Förenta staternas tjänst i Afghanistan och Libyen. Men även om detta genomförts med politiskt stöd av det som falskeligen utger sig för vänster så har det inte bara bland oss kärnvapenmotståndare och fredsaktivister utan även inom den svenska militären funnits och finns ett medvetet motstånd mot denna politik.

Då all historisk erfarenhet visar att mot ett brett folkförsvar förmår i längden ingen militärmakt erövra och behålla en sig försvarande nation har nu även många yrkesmilitärer som kanske personligen menar sig vara konservativa och traditionalister i stället för nuvarande dyra och ineffektiva skalförsvar med från Förenta staterna importerat material velat ha ett starkt på värnplikten baserat folkförsvar. Ett som inte söker värna ett lätt genombrutet skal utan omfattar hela territoriet.

Jan Myrdal, tal på möte i Oslo om motståndet mot NATO, 2 november

Den nyss avslutade övningen Trident Juncture 18 har kommenterats officiellt från både finsk och svensk sida.

En tydlig skillnad framgår mellan länderna i vad man anser vara viktigt för deltagandet.

Försvarsminister Peter Hultqvist lyfte tidigt fram solidaritetsförklaringen som första motiv men har inte närmare kommenterat att Trident Juncture är en Nato-övning som bygger på artikel 5 i Nato-fördraget. Den 23 september skriver han i Svenska Dagbladet om svensk medverkan:

Läs mer

Regeringen lade fram en proposition till riksdagen den 18 oktober om fortsatt svensk trupp i Irak.

Liksom tidigare år vill regeringen ha godkännande om en väpnad styrka bestående av högst 70 personer ”till förfogande på plats i Irak till och med den 31 december 2019”. Insatsen kan som mest omfatta 220 man för en eventuell evakuerings- och förstärkningsstyrka.

Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd för styrkan. Regeringen hänvisar som tidigare till inbjudan från Iraks regering, vilket har kommenterats på denna sajt.

Läs mer