Den upplyste monarken Fredrik II av Preussen (1712–1786) kom till följd av sina anmärkningsvärda militära framgångar att så småningom bli känd som Fredrik den Store. Han gjorde Preussen till en stormakt genom ett antal våghalsiga krigsäventyr, som flera gånger höll på att föra landet mot avgrundens brant.
utvald
Veckans citat
Under senare decennier har Förenta staternas starka politiska inflytande över Sverige lett till att det nationella försvaret i stort avskaffats och ersatts av ett bristfälligt skalförsvar med från Förenta staterna inköpta system och därtill insatsoperationer som också de i NATO:s och Förenta staternas tjänst i Afghanistan och Libyen. Men även om detta genomförts med politiskt stöd av det som falskeligen utger sig för vänster så har det inte bara bland oss kärnvapenmotståndare och fredsaktivister utan även inom den svenska militären funnits och finns ett medvetet motstånd mot denna politik.
Då all historisk erfarenhet visar att mot ett brett folkförsvar förmår i längden ingen militärmakt erövra och behålla en sig försvarande nation har nu även många yrkesmilitärer som kanske personligen menar sig vara konservativa och traditionalister i stället för nuvarande dyra och ineffektiva skalförsvar med från Förenta staterna importerat material velat ha ett starkt på värnplikten baserat folkförsvar. Ett som inte söker värna ett lätt genombrutet skal utan omfattar hela territoriet.
Jan Myrdal, tal på möte i Oslo om motståndet mot NATO, 2 november
Trident Juncture – olika syn i Finland och Sverige
Den nyss avslutade övningen Trident Juncture 18 har kommenterats officiellt från både finsk och svensk sida.
En tydlig skillnad framgår mellan länderna i vad man anser vara viktigt för deltagandet.
Försvarsminister Peter Hultqvist lyfte tidigt fram solidaritetsförklaringen som första motiv men har inte närmare kommenterat att Trident Juncture är en Nato-övning som bygger på artikel 5 i Nato-fördraget. Den 23 september skriver han i Svenska Dagbladet om svensk medverkan:
Fortsatt svensk trupp i Irak
Regeringen lade fram en proposition till riksdagen den 18 oktober om fortsatt svensk trupp i Irak.
Liksom tidigare år vill regeringen ha godkännande om en väpnad styrka bestående av högst 70 personer ”till förfogande på plats i Irak till och med den 31 december 2019”. Insatsen kan som mest omfatta 220 man för en eventuell evakuerings- och förstärkningsstyrka.
Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd för styrkan. Regeringen hänvisar som tidigare till inbjudan från Iraks regering, vilket har kommenterats på denna sajt.
Neretnieks skiljer inte på försvarskrig och aggressionskrig
I en artikel på sin blogg som vi länkat till på den här sajten skriver Karlis Neretnieks (tidigare chef för Försvarshögskolan) om kraven på officerare. Han pekar på behovet av en tydligare professionalisering av officersyrket och att man måste komma bort från den akademism som nu råder. Istället är det krigets behov och träning för krig som som skiljer officersyrket från andra. Så långt kan man hålla med Neretnieks. Sverige behöver bra officerare vars professionalism är just att leda i krig.
En märkesman
På Norra Begravningsplatsen i Solna, vid foten av den stora kullen, står gravstenen över Adolf Hedin, liberal politiker och tidningsman. Gravstenen är väldig och gjord i ett enda stycke. Det enda som står där är namnet: Adolf Hedin. Inga årtal, inga utsmyckningar. Stockholms borgerskap reste stenen.
Adolf Hedin (1834–1905) var en borgerlig intellektuell som helt och hållet levde på publicistiska uppdrag och politiskt arbete under tvåkammarriksdagens första decennier fram till sin död. Ingen förmögenhet, inga sinekurer, inte heller någon organiserad rörelse som stod bakom honom. Han var en rörelse av egen kraft. Vänstersinnad i den tidens terminologi: socialreformatorisk, en tidig förespråkare för politisk demokrati.
Söndagspredikan
Detta är ett paradoxalt förhållande:
Sverige beskrivs i internationell press och i internationella försvarsanalyser som ett neutralt land, liksom andra europeiska länder vilka står utanför militära allianser. Men svenska politiker av olika sort, liksom militära så kallade experter, undergräver systematiskt möjligheterna för vårt land att stå utanför en eventuellt våldsam konflikt mellan stormakter.
Svensk neutralitet har aldrig kränkts; optionen att kunna stå neutral har förslösats. Det är ett självskadebeteende.
Låt oss tala klarspråk. Ett litet land har inga förutsättningar att besegra en stormakt, i synnerhet en som är kärnvapenbestyckad. Däremot kan den hålla en potentiell angripare på avstånd genom en kombination av förnuftig utrikespolitik och ett robust militärt och civilt försvar. Sverige har tyvärr gjort sig av med bägge dessa förutsättningar. Vår svaghet är inte ödesbestämd; den är självförvållad.
Tal i Varberg på FN-dagen 24 oktober
Bästa fredsvänner i Varberg!
Världens viktigaste fråga idag är freden. Och mänsklighetens överlevnad.
Sverige har med gemensamma insatser från alla politiska partier och folkrörelser av olika slag byggt upp ett fredligt välfärdssamhälle och rättssamhälle. Vi har deltagit i FN:s förhandlingar om nedrustning och avskaffandet av kärnvapen. Sverige har inga krigshjältar. Vi har istället fredshjältar. Det räcker om jag nämner namn som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal och Olof Palme, så förstår ni vad jag menar.
Regeringen fortsätter att vilseleda om kriget i Afghanistan
Regeringen har som tidigare år lagt en proposition till riksdagen om fortsatt svensk trupp i Afghanistan.
Återigen konstatera man att säkerhetsläget i Afghanistan försämras, antalet civila offer ökar: ”Trots fredsansträngningarna har den väpnade konflikten förvärrats i omfattning och intensitet det senaste året och utgör det största hindret för Afghanistans utveckling.” Regeringen skriver: ”Respekten för mänskliga rättigheter är mycket bristfällig. Kvinnor och flickor har en marginaliserad roll och utsätts för hot och våld.” Och vidare: ”Den humanitära situationen i Afghanistan har försämrats under det senaste året.”
Sverige skall öva eget försvar, inte delta i USA:s Trident Juncture
Det svenska försvaret skall delta i den stora övningen Trident Juncture som pågår från den 25 oktober till den 7 november, framför allt i norra Norge men även delvis i Sverige och Finland.
Syftet är att testa Natos snabbinsatsstyrka och öva samarbetet mellan militär från Finland, USA, Sverige och Norge. Totalt deltar 50 000 personer från 31 nationer. Ungefär 2 400 av dem kommer från Sverige. Sveriges deltagande har tidigare kommenterats på den här sajten.
Enligt försvarsminister Peter Hultqvist är det ”en stor övning som är viktig för vårt samarbete inom den nordiska solidaritetsförklaringen”. (Upsala Nya Tidning 22/10)
Sverige och FN-stadgans våldsförbud
Svenska regeringar, oavsett politisk färg, har efter andra världskriget försvurit sig åt att stödja FN-stadgan och särskilt dess våldsförbud.
I praktiken har också Sverige försvarat FN-stadgan då folkrättsbrott begåtts både av stormakter och mindre stater, men det har inte varit ett konsekvent agerande. Som ett litet land går det inte alltid att i alla lägen uppträda med stenhårda principer, vilket oftast förstås av omvärlden.
Utsiktslöst att försöka tvinga upp en ubåt
Försvarets Materielverk (FMV) har genomfört prov med ett anti-ubåtsvapen. Myndigheten skriver i ett pressmeddelande :
”Med en samtidig avfyring av 36 granater genomförde FMV en verifieringsskjutning av det anti-ubåtsvapen som 2020 ska finnas på två minröjningsfartyg.”
Vapnet skall fästa på en främmande ubåt i undervattensläge och med riktad sprängverkan åstadkomma ett litet hål i skrovet så att ubåten skall tvingas upp. FMV gör dock försiktighetsvis en reservation:
”Granaten ska skapa en mindre skada i ubåtsskrovet, som ska ge ubåten problem, och förhoppningsvis tvinga upp den till ytan.”
Att tvinga en ubåt till ytan är hart när omöjligt. Ingenstans i världen har man lyckats med det. I våra skärgårdsvatten med svåra djup- och vattenförhållanden är uppgiften än mer utsiktslös.