Vid toppmötet den 11–12 juli enades Natos medlemsländer om en gemensam deklaration. President Donald Trump hade gått till våldsamt angrepp mot Tysklands förbundskansler Angela Merkel med kravet på ökade försvarsutgifter. Ändå skrev Trump i slutändan under deklarationen, och Nato undvek därmed den splittring som G7-länderna uppvisade då Trump vägrade underteckna en gemensam skrivning om ekonomi och handel.
utvald
Språket också en försvarslinje
Jag är (passiv) medlem i föreningen Språkförsvaret. Försvar av svenskan är naturligtvis också ett försvar av Sverige. Blir svenska språket undanträngt – i företag och högskoleutbildningar, längs butiksstråk och på hemsidor – då sjunker värdet av Sverige. För det är ju inte så att svenskar är ett särskilt mångspråkigt folk och älskar att lära sig nya främmande språk. Det är engelskan som tar över. Och den engelska som de allra flesta svenskar försöker sig på att tala är ett andra eller tredje klassens språk. Detta riskerar att skapa å enda sidan ett dominansförhållande, å andra sidan en känsla av underlägsenhet.
I Nato-tider – liberalism och nationalism
Nationalismen är en produkt av det liberala tänkandet. Den var riktad mot det dynastiska härskandet som ledde till oavlåtligs krig mellan koalitioner av furstar och suveräner. Efter urladdningarna under Napoleonkrigen, som var en serie imperialistiska erövringskrig, inträdde ett tillstånd av relativ fred i Europa under ett hundra år. Det är en period som har kallats nationernas århundrade, eftersom den såg uppkomsten av ett antal nya nationalstater i Europa. Flera av Europas stater skaffade sig eller utökade sitt antal av kolonier under samma epok, vilket resulterade i nationella frigörelsesträvanden i tredje världen under följande sekel. Woodrow Wilsons 14 punkter i första världskrigets slutskede var en nationalliberalismens höga visa, visserligen aldrig sjungen till sluttakten.
Ett dystert bokslut
Redaktionell anmärkning. – Efter författarnas benägna tillstånd har vi fått möjlighet att publicera deras anmälan av Carl Björemans senaste bok i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Överste Blomquist och överstelöjtnant Cronenberg är båda pensionerade arméofficerare och ledamöter av Krigsvetenskapsakademien.
Sex överbefälhavare söker sin roll är titeln på generallöjtnant Carl Björemans nyutkomna bok där det inledningsvis heter: ”Sverige har alltid behövt men aldrig haft en egentlig ÖB.” Det låter starkt men är helt rätt. ÖB utarbetade inte ett militärstrategiskt bedömande som underlag till organisering av krigsmakten/försvarsmakten eller sättet att genomföra en försvarsstrid till stöd för neutralitetspolitiken. I stället utarbetades politiska direktiv, som ledde fel. Under Helge Jungs tid som ÖB utarbetades ett militärt bedömande (s. 29). Men det kom inte till användning.
Patrik Oksanens nya bok – skärvor av ostyrkta påståenden
Inga-Britt Ahlenius, den tidigare Riksrevisionsverkets sista generaldirektör, har flera gånger yttrat att korruptionen i Sverige är mera omfattande än vad vi vanligen tror. Är hon därmed en rysk inflytelseagent? Ja, enligt Patrik Oksanens logik måste hon vara det. Ty Ryssland använder sådana beskyllningar för att utså tvivel i det svenska samhället, och generellt i Väst, om att vi lever i den bästa av världar, för att destabilisera oss, säger han.
Vi behöver inte politiserande generaler och polischefer
Sveriges högst rankade militär, general Micael Bydén, har lagt sig i den säkerhetspolitiska debatten. Det borde han inte ha gjort. Till Svenska Dagbladet säger överbefälhavaren: ”Jag tror inte att förståelsen för vad ett Natomedlemskap innebär finns riktigt.” (”ÖB ’sticker ut hakan’ om svenskt Natomedlemskap”)Han klagar på ”ytlighet” i ”samtalen om vad ett medlemskap för Sverige skulle innebära”.
Det är svårt att tolka detta annat än som ett förord för svensk Nato-anslutning. För menar verkligen generalen att förståelsen för de nackdelar ett medlemskap skulle medföra skulle vara alltför ringa? Är det medlemskapsmotståndarna som är ”ytliga”, eller är det förespråkarna? I själva verket gick ju Bydén tillsammans med sin närmaste man, generallöjtnant Dennis Gyllensporre, i mars ut med en förklaring om föregivna fördelar med ett Nato-medlemskap.
Högsta militärledningens inhopp i en politiskt infekterad fråga skapar både oro och olust.
Folkens självbestämmanderätt
I FN-stadgan nämns (principen om) folkens självbestämmanderätt i artiklarna 1 och 55, men det anges inte närmare vad denna princip innebär. Man kan dock notera att i artikel 1 anges först att FN:s ändamål är att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Om detta har Ingemar Folke skrivit klokt på denna sajt . Samtidigt har man på vänsterkanten anlagt ett annat synsätt: där författaren synes se det som relevant att helt bortse från FN-stadgans primära ändamål.
I dagarna utkom lägligt boken Autonomy and Self-determination. Between Legal Assertions and Utopian Aspiration med Peter Hilpold som redaktör (Edvard Elgar 2018).
Nato-spåret är och förblir en återvändsgränd
Turbulensen i Nato-lägret börjar närma sig Suez-styrka. År 1956 ställdes två Nato-länder mot ett tredje i en internationell konflikt, och de fick böja sig. Den rörde visserligen ett out-of-area-område, men sedan dess har de flesta andra medlemmar i Atlantpakten böjt sig för USA i liknande situationer. Det finns en del tecken som tyder på att de inte skulle vara beredda att göra det längre.
Sverige i Irak – del av USA:s krig i Syrien
Sverige deltar med militär styrka i Irak sedan 2015. Styrkan är en del av den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve.
För svenska allmänheten beskrivs insatsen i Irak som en isolerad operation där Sverige enligt egen agenda utbildar irakisk militär att bekämpa Isil. Vi har på den här sajten tidigare kommenterat det svenska militära deltagandet i Irak. Men Sveriges militära bidrag är ingen isolerad del. Operation Inherent Resolve har ett mycket vidare uppdrag än vad svenska regeringen velat erkänna.
Koalitionen verkar inte bara i Irak utan genomför också interventioner i Syrien i strid med folkrätten.
Fram till slutet av år 2017 hade koalitionen genomfört mer än 13.000 flygattacker i Irak och mer än 11.000 attacker i Syrien.
Den utmärkte Hans Blix
Sveriges regering har tilldelat förutvarande utrikesministern, jur. dr Hans Blix medaljen Illis quorum av artonde storleken på hans 90-årsdag. Det är högsta graden av denna sparsamt utdelade dekoration. Blix bär redan den av Konungen utdelade Serafimermedaljen, som faktiskt är ännu mera sällsynt (endast två ytterligare nu levande svenskar innehar den: dirigenten Herbert Blomstedt och förre rektorn för Uppsala universitet Stig Strömholm).
Regeringens gest är en vacker erkänsla för en enastående insats som svensk diplomat och internationell ämbetsman, och det finaste av allt är att Hans Blix ännu upp i åren fortsätter sitt engagemang för världsfreden. Som bekant ledde han Förenta nationernas vapeninspektörer i Irak och varnade i den egenskapen på det bestämdaste för ett ingripande mot det landet, eftersom belägg för innehav av massförstörelsevapen där saknades. Blix hade rätt – det fanns inga – och har fått än mer rätt i efterhand, när det har visat sig att Förenta staternas och Storbritanniens folkrättsvidriga invasion av Irak 2003 medförde omätliga skadeverkningar för befolkningarna i hela Mellanösternregionen och i Nordafrika.
Han deltar även i den svenska säkerhetspolitiska debatten med genomtänkta förord för fortsatt svensk alliansfrihet, och han har angripit den sittande amerikanske presidenten för att ha torpederat det av Säkerhetsrådet sanktionerade internationella avtalet om Iran och atomvapen.
Utgivarna av alliansfriheten.se gratulerar Hans Blix till utmärkelsen.
Vi vill också åter uppmärksamma Hans Blix föredrag på Sipri 28 maj 2018 : Is the world on the road to peace or war? som går att läsa här på sajten.
Gör historien statsmän, eller statsmän historia?
Professor Bruce W. Jentlesons The Peacemakers. Leadership Lessons from Twentieth-Century Statesmanship (W. W. Norton & Company 2018) skildrar hur “great leaders” under nittonhundratalet spelade en avgörande roll för att göra världen ”a fairer and more peaceful place”. Hur gjorde de det? Vilka lärdomar kan dras?
Boken lyfter fram Henry Kissinger, Zhou Enlai, Michail Gorbatjov, Dag Hammarskjöld, Nelson Mandela, Yitzhak Rabin, Mahatma Gandhi, Lech Walesa, Gro Harlem Brundtland och en del andra personer. Och presenterar respektive person, varför de gjorde vad de gjorde och hur de nådde sina mål. Författaren tydliggör hur svårt ”peacemaking” är men visar samtidigt att fred kan skipas.
Dikeskörning
Den svenska Nato-lobbyn kommer synbarligen ingenstans. Den har enorma resurser till sitt förfogande men vinner inga nya proselyter. Nu tycks den bli desperat. Moderaterna säger sig vilja driva igenom ett svenskt Nato-medlemskap utan nationell enighet – ja, utan att ha en majoritet av befolkningen bakom sig. I Finland, vårt närmaste grannland, har Nato-frågan inte rört sig en millimeter. Opinionen där är lika mycket mot medlemskap som den är för den allmänna värnpliktens bevarande. De svenska riksdagspartier, som vill föra in Sverige i den västliga militäralliansen, är de samma som begravde värnplikten 2009.