Den franske presidenten Nicolas Sarkozy hade intresse av att störta Libyens diktator Muammar Khaddafi för att öka Frankrikes inflytande i norra Afrika och komma åt Libyens olja. Han lyckades förena sig med Storbritanniens premiärminister David Cameron om detta. De sökte USA:s stöd för projektet och gjorde klart för president Obama att de skulle fullfölja uppdraget även utan USA:s stöd. Obama föll till föga då det annars ”would do grave damage to American leadership” (Obamas säkerhetsrådgivare Derek Chollet, The Long Game , PublicAffairs 2016). I samma bok framgår att Obama kom att ångra sig.
utvald
Organisations- eller uniformsförbud?
Den 13 juli i år meddelade justitieminister Morgan Johansson: ”Den socialdemokratiskt ledda regeringen anser att tiden är mogen att utreda ett förbud mot rasistiska organisationer och deltagande i sådana organisationer.” Man anger bakgrunden bland annat vara händelserna runt Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i Almedalen då aktiva i rörelsen uppträdde aggressivt och hotfullt mot bland annat HBTQ-personer och organisationer.
Frågan om partiförbud var aktuell i Sverige under 30-talet då nazismen kom till makten i Tyskland. Den svenska staten valde dock att inte gå på ett partiförbud utan införde istället ett förbud mot politiska uniformer. Syftet var att hindra att den politiska debatten och politiska möten antog militära former, som kunde skrämma allmänheten, men att samtidigt bevara åsiktsfriheten. I ett anförande i riksdagen på våren 1933 försvarar Tage Erlander en av den socialdemokratiska regeringen framlagd proposition om förbud mot politiska uniformer. Samma dag som anförandet hölls, den 10 juni 1933, antog den svenska riksdagen lagförslaget om förbud mot sådana uniformer.
Veckans citat
Två saker ser jag som väldigt positiva. Den första är att fler genomför utbildningen än när den var frivillig. Den andra är att jag tror att vi får ett mer folkförankrat försvar. Förr gjorde en stor del av befolkningen lumpen och man hade det som något gemensamt, jag tror att det kan bli så igen, säger han.
Emil Brynolfsson kapten vid Ledningregementet i Enköping. (UNT 24 juli)
Veckans citat
Urban Ahlin (S) i riksdagen den 11 juni 2009:
Vi socialdemokrater har i de motioner som behandlas i betänkandet varit tydliga med att regeringens partier klart måste visa för riksdagen att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast och sluta upp med att göra tarvlig symbolpolitik i regeringsdeklarationer och utrikesdeklarationer genom att försöka skapa en bild av något annat. Detta märks till exempel i regeringens försvarspolitiska proposition, men också i andra skrivelser som har kommit till riksdagen. Låt mig peka på ett antal sådana saker. En är att man inte nämner att Sverige är militärt alliansfritt. En annan är att man talar om att den neutralitetsoption som vi har som ett militärt alliansfritt land inte längre existerar eftersom vi nu har en solidaritetsförklaring med våra europeiska vänner samt Norge och Island.
Vi behöver avspänning inte högspänning
Under andra världskriget sade man i Helsingfors att Stockholm var Finlands näst viktigaste stad. Här hade den store statsmannen Juho Kusti Paasikivi varit finskt sändebud i slutet av trettiotalet, och när vinterkriget och sedan fortsättningskriget bröt ut sköttes de finska kontakterna till fiendemakten Sovjetunionen i vårt lands huvudstad med svenska diplomater och affärsmän som mellanhänder och den sovjetiska ambassadören Madame Kollontay som länk till Moskva.
Idag är det, på ett paradoxalt sätt, Finland som är mellanhanden, mellan Öst och Väst, mellan Amerikas Förenta Stater och Ryska Federationen. Och det går faktiskt att argumentera för att Helsingfors i den nuvarande världspolitiska situationen är Sveriges näst viktigaste stad – ja, viktigare än Washington, Bryssel eller Berlin. Republiken Finlands president Sauli Niinistö fortsätter sina företrädares politik gentemot stormaktsintressena. Han vill förstärkt dialog; han vill bevarad suveränitet.
Nato splittrat men går vidare
Vid toppmötet den 11–12 juli enades Natos medlemsländer om en gemensam deklaration. President Donald Trump hade gått till våldsamt angrepp mot Tysklands förbundskansler Angela Merkel med kravet på ökade försvarsutgifter. Ändå skrev Trump i slutändan under deklarationen, och Nato undvek därmed den splittring som G7-länderna uppvisade då Trump vägrade underteckna en gemensam skrivning om ekonomi och handel.
Språket också en försvarslinje
Jag är (passiv) medlem i föreningen Språkförsvaret. Försvar av svenskan är naturligtvis också ett försvar av Sverige. Blir svenska språket undanträngt – i företag och högskoleutbildningar, längs butiksstråk och på hemsidor – då sjunker värdet av Sverige. För det är ju inte så att svenskar är ett särskilt mångspråkigt folk och älskar att lära sig nya främmande språk. Det är engelskan som tar över. Och den engelska som de allra flesta svenskar försöker sig på att tala är ett andra eller tredje klassens språk. Detta riskerar att skapa å enda sidan ett dominansförhållande, å andra sidan en känsla av underlägsenhet.
I Nato-tider – liberalism och nationalism
Nationalismen är en produkt av det liberala tänkandet. Den var riktad mot det dynastiska härskandet som ledde till oavlåtligs krig mellan koalitioner av furstar och suveräner. Efter urladdningarna under Napoleonkrigen, som var en serie imperialistiska erövringskrig, inträdde ett tillstånd av relativ fred i Europa under ett hundra år. Det är en period som har kallats nationernas århundrade, eftersom den såg uppkomsten av ett antal nya nationalstater i Europa. Flera av Europas stater skaffade sig eller utökade sitt antal av kolonier under samma epok, vilket resulterade i nationella frigörelsesträvanden i tredje världen under följande sekel. Woodrow Wilsons 14 punkter i första världskrigets slutskede var en nationalliberalismens höga visa, visserligen aldrig sjungen till sluttakten.
Ett dystert bokslut
Redaktionell anmärkning. – Efter författarnas benägna tillstånd har vi fått möjlighet att publicera deras anmälan av Carl Björemans senaste bok i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Överste Blomquist och överstelöjtnant Cronenberg är båda pensionerade arméofficerare och ledamöter av Krigsvetenskapsakademien.
Sex överbefälhavare söker sin roll är titeln på generallöjtnant Carl Björemans nyutkomna bok där det inledningsvis heter: ”Sverige har alltid behövt men aldrig haft en egentlig ÖB.” Det låter starkt men är helt rätt. ÖB utarbetade inte ett militärstrategiskt bedömande som underlag till organisering av krigsmakten/försvarsmakten eller sättet att genomföra en försvarsstrid till stöd för neutralitetspolitiken. I stället utarbetades politiska direktiv, som ledde fel. Under Helge Jungs tid som ÖB utarbetades ett militärt bedömande (s. 29). Men det kom inte till användning.
Patrik Oksanens nya bok – skärvor av ostyrkta påståenden
Inga-Britt Ahlenius, den tidigare Riksrevisionsverkets sista generaldirektör, har flera gånger yttrat att korruptionen i Sverige är mera omfattande än vad vi vanligen tror. Är hon därmed en rysk inflytelseagent? Ja, enligt Patrik Oksanens logik måste hon vara det. Ty Ryssland använder sådana beskyllningar för att utså tvivel i det svenska samhället, och generellt i Väst, om att vi lever i den bästa av världar, för att destabilisera oss, säger han.
Vi behöver inte politiserande generaler och polischefer
Sveriges högst rankade militär, general Micael Bydén, har lagt sig i den säkerhetspolitiska debatten. Det borde han inte ha gjort. Till Svenska Dagbladet säger överbefälhavaren: ”Jag tror inte att förståelsen för vad ett Natomedlemskap innebär finns riktigt.” (”ÖB ’sticker ut hakan’ om svenskt Natomedlemskap”)Han klagar på ”ytlighet” i ”samtalen om vad ett medlemskap för Sverige skulle innebära”.
Det är svårt att tolka detta annat än som ett förord för svensk Nato-anslutning. För menar verkligen generalen att förståelsen för de nackdelar ett medlemskap skulle medföra skulle vara alltför ringa? Är det medlemskapsmotståndarna som är ”ytliga”, eller är det förespråkarna? I själva verket gick ju Bydén tillsammans med sin närmaste man, generallöjtnant Dennis Gyllensporre, i mars ut med en förklaring om föregivna fördelar med ett Nato-medlemskap.
Högsta militärledningens inhopp i en politiskt infekterad fråga skapar både oro och olust.
Folkens självbestämmanderätt
I FN-stadgan nämns (principen om) folkens självbestämmanderätt i artiklarna 1 och 55, men det anges inte närmare vad denna princip innebär. Man kan dock notera att i artikel 1 anges först att FN:s ändamål är att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Om detta har Ingemar Folke skrivit klokt på denna sajt . Samtidigt har man på vänsterkanten anlagt ett annat synsätt: där författaren synes se det som relevant att helt bortse från FN-stadgans primära ändamål.
I dagarna utkom lägligt boken Autonomy and Self-determination. Between Legal Assertions and Utopian Aspiration med Peter Hilpold som redaktör (Edvard Elgar 2018).