NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Moderaterna har i en motion till riksdagen sammanställt sina förslag om säkerhetspolitiken i 22 punkter.
Nr 1 är att öka försvarsutgifterna till 2 procent av BNP under den kommande 10-årsperioden och nr 2 en ”färdplan för medlemskap i Nato”.
Bakgrunden anges vara ett försämrat säkerhetsläge i Östersjöområdet efter Rysslands annektering av Krim och stödet till rebellerna i östra Ukraina.
Sverige kan inte klara sig på egen hand; därför krävs ett Nato-medlemskap.
Jan Eklund skriver i Dagens Nyheter om boken ”Kriget som inte har något slut” av Carsten Jensen och Anders Hammer, se nedan på denna sajt. Boken kom ut i Danmark 2014 med titeln Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014) och presenterades av Lars-Gunnar Liljestrand i tidskriften Afghanistan.nu nr 2 2014. Vi återger här den bokpresentationen:
Den danske författaren Carsten Jensen har flera gånger varit i Afghanistan och skrivit om sina iakttagelser. Anders Sömme Hammer är en norsk journalist som sedan 2007 bor i Afghanistan. Tillsammans har de gett ut boken Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014). De reser runt i landet 2013 och träffar talibanledare, krigsherrar, kvinnor som lever under hot och talar med familjer som drabbats av Nato:s bombningar. I bokens inledande kapitel ger de en översiktlig bild av landet efter 12 års krig. Nato är på väg ut ur landet men amerikanarna vill ha kvar en begränsad styrka på baser för att kunna fortsätta drönarattacker och flygbombningar mot talibanerna i så kallade kill or capture-operationer som i verkligheten inte är något annat än dödspatruller. ”Nato är fortsatt anhängare av den egendomliga teorin att man för att få sin fiende att tala först skall skjuta huvudet av honom.”
Jag skall tala om FN-stadgans våldsförbud och de utmaningar förbudet ställts inför under de senaste 20 åren. Tre områden kommer att tas upp:
– Humanitär intervention och preventivt krig
– Militär intervention mot terrorism
– Inbjudan till militär intervention
Våldsförbudet
FN-stadgans våldsförbud finns inskrivet i artikel 2 (4) där det deklareras att medlemsstaterna förbinder sig att avstå från hot om eller bruk av våld mot en annan stat. Det finns två undantag: självförsvar vid ett väpnat angrepp samt efter beslut av Säkerhetsrådet för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Våldsförbudet är absolut och tvingande från vilket staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser.
Det moderna Sverige har en lång tradition av solidaritet med andra länder och folk.
Under 1800-talet kom politiska flyktingar till vårt land och fann uppehälle här, exempelvis polska frihetskämpar från det ryska Polen. I Danmarks krig mot Preussen 1864 deltog svenska frivilliga, däribland den sedermera berömde Enköpingsläkaren Ernst Westerlund (han med blomman). 1905 såg den svenska arbetarrörelsen till att det inte blev något krig med norrmännen som ville upplösa unionen. Finska vinterkriget lockade svenska frivilliga, men den svenska regeringen gick också med på att förnödenheter och militär utrustning sändes till Finland som utkämpade ett försvarskrig mot sovjetarmén.
Även den svenska solidariteten, officiellt deklarerad eller ej, ingår i mönstret.
Det är oroande svårt att kunna förena bilden av ett USA, som visar ett sådant uttalat ekonomiskt och politiskt förakt för sina allierade i Europa, med de säkerhetspolitiska garantier som man samtidigt utställer. Behoven av ett starkt tyskt ledarskap inom EU är nu stort.
Vi själva måste än en gång se över vårt totalförsvar. Amerikanska avtal visar sig ha korta bäst-före-datum. Det vi nu satsar är för litet och i värsta fall för sent.
Bo Pellnäs i Kristianstadsbladet
Försvarsministrarna Peter Hultqvists och Jussi Niinistös besök i USA den 8 maj resulterade i undertecknandet av ett avtal om ett djupare försvarssamarbete. Från USA:s sida stod försvarsminister James Mattis som undertecknare. Avtalet beskrivs som en avsiktsförklaring, och den exakta innebörden har inte redovisats.
Hultqvist och Niinistö trycker på att det handlar om övningar på armé-, flyg- och marinsidan och allmänt om förbättrad militär förmåga och utbyte av information. Avtalet avses ge ökad stabilitet i Östersjöområdet.
Representanter för USA lägger tyngdpunkten på ett mer strategiskt plan och talar om Ryssland som en gemensam fiende och att avtalet skall dämpa Rysslands aggressivitet. Försvarsminister Mattis:
“When we speak together like this, we bring a tempering of anyone’s aggressive desires, and I think that is the message here today”. (Defense News 9/5)
I Dagens Nyheters artikel på pingstdagen intervjuas amerikanska försvarsexperter och politiker. De talar om Sverige som USA:s vän och försäkrar att man skall komma till undsättning om vi blir hotade.
Ingen kan säga vad som skulle hända i ett allvarligt läge. Klart är dock att USA kommer att handla utifrån sina nationella intressen som vid en kris kan sammanfalla med Sveriges men som också kan stå i motsättning till våra intressen.
USA lägger allt större vikt vid Östersjöområdet och Nordkalotten. I Nordnorge upprättas vad som i praktiken är permanenta amerikanska militärbaser, vilket bryter mot den traditionella norska linjen att inte upplåta territoriet för permanenta baser. Uppfattningarna om den amerikanska militära närvaron i Nordnorge går isär bland norska kommentatorer. Som vi redovisat på den här sajten finns farhågan att USA önskar stationera militär i Nordnorge främst utifrån sina egna nationella intressen i den strategiska kraftmätningen med Ryssland. Något som ökar spänningarna i området och kan öka rysk misstänksamhet mot Norge. Samtidigt är försvaret av södra Norge, där de flesta människor bor, försvagat.
I Ronan Farrows bok War on Peace. The End of Diplomacy and the Decline of American Influnce (Norton & Company 2018) ges intrycket av att USA förde en fredspolitik genom normal diplomati, innan ”[t]he freefall of the Foreign Service […] continued through both the Obama and Trump eras”. Detta är något missvisande om vi erinrar oss Koreakriget 1950–1953, Vietnamkriget, USA:s intervention i Dominikanska republiken 1965, i Nicaragua 1981–1988, i Grenada 1983, luftangreppet mot Libyen 1986, interventionen i Panama 1989, flygangreppet mot Irak 1993, interventionerna i Sudan och Afghanistan 1998, Kosovo 1999, interventionen i Afghanistan 2001–, Irakkriget 2003, interventionen i Libyen och Syrien nu senast.
När man slår vakt om en sådan sak som det nationella oberoendet, kan det vara bra att veta vad det är man slår vakt om. Det kan ju inte bara vara en absolut princip, för naturligtvis går det inte att tänka sig ett samhälle som är helt oberoende av omvärlden, till exempel när det gäller handel, utbyte av kunskaper, turism och så vidare. Nationellt oberoende är inte samma sak som isolering.
Danmark är det land som vid sidan av Storbritannien ivrigast deltagit i alla de stora krigen Väst genomfört under de senaste 20 åren.
Det började med insatsen i Balkankrigen och bombkriget mot Jugoslavien 1999. Då bröt Danmark mot den försiktiga småstatshållningen under det kalla kriget som kallades fotnotspolitiken. Sedan följde deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan 2001 och Irak 2003. Danmark gick med i den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011 med bombflyg som utförde 600 uppdrag och fällde 923 precisionsbomber, jämförelsevis mer än vad andra Nato-länder gjorde.
För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.
Annika Nordgren Christensen, annikanc.com
Förtroendet för försvaret hos svenska folket har ökat enligt den senaste mätningen gjord av SOM-institutet, meddelar Svenska Dagbladet (2/5). Sannolikt beror det på att en stark majoritet är för militär alliansfrihet och fred. (S)-kongressen våren 2017 var enhälligt för militär alliansfrihet, (V) är för och (SD) har sedan partiet bildades varit för svensk självständighet. Frågetecken för MP. Många väljare som stödde den förra regeringen är säkert förundrade över deras partiledares krigspolitik. Men politik kan förändras!
Det är sorgligt att tidigare försvarsvänliga partiledare för (M), (KD), (L) och (C) har blivit så krigiska. Propagandan att skrämma med Ryssland har inte lyckats vad gäller svenska folket. Svenska folket handlar logiskt i fråga om militära faktorer rum, tid och styrkeförhållanden. Däremot har småpartierna låtit sig skrämmas av Carl Bildts propaganda om krig i Baltikum. Försvarsminister Hultqvist är visserligen populär men tillsammans med ÖB kvar i Östersjöområdet trots att båda stormakterna är positionerade öster om Östersjön. Löjeväckande!
President Donald Trump har förklarat att USA bryter mot beslutet från FN:s säkerhetsråd om Irans kärnenergiprogram.
Beslutet i Säkerhetsrådet var enhälligt och bindande för FN:s medlemmar. Som Hans Blix (länk) förklarat i en intervju för TV4 innebär det amerikanska beslutet ett mycket allvarligt brott mot FN-stadgan och riskerar att undergräva hela FN-systemet.
Flera stater har uttalat sig mot USA:s handlande och understrukit att det gäller ett bindande säkerhetsrådsbeslut. Det understryks också i ett uttalande från EU:s utrikespolitiska talesperson Federica Mogherini:
”As we have always said, the nuclear deal is not a bilateral agreement and it is not in the hands of any single country to terminate it unilaterally. It has been unanimously endorsed by UN Security Council Resolution 2231.”
Utrikesminister Margot Wallströms uttalande är däremot otydligt när det gäller den principiella folkrättsliga frågan.
Den 9 maj skriver utrikesministern på regeringens hemsida:
”Det står nu klart att president Trump beslutat att USA lämnar den kärntekniska överenskommelsen (JCPOA) med Iran. President Trumps beslut är djupt beklagligt. Det riskerar att allvarligt undergräva den internationella freds- och säkerhetsarkitekturen.”
För det första är det, som Hans Blix påpekat fel, att tala om en ”överenskommelse” om Irans kärntekniska verksamhet. Det är en resolution från FN:s säkerhetsråd det handlar om.
För det andra är det är alltså något mycket större och viktigare än en ”överenskommelse” mellan ett par länder. Det gäller en bindande, enhälligt antagen säkerhetsrådsresolution, och det handlar om tilltron till hela FN-systemet. Men utrikesministern nämner inte säkerhetsrådsresolutionen.
Det är särskilt anmärkningsvärt att Sveriges utrikesminister inte kan, törs eller vill tala klarspråk om de folkrättsliga principerna, trots att Sverige är medlemsland och under juli 2018 innehar ordförandeskapet i Säkerhetsrådet.
Då Ryssland försökte trixa bort resolutionen om vapenvila i Syrien som antogs enhälligt av Säkerhetsrådet i februari i år, reagerade utrikesminister Wallström med all rätt med att tala om ett folkrättsbrott. Vi har uppmärksammat detta på den här sajten.
Svenska regeringen måste nu agera mot USA:s folkrättsbrott, stå upp för FN-stadgan och våga tala klarspråk om att säkerhetsrådsresolutionen gäller och är bindande!