utvald

 Utskrift från TV4s intervju med Hans Blix från  https://www.youtube.com/watch?v=JtDpN_d-uWU&feature=youtu.be, 10 maj

Hans Blix : Det första man kan säga är att man talar om att USA utträder ur ett avtal. Det är inte riktigt. USA förbereder sig för att bryta mot ett säkerhetsrådsbeslut.

Efter en lång förhandling kom man fram till en uppgörelse som innebar att Iran minskade ner på hela sitt kärnenergiprogram och den uppgörelsen lades fram för säkerhetsrådet som beslöt enhälligt om detta och där ingick att häva de ekonomiska sanktionerna mot Iran som gengäld för att Iran minskade sitt program.

Det är det som USA nu vill gå emot och återinföra sanktionerna och syftet är säkert att minska Irans ekonomiska styrka. Man är orolig för att Iran har gjort framsteg, man har inflytande i Irak och man har inflytande i Jemen genom stöd till rebellerna och de har ett inflytande i Syrien där man har hjälpt Assad att återkomma till makten.

TV4: Varför gör Donald Trump på det här viset?

Hans Blix: Jag tror att det är ganska mycket samarbetet med Israel framförallt Netanyahu som ligger bakom. Man är oroad över att Iran har kunnat skjuta fram sina positioner. Jag tror inte att man egentligen är så oroad för kärnenergiprogrammet.

Läs mer

Var gång Peter Hultqvist markerar mot viktiga komponenter i svensk alliansfrihet får han applåder av den svenska Nato-lobbyn. Också till vår sajt hör entusiastiska förespråkare för svenskt Nato-medlemskap av sig och påpekar förnöjt att försvarsministern för in oss på rätt spår. Man har kunnat avfärda detta som önsketänkande. Kan man längre det? Och hur väl är Hultqvists säkerhetspolitiska linjedragningar – eller snarare hans justeringar av den svenska huvudlinjen – i det nuvarande regeringsunderlaget?

Det som Dagens Nyheters Mikael Holmström har kallat ”historiskt” – det vill säga det nyss ingångna fördjupningsavtalet mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA – har föranlett huvudskakningar bland ärrade diplomater och regeringspolitiker. Detta avtal ingicks samma dag som USA:s president Donald Trump meddelade att hans land lämnar 5+1-överenskommelsen med Iran om förbud mot atomvapenvapenanskaffning, en överenskommelse som låg till grund för den enhälliga och bindande resolutionen 2231 i FN:s säkerhetsråd vilken alla parter är förpliktade att följa. Trumps åtgärd är ett starkt destabiliserande drag i världspolitiken. Och då hade ändå bara några veckor gått sedan Förenta staternas (och Frankrikes och Storbritanniens) bombningar av Syrien, ett klart och otvetydigt brott mot folkrätten.

Läs mer

Allt fler politiker talar nu om att det gäller att ”ta människors oro på allvar”. Detta synsätt präglade också söndagens valdebatt i svt:s Agenda.
Ämnena, som bestämts i förväg (uppenbart i samförstånd med de deltagande partiledarna), var: Jobb och välfärd, Lag och ordning, Migration samt Klimat och miljö.
Jag menar inte att det skulle vara oviktiga ämnen (även om utgångspunkten för debattledarnas frågor ofta tycktes mig synnerligen missvisande, ja rent skruvad). Jag menar heller inte att det — principiellt — skulle vara fel att diskutera sånt som många människor idag oroar sig för.
Nej, det som bekymrar mig är de frågor som inte togs upp till debatt, de frågor som nästan aldrig ventileras i våra svenska valrörelser, de frågor som kan vara helt avgörande för vår framtid men som tydligen anses alldeles för stora och viktiga för att dryftas öppet.
Jag talar om de frågor som rör vårt lands utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Det är frågor som aldrig tas upp i någon valdebatt, frågor som därigenom lämnar medborgarna både rådlösa och maktlösa och som — faktiskt — är grund för mångas oro. Men här tävlar politikerna inte alls om att ”ta människors oro på allvar”.
När det gäller de verkligt stora och avgörande vägvalen är det för oss medborgare nästan omöjligt att i valrörelserna få vägledning för hur vi bör rösta. Partierna vill inte prata utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Och medierna spelar med och låter politikerna bestämma vilka frågor som ska ventileras och vilka som ska sopas under mattan.
Jag kan inte dra mig till minnes att nedrustningen av det svenska försvaret och den allmänna värnpliktens avskaffande, det långt gångna samarbetet med försvarsalliansen Nato, Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan, vapenförsäljningen till krigförande länder som Saudiarabien etc. någonsin stötts och blötts i någon valrörelse.
Det kanske är helt i sin ordning. Det kanske finns frågor som inte bör avgöras i allmänna val. Men jag känner ändå en djup oro för att vi, precis som vi gled in i EU utan att riktigt fatta hur det gick till, en dag vaknar upp och finner att Sverige blivit medlem av Nato — utan att vi fått en chans att som medborgare, med röstsedeln i handen, stå upp till försvar av den kloka politik som stavas ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

USA begär  att Sverige skall bidra till att säkra tidigare IS-kontrollerade områden i Syrien. Områdena skall ”stabiliseras och minröjas”.

Har USA någon rätt att kräva att Sverige medverkar i Syrien?

Sverige deltar militärt i Irak genom vår medverkan i koalitionen Inherent Resolve som leds av USA. Svenska regeringen menar att den insatsen är folkrättsligt grundad genom inbjudan från Iraks regering. Men vad gäller för insatser i Syrien – finns där någon liknande inbjudan från Syriens regering till den USA-ledda koalitionen? Nej, det finns ingen inbjudan. Istället har den syriska regeringen fördömt USA-koalitionens insatser i Syrien som kränkning av landets suveränitet.

Svenska regeringen vill inte låtsas om att Sverige medverkar i en koalition som begår folkrättsbrott och vill inte tala om att koalitionen på eget bevåg krigar även i Syrien.  För svenska folket ges bilden av en närmast fredsbevarande insats i Irak som saknar kopplingar till USA:s krig i regionen.

Läs mer

Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld. Att bära världen (Bokförlaget Max Ström, 2016) bör här uppmärksammas. På s. 137 skriver Berggren: ”En del av hans [Hammarskjölds] framgång var att han lyckats rubba maktbalansen mellan säkerhetsrådet, där de fem permanenta medlemmarna hade vetorätt, och generalförsamlingen, som dominerades av småstaterna.

Läs mer

Vi har tidigare på den här sajten återgivit försvarspolitiska inlägg av den stridbare generalmajoren Claës Skoglund (1916 – 2008). Han var under perioder chef för Försvarshögskolan och militärbefälhavare för Västra militärområdet. Han deltog också i flera försvarspolitiska utredningar. Vi återger här hans slutord i en debatt 1979 med bland andra Hans Lindblad (Fp), Per Unckel (M) och Robert Rydberg (SSU).

Redan vid den här tidpunkten var den allmänna värnplikten hotad. I ord förklarade sig ledande politiker vara för den, men i praktiken drev man utvecklingen åt ett annat håll, där allt färre skulle genomföra en gedigen värnpliktsutbildning.

Detta kombinerades med ansatser att driva utvecklingen mot ett ensidigt skalförsvar. Tyngdpunkten skulle där ligga på avancerat flyg och marina stridskrafter. Den grundläggande stommen att vidmakthålla och utveckla ett på allmän värnplikt baserat och folkligt förankrat uthålligt försvar av territoriet i dess helhet började rubbas.

Läs mer

”Men när kritiken slår över i rent FN-förakt bör man tänka sig för en aning. Vad är FN om inte summan av alla 193 medlemsstaters förmåga att samarbeta? Vilken annan organisation skulle med samma trovärdighet kunna användas för att kontrollera efterlevandet av de mänskliga rättigheterna? För fredsbevarande insatser och konfliktlösning? Eller för klimatförhandlingarna? Tillkortakommandena är inte organisationens så mycket som de enskilda medlemmarnas.

Den inbyggda svagheten i FN, att rättigheter inte efterlevs, att kritik inte leder någon vart och att resultatet av årslånga förhandlingar avslutas med ett veto i säkerhetsrådet, kan också vändas till en styrka. Tack vare FN vet vi var samtliga 193 stater står i en fråga, och även ett dåligt utgångsläge är ett utgångsläge inför kommande förhandlingar, som just nu i fråga om Syrien.”

Johan Rudström, ledare i UNT

International institutions given the task to maintain collective security and to seek disarmament need to build on cooperation between major powers. The authors of the un Charter vested great powers in the Security Council but a consensus between the five permanent great powers was required for use of the powers. This inevitably paralyzed the Council during the Cold War. After the end of the Cold War, the permanent members have remained unable jointly to pursue disarmament, but they have succeeded in several remarkable cases to reach consensus, notably on measures to prevent the further spread of weapons of mass destruction.

Föresläsningen kan laddas ned här: UN SC Hans art in Nord J IL May 2016

Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande, Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Den skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare, men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.

Semantik eller fakta

En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i Östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk, tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten.

Läs mer

Insatsen i Mali bygger på mandat från FN:s säkerhetsråd genom resolution 2100 från april 2013. FN-insatsen föregicks av en fransk intervention för att bekämpa islamistiska militanta styrkor i norra Mali.

FN-insatsen kallades ”stabiliseringsinsats” och ”fredsfrämjande”, men i själva verket handlade det om att stödja den maliska regeringens krig mot rebeller.

Bakgrunden var Natos intervention i Libyen 2011 som utlöste stora flyktingvågor söderut till bland annat Mali och ledde till att regionen översvämmades av vapen från det sammanfallande Libyen.

Frankrike, som sedan gammalt har stort inflytande i regionen, anser att FN-insatsen har strategisk prioritet, och Frankrike leder dessutom en från FN separat styrka som har direkt stridande uppgifter i hela Sahel-regionen.

Kriget i Sahel-regionen, där Mali ingår, har pågått sedan 2012, och det är svårt att se något slut på konflikten.

För svensk del borde det vara viktigast att medverka i FN-ledda fredsbevarande insatser, där vi inte deltar i strid mellan olika grupper. Det är den svenska traditionella linjen, och det är i sådana insatser vi som alliansfritt land kan göra mest nytta. Avslutandet av insatsen i Mali är därför ett riktigt steg.

(Sverige kommer att dra tillbaka sina styrkor från Mali enligt en uppgift i tidningen Metro.)

Ståthållarämbetet, Kungl. Hovstaterna, har i dagarna givit ut skriften Bernadotteåret – Kungliga Slotten, med förord av kung Carl XVI Gustaf, vari han inledningsvis mycket klokt framhåller:

”Att känna sin historia hjälper oss att förstå vår samtid.”

Det historiska perspektivet återkommer bland annat i en artikel, ”Karl XIV Johan – Sveriges bästa rekrytering”, ur vilken vi citerar:

”ETT LANDS HELA ÖDE hänger förstås aldrig på en enda person, men flera av Karl Johans beslut fick verkligen avgörande betydelse. Ta bara det faktum att Sverige idag är ett självständigt land. Det är inte så självklart som vi kanske tror.

Sverige befann sig under militärt hot. Det fanns en obestridlig logik i att rekrytera en av Napoleons egna marskalkar för att få fred med Frankrike. Sverige hade också nyligen förlorat sin östra rikshalva Finland, som hade varit en del av Sverige i 600 år, till Ryssland. Fattigt och sårbart kunde Sverige mycket väl ha blivit ett av de europeiska länder som styckades upp av dåtidens stormakter.

I en monter i Bernadottegalleriet på Kungliga slottet ligger Jean Baptiste Bernadottes franska marskalkstav, en påminnelse om vilken topprekrytering som Sverige gjorde den där gången för 200 år sedan. Den nye tronföljaren infriade nämligen förhoppningarna med råge. Han gjorde det bara inte som man hade förväntat sig. Istället för att attackera Ryssland och sluta fred med Frankrike gjorde han tvärtom.  Man kan se det som inledningen på den svenska neutralitetspolitiken.

I EMPIRESALONGEN i Kungliga slottets Stora gästvåning står två jätteurnor i porslin, gåvor från ryske tsaren. De är en påminnelse om att Karl XIV Johan lyckades med konststycket att sluta fred med Ryssland. Man kan säga att de symboliserar mer än 200 år av fred för Sverige.

Den nyblivne tronföljarens tal till rikets ständer var anmärkningsvärt icke-krigiskt:

Jag har sett kriget på nära håll, jag känner all dess gissel och det finns ingen erövring som kan trösta fosterlandet för dess barns utgjutna blod på främmande jord. Freden är en upplyst regerings enda ärofulla mål. Det är icke en stats utsträckning som gör dess styrka och självständighet. Det är dess lagar, dess handel, dess arbetsflit och framförallt dess nationalanda.”

Anders Björnsson har på den här  sajten skrivit om betydelsen av den Bernadottska politiken och dess tillkomst.

På Aftonbladets ledarsida legitimerar Anders Lindberg USA:s m.fl. raketanfall på Syrien.

Denna inställning öppnar upp för anarki och gör FN-stadgans våldsförbud meningslöst, vilket två av USA:s främsta folkrättsjurister just har påpekat:

”The ’illegal but legitimate’ defense has been tossed around since Kosovo.  It is often presented as a legal argument, but it is not. It is a claim that illegal behavior can nonetheless, in some circumstances, be legitimate. But legitimacy is in the eye of the beholder. If ’illegal but legitimate’ becomes an accepted principle, then the Charter’s limits become meaningless. Nations that do not share Western conceptions of legitimacy could justify uses of force based on their own conceptions of legitimacy. In short, ’illegal but legitimate’ implies no legal limits on the use of force.”

Lindbergs rättfärdiggörande av anarki bör mötas med ett kraftfullt avståndstagande.

Som framgår av bifogade länk pågår ett uppror bland amerikanska folkrättssakkunniga. De underkänner en argumentation som försvararna av västmaktsbombningarna, däribland USA:s försvarsminister, gärna tillgriper.