utvald

I februari 1920 föreslog den liberal-socialdemokratiska koalitionsregeringen Edén att Sverige skulle ansluta sig till Nationernas Förbund (NF). Detta förslag utlöste en ganska uttömmande och principiellt intressant debatt i riksdagen, men har inte behandlats särskilt mycket i litteraturen, trots att den berör fundamentala strategiska frågor som återkommer i svensk diskussion. (Se dock Tingsten, Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen, 1949; Lönnroth, Den svenska utrikespolitikens historia. V.1919–1939, 1959; Bergquist, ”Sverige och Nationernas Förbund”. Statsvetenskaplig Tidskrift 1970:2.)

Läs mer

Slik det stiller seg nå, virker det som om Erna Solberg og hennes regjering ønsker å gjøre det norske forsvaret til en brikke i en globalisert forsvarsstruktur, og det uten demokratisk debatt. Men det norske folk ønsker et nasjonalt forsvar. Da trenger vi norske soldater på norsk jord, og et nødvendig forsvar av egen kyst. Det innebærer et heimevern på minimum 55 000 soldater, en brigade i Nord og en brigade i Sør, et operativt Sjøheimevern, seilende kystkorvetter og en gjenopprettet HV-016 kapasitet, for å nevne noe.

Erik Selle, Partileder Partiet De Kristne, 15 februari, resett.nu

Mot att staten Sverige skulle bekräfta och underteckna den resolution om förbud mot innehav av kärnvapen, som Förenta nationernas generalförsamling förra året – med Sveriges och en överväldigande majoritet medlemsstaters stöd – antog, har anförts att den skulle rubba balansen mellan stormakterna och dessutom lägga hinder i vägen för Sveriges pågående militära ”samarbeten”.

Detta torde vara en alldeles oriktig läsning av resolutionstexten. Den vänder sig ju inte åt något speciellt håll utan mot allt kärnvapeninnehav, stormakters såväl som mindre och medelstora staters – sådan måste tolkningen vara. Resolutionen är en mycket stark viljeyttring, och även om den inte kommer att vara bindande, så länge inte kärnvapenmakterna samtliga ansluter sig till den, är den dock bjudande.

Läs mer

Armando Iannuccis film ”The Death of Stalin” visas nu på svenska biografer.

Josef Stalin drabbas oväntat av en stroke den 4 mars 1953. Sex veckor tidigare hade säkerhetspolisen ”avslöjat” en konspiration av framstående läkare (flertalet var judar), vilka påstods ha planerat att mörda Stalin (”Doctor’s Plot”). De läkare som nu stod till buds kunde inte rädda honom. Filmen skildrar på ett underhållande sätt den maktkamp som uppkom mellan de ledande personerna i den inre cirkeln: Georgij Malenkov, Lavrentij Berija, Nikolaj Bulganin och Nikita Chrusjtjov.

Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD mellan 1938–1953, blev nu säker på att den stund hade kommit som han länge hade väntat på. ”There was no power on earth that could hold him back now”, uppgav Chrusjtjov senare (Joshua Rubenstein, The Last Day of Stalin. Yale University Press 2017, s.  34). I sagda bok (s. 35), men däremot inte i filmen, återges en absurd episod, dagen efter Stalins död. Chrusjtjov hade mottagit ett anonymt klagomål, att orkestern, som spelade på en hyllningskonsert, bestod av 95 procent judar, varefter Chrusjtjov senare lugnande skribenten med att den rätta procentsatsen var 35,7!

Läs mer

Alliansfriheten.se har fått tillstånd av Hans Blix att publicera föredraget:

In 1958 Grenville Clark and Louis Sohn published their famous ‘World Peace through World Law’.  They proposed a drastic revision of the UN Charter giving the General Assembly some legislative power; establishing a world police force; making the Security Council more representative of the membership and transforming it into an Executive Council. They also provided for general and complete disarmament and judicial settlement of disputes.

In discussing the considerable practical hurdles to such a plan Mr. Clark took the optimistic view (in the 1960 edition) that the process of general and complete disarmament would be well on its way in 1975.

Sadly, in 1975 the world was far from general disarmament. At the peak of the Cold War there were between 50 and 60 thousand nuclear warheads and the world war far from UN reform.

Although I must conclude that the vision of Clark and Sohn was wildly optimistic I find their view persuasive that in seeking world peace we might seek inspiration in how we have come to attain peace in the domestic sphere of nations: through legislatures, executive and judicial organs, the disarming of the individual citizens, etc.

Läs mer

– Vi frykter ikke at russiske stridsvogner skal rulle inn i Nato-land, sier avtroppende Nato-ambassadør Knut Hauge.

Han har tidligere vært ambassadør i Russland.

– Ingen Nato-land gjør det. Men når det gjelder hybrid krigføring og cyberangrep så har Russland vist at de har vilje til å gjennomføre og angripe. Russland er også åpne om at de ønsker å svekke Nato. De vil tilbake til en ordning i internasjonal politikk hvor det er stormaktene som bestemmer.

Forsvarets Forum 14 februari 2018

Sajten alliansfriheten.se har nu existerat i tre år. Under denna tid har ett massivt pådrag i medier och annan opinionsbildning pågått för att göra svenska folket mera välvilligt inställt till en svensk anslutning till Atlantpakten, det vill säga Nato. Det har inte lyckats särskilt väl. Det finns alltjämt ett mycket starkt stöd bland Sveriges befolkning för att vi ska fortsätta att vara ett alliansfritt land.

Läs mer

Jag skall tala om Irak och folkrätten och även ta upp Sveriges ställningstaganden under det långa kriget mot Irak. För beskrivningen av perioden 1990–2004 utgår jag från Rolf Anderssons text om Irakkriget som ingår i boken Lagen mot krig (Celanders, 2012).

För situationen idag i Irak går tillbaka till början av 1990-talet.

Gulfkriget

Irak invaderade Kuwait 1990 – ett klart folkrättsbrott. Men FN:s säkerhetstråds resolution 678 innebar en outsourcing till USA av de militära åtgärderna mot Irak med vittgående följder. USA och dess koalition av stater genomförde ett krig som gick långt över Kuwaits rätt till självförsvar, och koalitionen bombade och förföljde irakiska styrkor trots att dessa var på full flykt tillbaka. Kriget som genomfördes i FN:s namn saknade spärrar.

Läs mer

Utrikesminister Margot Wallström presenterade idag regeringens utrikespolitiska deklaration ( se artikel nedan på sajten) för riksdagen.

Inledningsvis slås det fast att det ”främsta målet med Sveriges utrikespolitik är att värna om vårt lands och vårt folks trygghet”.

Det kan tyckas vara en självklarhet men måste ändå upprepas, då det i olika sammanhang förs fram att målet är en rad andra i för sig behjärtansvärda mål som kvinnors rättigheter, demokrati med mera, som aldrig kan vara det viktigaste i ett lands utrikespolitik.

Nästa markering gäller Sveriges militära alliansfrihet:

Läs mer

Den norske historikern Oddbjørn Magne Melles artikel, som vi återger nedan, tar sitt avstamp i den politiska situation som rådde när Norge bestämde sig för att avbryta samtalen om ett skandinaviskt försvarsförbund och ansluta landet till Nato, Atlantpakten.

Norge styrdes vid denna tid av en enpartiregering med Arbeiderpartiets ordförande Einar Gerhardsen, en norsk Tage Erlander, som statsminister. Drivande kraft i den utrikes- och säkerhetspolitiska omorienteringen var partisekreteraren Haakon Lie. I bakgrunden fanns partiets starke man Martin Tranmael, som aldrig hade något statligt ämbete (bortsett från en enstaka stortingsperiod) men under decennier var chefredaktör för Ap:s huvudorgan Arbeiderbladet (idag omdöpt till Dagsavisen). Halvard Lange var Gerhardsens utrikesminister. De första tre herrarna hade varit aktiva redan under 1920-talet, då Ap, till skillnad från de andra socialistiska huvudpartierna, var anslutet till Kommunistiska Internationalen, under det att Lange protesterade då mot Komintern-anslutningen.

Läs mer

Norsk sverm, på sin side, baserer seg på de innsatsmidler som er vanskeligst for fienden å nøytralisere.
Små, utspredte enheter som konvergerer mot mål, angriper med egne våpensystemer, løsriver så snart overraskelsesmomentet er oppbrukt og reorganiserer for angrep fra nye retninger. De unngår fiendens sterkeste enheter og angriper der de kan gjøre maksimal skade med lav risiko. Eneste måten å nøytralisere disse blir for fienden å sette soldater på bakken og jakte på dem i fjellheimen og i bygdene. Det tvinger fienden inn i en blodig og upopulær konflikt.
Her ser vi hvordan dette passer inn i en asymmetrisk strategi. Konseptet vektlegger å slåss på våre premisser og prioriterer styrkebeskyttelse fremfor avgjørende seier. Det er gjennom stadig akkumulerende kostnader påført fienden over tid vi oppnår våre krigsmål.

Sebastian Langvad, tidl elev ved Krigsskolen Linderud, Oslo Militaere Samfund, 1 februari

Riksdagsdebatten 6 februari om Sveriges hållning till Turkiets angrepp mot Afrin i norra Syrien uppvisade en oklar syn på FN-stadgans våldsförbud och folkrätten hos flera av ledamöterna. Ingen berörde med ett ord frågan om Syriens territoriella integritet. Hela konflikten reducerades till att gälla Turkiet och kurderna i norra Syrien.

Representanter för V och MP begärde att regeringen skulle fördöma Turkiets angrepp. Utrikesminister Margot Wallström intog en förnuftig hållning. då hon förklarade att man först måste ta reda på om ett folkrättsbrott begåtts och i så fall form av folkrättsbrott. Turkiet har hävdat självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Utrikesministern ställer sig tvekande till den förklaringen.

Men inte heller utrikesministern tog upp de uppenbara folkrättsbrott som utgör bakgrunden till konflikten i norra Syrien. USA-koalitionen Inherent Resolve, i vilken Sverige deltar med trupp i Irak, har militärt intervenerat i norra Syrien utan samtycke från den syriska regeringen som fördömt angreppen som ett flagrant brott mot landets suveränitet. Turkiets anfall in i norra Syrien mot Afrin utlöstes av ett tal som den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson höll för ett par veckor sedan, där han förklarade att USA ämnar upprätta en skyddszon i Syrien mot gränsen till Turkiet. Vidare förklarade han att USA planerar att sätta upp en kurdisk styrka på 20 000 man för att befästa skyddszonen. (Vi har på den här sajten tidigare kommenterat detta). Tillerson meddelade att syftet med den nya styrkan var – förutom att angripa terrorister – att hålla Iran borta och att bekämpa den syriska regeringen.

Läs mer