utvald

Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld. Att bära världen (Bokförlaget Max Ström, 2016) bör här uppmärksammas. På s. 137 skriver Berggren: ”En del av hans [Hammarskjölds] framgång var att han lyckats rubba maktbalansen mellan säkerhetsrådet, där de fem permanenta medlemmarna hade vetorätt, och generalförsamlingen, som dominerades av småstaterna.

Läs mer

Vi har tidigare på den här sajten återgivit försvarspolitiska inlägg av den stridbare generalmajoren Claës Skoglund (1916 – 2008). Han var under perioder chef för Försvarshögskolan och militärbefälhavare för Västra militärområdet. Han deltog också i flera försvarspolitiska utredningar. Vi återger här hans slutord i en debatt 1979 med bland andra Hans Lindblad (Fp), Per Unckel (M) och Robert Rydberg (SSU).

Redan vid den här tidpunkten var den allmänna värnplikten hotad. I ord förklarade sig ledande politiker vara för den, men i praktiken drev man utvecklingen åt ett annat håll, där allt färre skulle genomföra en gedigen värnpliktsutbildning.

Detta kombinerades med ansatser att driva utvecklingen mot ett ensidigt skalförsvar. Tyngdpunkten skulle där ligga på avancerat flyg och marina stridskrafter. Den grundläggande stommen att vidmakthålla och utveckla ett på allmän värnplikt baserat och folkligt förankrat uthålligt försvar av territoriet i dess helhet började rubbas.

Läs mer

”Men när kritiken slår över i rent FN-förakt bör man tänka sig för en aning. Vad är FN om inte summan av alla 193 medlemsstaters förmåga att samarbeta? Vilken annan organisation skulle med samma trovärdighet kunna användas för att kontrollera efterlevandet av de mänskliga rättigheterna? För fredsbevarande insatser och konfliktlösning? Eller för klimatförhandlingarna? Tillkortakommandena är inte organisationens så mycket som de enskilda medlemmarnas.

Den inbyggda svagheten i FN, att rättigheter inte efterlevs, att kritik inte leder någon vart och att resultatet av årslånga förhandlingar avslutas med ett veto i säkerhetsrådet, kan också vändas till en styrka. Tack vare FN vet vi var samtliga 193 stater står i en fråga, och även ett dåligt utgångsläge är ett utgångsläge inför kommande förhandlingar, som just nu i fråga om Syrien.”

Johan Rudström, ledare i UNT

International institutions given the task to maintain collective security and to seek disarmament need to build on cooperation between major powers. The authors of the un Charter vested great powers in the Security Council but a consensus between the five permanent great powers was required for use of the powers. This inevitably paralyzed the Council during the Cold War. After the end of the Cold War, the permanent members have remained unable jointly to pursue disarmament, but they have succeeded in several remarkable cases to reach consensus, notably on measures to prevent the further spread of weapons of mass destruction.

Föresläsningen kan laddas ned här: UN SC Hans art in Nord J IL May 2016

Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande, Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Den skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare, men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.

Semantik eller fakta

En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i Östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk, tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten.

Läs mer

Insatsen i Mali bygger på mandat från FN:s säkerhetsråd genom resolution 2100 från april 2013. FN-insatsen föregicks av en fransk intervention för att bekämpa islamistiska militanta styrkor i norra Mali.

FN-insatsen kallades ”stabiliseringsinsats” och ”fredsfrämjande”, men i själva verket handlade det om att stödja den maliska regeringens krig mot rebeller.

Bakgrunden var Natos intervention i Libyen 2011 som utlöste stora flyktingvågor söderut till bland annat Mali och ledde till att regionen översvämmades av vapen från det sammanfallande Libyen.

Frankrike, som sedan gammalt har stort inflytande i regionen, anser att FN-insatsen har strategisk prioritet, och Frankrike leder dessutom en från FN separat styrka som har direkt stridande uppgifter i hela Sahel-regionen.

Kriget i Sahel-regionen, där Mali ingår, har pågått sedan 2012, och det är svårt att se något slut på konflikten.

För svensk del borde det vara viktigast att medverka i FN-ledda fredsbevarande insatser, där vi inte deltar i strid mellan olika grupper. Det är den svenska traditionella linjen, och det är i sådana insatser vi som alliansfritt land kan göra mest nytta. Avslutandet av insatsen i Mali är därför ett riktigt steg.

(Sverige kommer att dra tillbaka sina styrkor från Mali enligt en uppgift i tidningen Metro.)

Ståthållarämbetet, Kungl. Hovstaterna, har i dagarna givit ut skriften Bernadotteåret – Kungliga Slotten, med förord av kung Carl XVI Gustaf, vari han inledningsvis mycket klokt framhåller:

”Att känna sin historia hjälper oss att förstå vår samtid.”

Det historiska perspektivet återkommer bland annat i en artikel, ”Karl XIV Johan – Sveriges bästa rekrytering”, ur vilken vi citerar:

”ETT LANDS HELA ÖDE hänger förstås aldrig på en enda person, men flera av Karl Johans beslut fick verkligen avgörande betydelse. Ta bara det faktum att Sverige idag är ett självständigt land. Det är inte så självklart som vi kanske tror.

Sverige befann sig under militärt hot. Det fanns en obestridlig logik i att rekrytera en av Napoleons egna marskalkar för att få fred med Frankrike. Sverige hade också nyligen förlorat sin östra rikshalva Finland, som hade varit en del av Sverige i 600 år, till Ryssland. Fattigt och sårbart kunde Sverige mycket väl ha blivit ett av de europeiska länder som styckades upp av dåtidens stormakter.

I en monter i Bernadottegalleriet på Kungliga slottet ligger Jean Baptiste Bernadottes franska marskalkstav, en påminnelse om vilken topprekrytering som Sverige gjorde den där gången för 200 år sedan. Den nye tronföljaren infriade nämligen förhoppningarna med råge. Han gjorde det bara inte som man hade förväntat sig. Istället för att attackera Ryssland och sluta fred med Frankrike gjorde han tvärtom.  Man kan se det som inledningen på den svenska neutralitetspolitiken.

I EMPIRESALONGEN i Kungliga slottets Stora gästvåning står två jätteurnor i porslin, gåvor från ryske tsaren. De är en påminnelse om att Karl XIV Johan lyckades med konststycket att sluta fred med Ryssland. Man kan säga att de symboliserar mer än 200 år av fred för Sverige.

Den nyblivne tronföljarens tal till rikets ständer var anmärkningsvärt icke-krigiskt:

Jag har sett kriget på nära håll, jag känner all dess gissel och det finns ingen erövring som kan trösta fosterlandet för dess barns utgjutna blod på främmande jord. Freden är en upplyst regerings enda ärofulla mål. Det är icke en stats utsträckning som gör dess styrka och självständighet. Det är dess lagar, dess handel, dess arbetsflit och framförallt dess nationalanda.”

Anders Björnsson har på den här  sajten skrivit om betydelsen av den Bernadottska politiken och dess tillkomst.

På Aftonbladets ledarsida legitimerar Anders Lindberg USA:s m.fl. raketanfall på Syrien.

Denna inställning öppnar upp för anarki och gör FN-stadgans våldsförbud meningslöst, vilket två av USA:s främsta folkrättsjurister just har påpekat:

”The ’illegal but legitimate’ defense has been tossed around since Kosovo.  It is often presented as a legal argument, but it is not. It is a claim that illegal behavior can nonetheless, in some circumstances, be legitimate. But legitimacy is in the eye of the beholder. If ’illegal but legitimate’ becomes an accepted principle, then the Charter’s limits become meaningless. Nations that do not share Western conceptions of legitimacy could justify uses of force based on their own conceptions of legitimacy. In short, ’illegal but legitimate’ implies no legal limits on the use of force.”

Lindbergs rättfärdiggörande av anarki bör mötas med ett kraftfullt avståndstagande.

Som framgår av bifogade länk pågår ett uppror bland amerikanska folkrättssakkunniga. De underkänner en argumentation som försvararna av västmaktsbombningarna, däribland USA:s försvarsminister, gärna tillgriper.

Under påskhelgen lägger vi ut några repriser av artiklar som tidigare publicerats på den här sajten. Nedan återger vi artikel av Rolf Andersson  från 2017.

När Norge var på väg att ansluta sig till Atlantpakten gjorde Sovjetunionen vissa försök att påverka processen. Den sovjetiske ambassadören översände i slutet av januari 1949 en förklaring, i vilken han anmodade Norge att klargöra sin inställning. Han hänvisade till att Norge hade gemensam gräns med Sovjetunionen, och han ville ha besked om huruvida den norska regeringen ämnade påta sig några förpliktelser när det gällde placering av luft- eller sjömilitära baser på landets territorium.Den norska regeringen bekräftade i sitt svar den 1 februari 1949 att den avsåg att undersöka och klargöra i vilka former och på vilka villkor Norge kunde komma att delta i Atlantpakten. I svaret framhöll man särskilt:

Läs mer

I går lät TT meddela att EU stöder USA:s, Frankrikes och Englands bombattack mot Syrien. Även gårdagens Rapport lät torgföra detsamma i samband med en intervju med Englands utrikesminister, Boris Johnson, en av de ansvariga för det flagranta brottet mot FN-stadgans våldsförbud.

EU består av 28 medlemsstater och när de 28 utrikesministrarna träffades i Bryssel den 16 april, önskade förstås Frankrikes och sagde Johnson, att EU skulle stödja detta brott mot FN-stadgan. Uppenbarligen fanns det dock många medlemsstater som vägrade att ge sitt stöd , varför EU:s formella uttalande, som vi publicerar här, visar att TT:s och Rapports är klart missvisande. Det kan noteras att på detta område måste samtliga medlemsstater vara eniga, och uttalandet är en urvattnad kompromiss.

Man får istället gå till gårdagens Guardian för att få korrekt information: ”EU foreign ministers meeting in Luxembourg threatened new sanctions against Syria, but offered little support among member states for fresh US measures against Russia. A joint statement from the 28 also fell short of wholehearted support for the US-led strikes.”

EU-ländernas gemensamma uttalande kan läsas här.

I en av Magnus Hedlund noveller, ur samlingen Ärligt talat (Bonniers 2006), skjuter huvudpersonen ihjäl sin svärfar just som denne har kommit ut från dass och ännu inte hunnit dra upp byxorna. Berättaren-huvudpersoner misstänker att han rövat bort sin dotter från honom och skjuter ”direkt som jag lärt mig i lumpen med sikte mot nedre delen av buken”.

Svärfadern – tattare och en stor skit – dör på fläcken. Förövaren grips snart, men svärmodern försöker ge honom alibi genom att lägga ett gevär bredvid den döde mannen. Det ska se ut som ett dåd i självförsvar. Hon vittnar till förmån för mågen i rättegången, men utan framgång. Berättaren döms till vållande men blev straffriförklarad efter sinnesundersökning och satt att knyta ryamattor.

”Svärmor kom och hälsade på ett par gånger och sa flera gånger att jag gjort en god gärning.”

Jag kom att tänka på den här berättelsen, när jag läste Dagens Nyheters huvudledare söndagen den 15 april. Den resonerar ungefär som svärmor, när den kommenterar västmakternas bombattack mot Syrien:

Läs mer

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes bombangrepp mot Syrien idag är en aggression och ett brott mot FN-stadgan.

Svenska folkrättskunniga som Hans Blix och Ove Bring konstaterar att angreppet saknar stöd i folkrätten. Hans Blix säger till norska Klassekampen att ett angrepp endast får ske i självförsvar eller genom ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Han understryker att inget av dessa kriterier uppfylls av ett angrepp på Syrien.

De tre stater som nu har angripit Syrien har inte kunnat uppge något som helst folkrättsligt stöd för attacken. Frankrikes utrikesminister kunde endast säga att attacken var ”legitim”. FN:s generalsekreterare António Guterres varnade de tre angripande staterna för att de hade en skyldighet att agera ”i enlighet med FN-stadgan och folkrätten”. (BBC News)

Sveriges utrikesminister Margot Wallström uttalade före attacken att hon inte såg ”att ett folkrättsbrott ska lösas med att man begår ännu ett folkrättsbrott”.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel var redan före attacken tydlig med att Tyskland inte kommer att delta. Hon hänvisade också till kravet på en folkrättslig grund som förutsättning för ett tyskt deltagande endast om FN:s säkerhetsråd tar initiativ som går utöver diplomatiska reaktioner, så kommer Tyskland att medverka. Merkel sa även att det var viktigt med en gemensam linje utan att Tyskland medverkar militärt.

Med tanke på Tysklands försiktiga hållning är det desto mer provocerande att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ställer sig bakom attacken. Stoltenberg kan inte på något sätt koppla angreppet på Syrien till kollektivt självförsvar enligt Nato-stadgan.

Attacken är ett uppenbart brott mot FN-stadgan, och Sveriges regering måste tydligt och otvetydigt markera att så är fallet.