Claës Skoglund (1916–2008) var en framstående svensk generalmajor, som med iver, kraft och engagemang deltog i den försvarspolitiska debatten. Han var under en period rektor för Försvarshögskolan. På 70-talet var han militärbefälhavare för Västra militärområdet, men under en period var han tjänstledig för att vara sakkunnig i försvarsdepartementet. Hans sista bok, Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd, gavs ut 2009 (den kan laddas ned här).
utvald
Planering en bristvara, Anders Björnsson
Det försvarspoliska lättsinnet och den nyliberala frammarschen har gått hand i hand. Nu talar vi inte om marknadsekonomi i sig. Den ser i verkligheten ut på olika sätt. Jämför Singapore med Italien, Ryssland med Storbritannien! Men det nyliberala trängde in på andra områden än det ekonomiska. Och kvartalskapitalismen blev ledstjärna också där långsiktighet är av nöden.
Krigsplanering och fosterlandsförsvar är sådana verksamheter som måste utgå från den riktigt långa sikten. Men de statliga försvarsutredningarna under flera decennier kom att styras av ostyrbara internationella konjunkturer. Läget i världen blev viktigare än läget i landet. Det skedde en väldig omallokering av disponibla resurser och även en förstörelse av materiellt kapital och humant kapital. Lågskattepolitiken och den privata förmögenhetstillväxten skördade sina offer.
Ryssland och Nato ökar spänningarna i Östersjöområdet
Svenska Dagbladets försvarspolitiska kommentator Jonas Gummesson uppmärksammar den militära underrättelsetjänsten MUST:s konstaterande att spänningarna i Östersjöområdet har ökat och att både Ryssland och Nato bidragit till situationen.
I rapporten Årsöversikt 2017 skriver chefen för MUST i inledningen att ”den militära aktiviteten i Sveriges närområde har ökat under senare tid och Östersjöregionen är alltjämt en friktionsyta mellan öst och väst”.
I beskrivningen av aktiviteter i Sveriges närområde skriver MUST:
”Under 2017 präglades relationerna mellan huvudaktörerna Ryssland och Nato av misstro. Detta gällde inte minst i fråga om utvecklingen i Östersjöregionen, som under en längre tid varit en friktionsyta mellan öst och väst. Huvudaktörerna definierar och verkar för sina säkerhetsintressen på sådana sätt att motsättningar förstärks och samarbetslösningar blir svåra att hitta. Politiska utspel och militära markeringar, till exempel övningar och beredskapskontroller, är vanligt förekommande. Dessa är integrerade delar av aktörernas strategiska kommunikation, vilket tenderar att framkalla ömsesidigt negativa reaktioner.”
Angående hybrid- och cyberhoten, Anders Björnsson
Hybridkrigföring som en form av icke-konventionellt angrepp på en stat och dess befolkning är ett populärt tema i de säkerhets- och försvarspolitiska miljöerna. Här handlar det om att sätta ett fiendeland ur spel genom andra medel än rent militära eller genom en kombination av militära och icke-militära. Man tänker sig att det moderna samhällets sårbarhet är sådan att detta går att manipulera och sabotera utifrån, till sammanbrottets gräns. För en angripare skulle förloppet kunna te sig som en billigare lösning än en fullskalig insats av uteslutande invasionstrupper. Landets infrastruktur kan bryta samman utan att det behöver bombas sönder, och politiska vinster kan nås med förhållandevis mindre fasa och förödelse. Kanske det angripna landets befolkning helt enkelt svälter ihjäl, medan mycket annat – natur och byggnader, vägar och broar – förblir vid det gamla.
Reaktioner och likvidationer, Anders Björnsson
Det verkar vara en förhastad åtgärd som USA, Kanada, Australien och ett större antal EU-stater (nitton av tjugoåtta), innefattande Sverige, nu har enats om, nämligen att bestraffa Ryssland för ett dåd kring vilket omständigheterna ännu är oklara, genom massiva och samordnade diplomatutvisningar. Den förutskickade utredningen rörande händelserna i brittiska Salisbury är inte slutförd; den måste säkert få ta sin tid. Rättsstatsgrundsatsen i brottmål, ”bortom varje rimligt tvivel”, har uppenbarligen inte iakttagits i det här fallet.
Vad som har förekommit är antaganden och spekulationer. I dessa döljs också annars förkättrade konspirationsteorier, som att styret i Moskva skulle ha beordrat ett illdåd utomlands för att få den egna befolkningen på bättre humör: den väntar ännu på materiella standardförbättringar, men med de västliga motreaktionerna mot Ryssland kan Vladimir Putin och hans regering argumentera inåt för att statens säkerhet går före allt annat. Ryssland är utsatt för västlig aggression.
Realpolitik – ett begrepp som bör utmönstras, Mats Björkenfeldt
Doktoranden vid Försvarshögskolan Magnus Christianssons artikel ”Den missförstådda realpolitiken” publicerades på denna sajt den 22 mars 2018. Artikeln är en recension av John Bews bok Realpolitik (Oxford University Press 2015).
Bew förespråkar en återgång till ”realpolitik” i dess ursprungliga betydelse, det vill säga såsom den framställs i två böcker från mitten av 1800-talet av August Ludwig von Rochaus, varvid Christensson påpekar att en ”[a]llt för stor begreppsförvirring försvagar sammanhållningen i säkerhetspolitiken”. Men finns det verkligen behov av detta begrepp i diskussioner om säkerhetspolitik? Bew noterar i boken på sidan 257 att ”realpolitik is a label that Kissinger himself regards as unhelpful”.
Intressant är att Christensson verkar dela Bews åsikt, att begreppet har nytta i dess ursprungliga form. Och Bew skriver på sidan 290 och följande sidor, under rubriken ”Intervention and Non-Intervention”, att begreppet i den formen åberopades av dem som var motståndare till en intervention i Irak i början av 1990-talet.
Ny bok av generallöjtnant Carl Björeman: Sex överbefälhavare söker roll
Vi återger nedan ett stycke ur Carl Björemans nya bok, Sex överbefälhavare söker roll – tvekampen mellan det territoriella och det teknologiska försvaret under kalla kriget. Försvaret och det kalla kriget, (FoKK), Publikation nr 53
Professor Kent Zetterberg, ledare för forskningsprojektet FoKK, skriver i förordet: […] I denna avslutande bok tar generallöjtnant Carl Björeman kritiskt upp utvecklingen av ÖB-ämbetet och framför ett förslag om en reformering av ÖB-ämbetet. Ett grundtema i boken är dessutom analysen av den långa tvekampen mellan det territoriella och det teknologiska försvaret under det kalla kriget och i nutid. Det har gällt avvägningen mellan att föra ett folkförsvar över Sveriges stora yta eller att satsa på ett mer högteknologiskt försvar, där stridseffekten mot en fiende kan bli snabbare och större, (främst flyg och flotta), men uthålligheten i krig sannolikt går ned.
Citat från boken sid 91 […]Det territoriella försvaret har genom försvarsbesluten 2000, 2004, 2009 och 2016 efterhand reducerats till ett minimum medan det teknologiska försvaret (JAS, ubåtar, nya vapensystem) har fått merparten av budgeten. Resultatet har blivit att Sveriges territorium inte längre kan försvaras i stor skala och att försvarets uthållighet har sjunkit drastiskt. Man kan fråga sig om detta verkligen är vad det svenska folket vill för nuets och framtidens försvar.[…]
Denna omständighet har haft stor betydelse för avvägningen inom den svenska försvarsmakten i dagsläget. NU gäller det att åter satsa på det nationella svenska försvaret och då främst skapandet av ett kraftfullt territoriellt försvar med större markstridskrafter. Det är nyckeln till framgång och ger ”ett giftigt försvar ” som kan avskräcka fiender att anfalla Sverige. Landet måste kunna försvaras över en stor yta. Återtagandet av försvarskraft på Gotland är bra men det gäller även att satsa större, bl a på Väst- och Sydsveriges försvar eftersom Östersjöområdet och Västsverige är centrala för den svenska beredskapen och uthålligheten i kriser och krigslägen. Göteborgsområdet är t ex mycket viktigt att kunna hålla från svensk sida för att få införsel utifrån i svåra kriser och under krig,
Sverige måste således snabbt återta sin nationella försvarskraft och höja sin gard genom att satsa på ett starkt territoriellt försvar, där försvarsgrenarna kan samverka och stödja varandra mot yttre hot och fiender.
Locket på om svensk militär i Irak, Lars-Gunnar Liljestrand
Den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve i Irak och Syrien leds från US Central Command (US Centcom) i Tampa, Florida. En amerikansk general för befälet över insatserna i både Irak och Syrien.
Sverige deltar sedan år 2015 i koalitionen, men regeringen framställer den svenska insatsen som något slags lokal verksamhet i norra Irak, till synes utan andra kopplingar till koalitionen.
I Norge däremot har man tydligt talat om att det är USA som styr och ställer över koalitionens styrkor. Sommaren 2017 flyttades den norska styrkan från det kurdiska självstyresområdet till Anbarprovinsen på USA:s begäran och påskyndades förläggning av en task team ur Telemarksbataljonen, som skulle gå in i främre linjen för att stödja irakiska brigader som omlokaliserades mot gränsen till Syrien.
Sverker Åströms insats för Sverige, Mats Björkenfeldt
I e-boken En svensk tiger. Ett porträtt av Sverker Åström, diplomat, gentleman och FN-ambassadör (2014, finns på Adlibris.se) av journalisten Claes Britton får vi en kortfattad biografi över efterkrigstidens främste diplomat. Han har beklätt de tunga posterna: som politisk chef på UD, EG-förhandlare och kabinettsekreterare. Därtill ambassadör i FN och i Paris. Sverker Åströms läromästare under 40- och 50-talen var neutralitetspolitikens arkitekt, den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén. Han blev även Tage Elanders och Olof Palmes främste utrikespolitiske rådgivare.
På sidan 18 skriver Britton:
”Undén vägleddes av en bergfast övertygelse: neutralitet och alliansfrihet var den politik som klarade Sverige genom kriget. Även i fortsättningen förblev neutraliteten den enda tänkbara grundstenen i en utrikespolitik som syftade just till att undvika krig. I Östen Undéns doktrin var neutraliteten förenad med moraliska förpliktelser. Sverige skulle arbeta internationellt för fred. Man skulle företräda de små staterna och spela en aktiv roll i FN. Det var en ambitiös och radikal utrikespolitik som Undén tillsammans med Sverker Åström drog upp riktlinjerna för. Senare skulle den förvaltas och utvecklas av främst Olof Palme – även nu med Sverker Åström som kompass.”
Brittons porträtt av Sverker Åström är bara på 32, men intressanta, sidor. Man blir då spänd av förväntan när man får journalisten Anders Sundelins bok Diplomaten (Weyler, 2018) i sin hand, en bok som uppges vara en biografi över Sverker Åström. De första hundra sidorna försöker leda i bevis att denne under 30-talet var nazist. Bevisföringen misslyckas dock. Därtill vill författaren hitta stöd för att Sverker Åström var spion, tillsammans med Wennerström. På sidan 13 och följande i Brittons bok visas att antagandet är befängt. Anders Sundelins bok misslyckas totalt att göra Sverker Åström rättvisa.
Sverker Åström gav ut sina memoarer, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD-tjänst, 1992. Med ett tillägg gav Bokförlaget Lind & Co ut boken 2003. Boken finns för nedladdning på Adlibris.se, till det facila priset av 40 kronor.
Vi har av Sverker Åströms Stiftelse För främjandet av de svensk-ryska förbindelserna ( http://www.sverkerastromfoundation.se/ )fått tillstånd att återge ett kapitel ur boken.Läs kapitlet här: Åström. Ögonblick från ett halvsekel i UD-tjänst. Utdrag-1
Dåligt sällskap, Anders Björnsson
Sveriges utrikesminister Margot Wallström har undertecknat en debattartikel om rysk utrikespolitik tillsammans med utrikesministrar från ett antal andra europeiska stater, av vilka flertalet har landgränser till Ryssland; Danmark har det ej. Företrädare för Finland och Norge, som också har landgränser till Ryssland, har inte undertecknat artikeln, inte heller Vitryssland. Sverige är det enda icke-Nato-landet på listan, förutom Ukraina som aspirerar på medlemskap. Samtliga representerade länder utom Ukraina är medlemmar i EU. De stora europeiska staterna finns dock inte med på listan.
Artikeln infördes i svensk press (Aftonbladet) samma dag som det ryska presidentvalet ägde rum.
Aktionen är något besynnerlig. Vilken intressegemenskap representerar de deltagande utrikesministrarna? Deras regeringar utgör de mest russofoba i dagens Europa. Artikelförfattarna anklagar Ryssland för ”repressiva åtgärder” och för ”omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna”, men det är väl känt att den rättsstatliga ordningen i flera av de länder, vars utrikesministrar har signerat artikeln, lämnar en del övrigt att önska. Artikeln vänder sig särskilt mot den olagliga annekteringen av Krim, varvid särskilt krimtatarer och etniska ukrainare ska ha råkat illa ut – oklart hur den senare gruppen definieras och avgränsas.
Veckans citat
”Nothing about this analysis should suggest that Russian conventional aggression against NATO is likely to take place; however, prudence suggests that steps should be taken to mitigate potential areas of vulnerability in the interest of ensuring a stable security relationship between all NATO members and Russia.”
Rand Corporation Report: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europe
Rolf Ekéus bok ”Mellan två krig”, recension av Mats Björkenfeldt
Diplomaten Rolf Ekéus erhöll i maj 1991 av FN:s säkerhetsråd uppdraget som verkställande ordförande för FN:s särskilda kommission för Irak (UNSCOM). Syftet med kommissionen var att nedrusta Irak efter Saddam Husseins huvudlösa invasion av grannlandet Kuwait.
Rolf Ekéus har nu på Albert Bonniers Förlag (2018), utgivit sin synnerligen intressanta bok Mellan två krig, i vilken han beskriver sina insatser i kommissionen mellan 1991 och 1997.
Han beskriver bakgrunden till det första kriget, då Irak invaderade Kuwait. Den shia-islamiska revolutionen hade 1979 vunnit i Iran. Saddam Hussein såg detta som en allvarlig utmaning mot det sekulära socialistiska Baathpartiet, som tjänade till att hålla den shiamuslimska majoriteten i schack och säkra ett balanserande inflytande för de sunnitiska stammarna i väst och nordväst. 1980 invaderade Irak Iran, med hjälp av amerikanskt underrättelsedata och sovjetiska robotar.