utvald

Hur kommer det säkerhetspolitiska läget i norr att påverkas i framtiden av de 44 baser USA nu kan få tillgång till genom DCA-avtal med Norge, Sverige och Finland?

Under de stora militärövningar som genomförs årligen på Nordkalotten av både Nato/USA och Ryssland finns alltid risker för incidenter som kan vara oavsiktliga eller en följd av medvetna provokationer från någon av sidorna.

En föraning av hur det kan bli, då USA får tillgång till baser som ligger nära Arktis och den ryska gränsen, får man av agerandet i samband med avslutningen av den stora norskledda Nato-övningen Nordic Response 24 där 20 000 soldater deltog och där 50 ubåtar, olika örlogsfartyg inklusive hangarfartyg var involverade.

På övningens sista dag den 24 mars genomförde USA plötsligt en som det förefaller oväntad manöver genom att skicka två strategiska bombplan av typen B-1B mot Kolahalvön där Ryssland har sina viktigaste kärnvapenbaser.

Ryssland sände upp en MiG-31 från en flygbas i Murmansk för att möta bombplanen. Enligt det ryska försvarsministeriet närmade sig planen men vände bort då de möttes av det ryska flyget.

Det har inte från den norska försvarsmaktens sida meddelats vad syftet var med bombplanens uppträdande. För Barents Observer uppgav övningens norske talespersonen att planen styrde ut från norskt territorium för att sedan flyga över internationellt luftrum mot Kolahalvön. Talespersonen kunde inte uppge syftet och säger till Barents Observer att det var USA som styrde manövern men att den var godkänd av norska försvarsministeriet.

Sverige deltog i Nordic Response 24, och Kallax-basen vid Luleå (ett av de 17 svenska baser USA får tillgång till genom DCA) användes av USA både för tankningsflyg som servade bombplanen och för stationering av de två B-1B-planen.

Läs mer

Vi publicerar här en text från mars 2023 som har samma relevans idag. (Utgivarna)

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg försäkrade den 8 mars att det är ”inconceivable that there will be any military threat against…Sweden without NATO reacting.”

Mot denna rimliga bedömning har vi ingen invändning i och för sig. Det är, som Stoltenberg understryker, ”svårt att föreställa sig” att Nato i en sådan situation inte skulle reagera alls. Sverige kan uppenbarligen åtminstone räkna med en protest från Natos sida i ett dylikt läge. Men inget bindande löfte ges och kan inte heller ges. Vad Stoltenberg klargör är att Natos reaktion i en sådan, för närvarande högst osannolik situation skulle komma att avgöras baserat på en politisk bedömning i det konkreta fallet av respektive medlemsstat. Inget nytt eller konstigt med det, utöver möjligen att ingen ansvarig politiker klargör att det faktiskt förhåller sig så.

Vår nuvarande försvarsminister Pål Jonson publicerade i maj 2010 ”Research Paper” nummer 58 i raden av publikationer från ”Nato Defense College”. Han var vid den tidpunkten enligt rapporten ”foreign policy adviser at the Swedish parliament.” Jonson skrev den medan han var en ”Partnership for Peace Fellow”. Rapporten handlar bland annat om artikel 5 i Natos stadga (”the Washington Treaty”). Vi citerar här Jonsons analys av denna artikel:

Läs mer

DCA-avtalet är behäftat med oklarheter, motsägelser och brister som öppnar för skilda tolkningar och tillämpningar i för svensk suveränitet helt centrala frågor.

Regeringen bör ge besked om vad de för svenskt självbestämmande mest kritiska bestämmelserna i DCA-avtalet innebär enligt följande:

• Vilken är innebörden när det i artikel 1 anges att all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser? Förklara med konkreta exempel vad denna bestämmelse förhindrar USA från att göra på svenskt territorium.
• Försvars- och utrikesministern har i en artikel i Göteborgs-Postenförklarat att avtalet bygger på ”nationellt samtycke”. Men detta eller motsvarande uttryck förekommer inte i avtalet. Varför framgår det inte att avtalet bygger på ”nationellt samtycke”? Och för beslut i vilka frågor krävs sådant samtycke, trots att det inte explicit anges?
• För vilka ändamål får USA använda de 17 baser som USA enligt artikel 3 ges obehindrad rätt att utnyttja?
• För vilka ändamål får USA använda de utbyggnader av baserna som enligt artikel 3 kan komma till stånd på USA:s begäran och efter Sverige medgivande och som får användas obehindrat och exklusivt av USA?
• När och under vilka förutsättningar får svensk stridsledning överlåtas till USA och för vilka ändamål och vilka slags militära operationer får USA rätt att utnyttja sådan stridsledning?

Läs mer

I en artikel på DN Debatt den 2 april skriver ÖB Micael Bydén att han vill ha fria händer att anpassa Försvarsmakten till att vara verksam ”vid fronten” för insatser ”utanför Sveriges gränser”.

Enligt Bydén ska politikerna inte blanda sig i utformningen av ”de kommande militära förmågemålen”.

Som vi tidigare klargjort handlar det om en satsning på utlandsinsatser på bekostnad av det nationella försvaret, där den militära professionen ska styra inom ”sitt” område.

Konkret innebär det att ÖB till och med gått emot det politiskt fastställda målet att bygga två brigader. Det kallar han för att lägga sig i ”detaljer”.

ÖB kräver handlingsfrihet och understryker att militären skall fatta besluten:

”Jag inledde med behov av tydlighet. Mitt militära råd våren 2024 är följande: Arbetsfördela mellan politik och profession.

Nato är en politisk organisation. Sveriges roll som allierad och den gemensamma allianspolitiken med dess strategiska frågor är en uppgift för den politiska nivån och demokratiska processer.

Nato är också en militär allians. Försvarsmakten behöver ha handlingsfrihet såväl med tilldelad ekonomi som i utformning av vår organisation för att i tid kunna möta upp de kommande militära förmågemålen. Ett stelopererat försvarsbeslut som låser oss i detaljer tjänar vare sig nationell eller kollektiv försvarsförmåga väl.”

ÖB talar inte om svenskt territorialförsvar. Vårt territorium skall istället nyttjas för att ta emot värdlandsstöd och vara ” ett allierat basområde för operationer med armé-, marin- och flygstridskrafter”. Svenskt territorium är till för andra länders militära förband som ”försörjs, genomför operationer eller transiteras genom vårt territorium”.

Läs mer

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har skrivit ett omfattande remissvar om försvarssamarbetsavtalet mellan USA och Sverige.

Nämnden tar upp behovet av att svenska regeringen i underlaget för det kommande ställningstagandet till avtalet gör tydliga klarlägganden på flera områden.

Några av de frågor nämnden lyfter är:

Avtalet är komplicerat och omfattar många rättsområden. Den centrala aspekten är dock det ”obehindrade” amerikanska tillträdet till svenska anläggningar och till svenskt territorium. Nämnden jämför med Sofa-avtalet med Nato men anger samtidigt att DCA-avtalet går betydligt längre och ger: ”USA närmast obegränsad rätt till tillträde till svenskt territorium och till 17 basområden, vilka kan användas också för aktiviteter utanför Natosamarbetet.” Vidare säger nämnden att amerikanska luftfartyg, fartyg och fordon, som används av de amerikanska styrkorna, ges tillträde till Sverige så länge avtalet är i kraft och som följd av det förefaller det som om Sverige inte har möjlighet att vägra sådant tillträde och användning.

Denna helt centrala aspekt av avtalet bör klargöras av den svenska regeringen och den bör beskriva hur den föreställer sig att den amerikanska närvaron kommer att se ut mer konkret.

Beträffande den svenska självbestämmanderätten att kunna säga nej till tillträde för USA:s styrkor för det fall att det strider mot svenska intressen anger nämnden att detta måste utredas av den svenska regeringen. Ett svenskt veto skulle eventuellt kunna baseras på skrivningen i artikel 1, stycke 1, i avtalet: In accordance with international law and with Swedish consent, this Agreement sets forth the framework for enhanced defense and security cooperation between Sweden and the United States ….”, där folkrätten och svenskt samtycke sätter ramarna för samarbetet.

Läs mer

En grundlag ska inte kunna ändras med ett enkelt penndrag. Det ska vara svårt, mycket svårt, att inskränka eller upphäva våra svenska grundlagar. Just därför krävs det också två omröstningar i riksdagen med mellanliggande val för att försvaga den svenska tryckfrihetsförordningen (TF) som ju anses vara en av världens starkaste tryckfrihetsförordningar och någonting att, som svensk, verkligen känna stolthet över.

Ändå utsattes TF för två år sedan för ett ingrepp som innebär en mycket kraftig begränsning av tryckfriheten och informationsfriheten, ett ingrepp som urholkar meddelarfriheten, lägger munkavle på visselblåsare och försvårar för journalister och medier att som ”tredje statsmakt” fullgöra sin granskande uppgift. Detta skedde genom en ny lag om ”utlandsspioneri”, en lag som gör det möjligt att helt enkelt stämpla journalistik som spioneri, som obehörig befattning med hemliga uppgifter eller röjande av hemlig uppgift. Och de hemliga uppgifter som avses är då främst sådant som gäller Sveriges relationer till andra stater eller organisationer.

Den första omröstningen ägde rum i april 2022. Då röstade en majoritet i svenska riksdagen ja till denna lag. Endast Vänsterpartiet röstade mot. Liberalerna lade ner sina röster. Den andra omröstningen ägde rum i november samma år – efter beslutet i maj om att ansöka om svenskt Natomedlemskap och efter valet i september vilket förde den nuvarande, SD-stödda, regeringen till makten. Lagen antogs då med röstsiffrorna 270–37. Endast V och MP röstade mot. Miljöpartisterna hade nu svängt, liksom (fast i motsatt riktning) liberalerna som ”glömt” att de var liberaler och röstade för.

Läs mer

Regeringen har meddelat att Sverige ska skicka militär trupp till Lettland. När det gäller numerären har antalet varierat i olika besked, men senaste budet är runt 550 – 650 soldater. Tanken är att styrkan ska överföras till Lettland år 2025. Beskedet om att Sverige ställer upp med denna trupp indikerades innan Sverige blev medlem av Nato, men villkorades då av att medlemskapet förverkligades. Möjligen ingick detta svenska prov på visad lojalitet i förhållande till Nato och dess dominant USA i spelet om det svenska medlemskapet.

Detta är emellertid ett felaktigt beslut. Vi behöver de få soldater vi har för försvaret av det egna landet. Både Sverige och Lettland behöver bygga egen aktningsvärd försvarskraft värd namnet. Där befinner sig inte Sverige och, av allt att döma, inte heller Lettland. Långt därifrån.

Enligt SVT (17/4) annonserar nu Södra skånska regementet P7 vid Revingehed utanför Lund efter soldater för utbildning och kommande tjänstgöring i Lettland. Det vore långt klokare om sådan nyrekrytering var inriktad på förberedelser för försvaret av Sverige.

Lettland har – i likhet med Sverige -– inte sett om det egna huset när det gäller försvaret.

Lettland blev medlem i Nato 2004. Landet hade då värnplikt, men den avskaffades 2007. Från 2007 har landet haft en yrkesarmé. Denna har på sedvanligt sätt var inriktad på insatsoperationer i fjärran länder under fram för allt amerikansk ledning. Inriktningen har knappast stärkt den egna försvarsförmågan, men kanske givit några poäng i Washington.

2022 meddelade Lettlands försvarsministers att landet återinför värnplikt från och med den 1 januari 2024. Det nuvarande systemet med en yrkesarmé på 7500 personer är inte tillräckligt i dagens läge, förklarade Lettlands dåvarande försvarsminister Artis Pabriks. I den svenska nyhetsrapporteringen uppgavs att Lettland planerade att införa allmän värnplikt som en konsekvens av Rysslands krigföring i Ukraina. Inget talar för att det senare är korrekt.

Lettland har en sorts hybrid form av värnplikt, som påminner om Sveriges. I en intervju med Hudson Institute (12/3) förklarade Lettlands försvarsminister Andris Spruds att man genomför systemet gradvis (300 år 2023; 600 år 2024; och 1000 år 2025). Utgångspunkten tycks vara frivillighet inom en viss kvot, och om denna inte täcks med frivilliga fyller man på med tvångsvis rekryterade värnpliktiga. Runt 22000 män i en årskull är i och för sig potentiella kandidater för värnplikt.

Lettland är en småstat. Det är även Sverige. Men vår befolkning är kanske fem gånger så stor som Lettlands. Och geografiskt sett är Sverige enormt jämfört med Lettland; ett stort territorium att försvara.

Läs mer

Norge, Danmark, Finland och Sverige har träffat försvarssamarbetsavtal med USA. Avtalen bygger på samma amerikanska mall. Norge har nyligen träffat ett tilläggsavtal med USA. Enligt det avtalet ges USA obehindrad rätt att använda ytterligare åtta baser (områden) i Norge utöver de fyra som man först avtalade om. Den norska regeringen har skickat ut detta tilläggsavtal på remiss.

Jacob Børresen, flaggkommendör och försvarsexpert, tillika författare till ett stort antal böcker med försvarsstrategisk inriktning, har avgivit ett eget yttrande över tilläggsavtalet, som kräver det norska Stortingets godkännande för att träda i kraft.

Børresen tar i yttrandet upp helt centrala spörsmål som har direkt bäring på analysen av den verkan ett svenskt DCA-avtal skulle kunna få för vår del. Han utgår från den proposition som lades fram när avtalet om de fyra första baserna (områdena) träffades. Han belyser särskilt:

• att balansen mellan avskräckning och avspänning (beroligelse) förskjuts mot att fästa större vikt vid avskräckning, något som riskerar norsk lågspänningspolitik;
• att relationen till Ryssland i sig inte är sådan att ett angrepp är att vänta, men att Ryssland utgör ett potentiellt hot på grund av Norges geografiska läge nära bland annat de ryska baserna på Kolahalvön;
• att i en kris med hög spänning mellan Ryssland och USA kan ökad amerikansk närvaro i Norge medföra att Moskva känner sig tvingat att vidta motåtgärder så att de norska områdena i norr blir till en konfrontationszon med styrkor i hög beredskap på båda sidor;
• att etableringen av baserna (de omforente områderna) kan leda till att norska myndigheter i en tillspetsad situation mister förmågan att själva styra över utvecklingen i enlighet med norska överordnade säkerhetsintressen och leda till en upptrappning utanför norsk kontroll;
• att USA:s initiativ att etablera baser (omforente områder) i Norge primärt är inriktat på att konfrontera och utöva tryck mot Ryssland i norr, och inte mot ett mer effektivt försvar av Norge, och redan detta är en anledning att betrakta initiativet med skepsis;
• att svaret på den utmaning, som missiler som riktas mot Ryssland och passerar norskt territorium utgör, och kan föranleda preventiva motangrepp, inte är ökad amerikansk närvaro, som kommer att bidra till att öka spänningen i norr, utan att återställa det norska försvaret, för att öka risken för, och därmed reducera incitamenten till, sådana preventiva angrepp; samt
• att Stortinget bör avvisa etableringen av dessa ytterligare åtta baser (omforente områder), eftersom denna är onödig och dessutom bidrar till att undergräva norsk avspänningspolitik i nordområdet och därmed också står i strid mot norska intressen.

De aspekter som Jacob Børresen behandlar är, mutatis mutandis, av omedelbar relevans för svensk del. Läs yttrandet i dess helhet här:

Läs mer

Utrikesminister Tobias Billström ger i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon (8/3) sin syn på det försvarssamarbetsavtal som den svenska regeringen undertecknat med USA:

”Vi kommer att upprätta och har upprättat ett DCA-avtal, som nu ska beslutas i Riksdagen. Det vill säga ett samarbetsavtal med USA, och det kommer innehålla reglering av amerikansk närvaro i Sverige, men inga permanenta baser, säger han.”

Var och en kan läsa avtalet. Om man läser avtalet, inställer sig frågan varför det inte framgår av avtalet att det förhåller sig på det sätt som Billström påstår.

En kärnfråga (Artikel 3) är vilken tillgång till svenskt territorium som USA:s militära styrkor får och vad de har rätt att göra där. Av avtalet framgår att styrkorna ges tillgång till 17 befintliga baser för ”obehindrad” användning. Dessa baser ska parterna ha ”gemensam tillgång till och gemensamt få använda”. Delar av dessa baser kan parterna fastställa att ”endast amerikanska styrkor” ska få tillgång till och använda. Sådana exklusiva områden aktualiseras bland annat vid utbyggnader särskilt anpassade till USA:s ”behov”.

Om Billström menar allvar med att det inte ska få vara några permanenta amerikanska baser här, så har han och försvarsministern misslyckats med att få det på pränt i avtalet. Men om han kan hänvisa till någon annan skrivning i avtalet, som skulle kunna klargöra att ”obehindrad” användning har en annan innebörd än enligt normalt språkbruk, så bör han göra det. Läsaren bör notera att Billström talar om ”baser”, vilket det uppenbarligen är fråga. Försvarsminister Pål Jonson brukar föredra att försöka neutralisera saken genom att tala om ”områden”.

Vi är emot att USA ges rätt till ”obehindrad” användning av svenska baser/områden. Avtalet med USA är inte förenligt med Sveriges nationella intresse.

En proposition från regeringen om godkännande av avtalet är att förvänta senare i vår, när den nu pågående remissomgången är avslutad (25/3). Kommer utrikesministern och försvarsministern att se till att regeringen i propositionen klargör den verkliga innebörden av detta medvetet otydliga avtal som såvitt kan utläsas öppnar Sveriges territorium för främmande makts ”obehindrade” dispositioner?

Läs mer:

DCA-avtalet – vem har avgörandet i sin hand? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Tobias Billström: Inga permanenta USA-baser på svensk mark (tv4.se)

There are two main strategic issues in the Arctic/the High North:

1. The Russian strategic deterrence posture and second-strike capability in the Murmansk and Kola areas.
2. The Western powers’ defence lines against Russian strategic and attack submarine penetration into the Atlantic to attack the USA and cut off the links with Europe.

In 1969, I wrote a paper for the Swedish Foreign Ministry discussing the Soviet military build-up in the Kola Peninsula. The reasons for the build-up can be found in the Soviet experiences from the Cuba crisis in 1962. The Russians realized that they needed a much stronger deterrence base and a more secure second-strike capability. The build-up was led by the Soviet naval chief Admiral Gorshkov.

Läs mer

Nu hissas Nato-flaggor runt om i vårt kära fosterland. Tal kommer att hållas och uttalanden kommer att göras av kretsar i det militär-politiska etablissemang, som bär ansvaret för att Sveriges försvarskraft tunnats ut och tömts på substans under de senaste decennierna.

Men en sak är att vara för ett svenskt medlemskap i Nato och en annan sak att vara för ett försvarssamarbetsavtal med USA (DCA-avtalet), som binder oss till den amerikanska intressesfären. Det är skilda saker.

Om man för stunden bortser från ytligt tal om gemenskap med väst och annan ideologiskt präglad opinionsbildning, som dominerat frågan om ett svenskt medlemskap, finns det trots allt några saker av intresse att anteckna, särskilt nu när statsledningen så snabbt som möjligt forcerar för att få DCA-avtalet på plats. Tanken är väl att ett kinkigt amerikanskt presidentval inte ska få rubba den uppgjorda färdplanen.

Medlemskapet i Nato har vi varit och är vi emot. Vi har försökt belysa hur medlemskapet riskerar att snärja oss, binda upp våra händer och försvåra möjligheterna att hävda en säkerhets- och försvarspolitisk linje, som i varje läge grundar sig på vårt eget nationella intresse. Vi har formulerat den linjen, men utan att vinna betydande stöd från en medborgerlig opinion, som på det hela taget varit frånvarande.

Läs mer