utvald

Nya numret av tidskriften Vårt Försvar har som tema civil-militär krigsplanläggning, med flera artiklar som belyser hur det nya totalförsvaret skall byggas upp. Tidskriften innehåller även artiklar om säkerhetsläget, det militära försvaret och hotbilden i vårt närområde.

Jag börjar med att nämna den omfattande artikeln ”Kan det bli krig i Sverige” av professor Inge Jonsson, tidigare rektor för Stockholms universitet. Jonsson lyfter fram Carl Björemans studie av försvarets utveckling under beredskapsåren och det kalla kriget, År av uppgång, år av nedgång (2009). Fram till mitten av 1960-talet genomfördes en stark upprustning, och Jonsson refererar Björemans uppfattning att stärkandet av försvaret var möjligt främst genom medborgarnas stöd. Denna positiva utveckling undergrävdes, enligt Björeman, av att ett helhetsperspektiv saknades med påföljd att försvarsgrenarna suboptimerade, vilket i sin tur ledde till låsningar vid allt dyrbarare vapenprogram. Försvaret kunde då användas till att stödja försvarsindustrin och lokaliseringspolitiken utöver den militära uppgiften.

Jonsson tror inte på svensk neutralitet men är å andra sidan skeptisk till medlemskap i Nato med tanke på Trump och ett oberäkneligt USA.

Läs mer

– Men en av de viktigaste meningarna jag säger i kväll säger jag nu, så att ni går hem med rätt känsla i magen: Försvarsmaktens hotbedömning kvarstår.
Sannolikheten för ett militärt väpnat angrepp mot Sverige är lågt fortsatt.
Vi ser ingen rimlighet i att Ryssland eller någon annan skulle gå över gränsen och anfalla Sverige isolerat,

ÖB Micael Bydén vid offentligt möte i Södertälje  5 oktober .

Rysslandskännaren Bengt Jangfeldts nya bok Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017) beskriver Rysslands förhållande till Väst under 300 år. Jangfeldt framhåller att Ryssland gärna ser sin civilisation som moraliskt överlägsen den västerländska.

På sidan 150 påtalar författaren att eurasianismen visade sig vara en ”sovande klassiker” efter Sovjetunionens sönderfall, då en ”pseuvdovetenskaplig charlatan och fantasimakare”, Lev Gumiljov, fick en exceptionell genomslagskraft i Ryssland. Men det var Alexander Dugin (född 1962) som skänkte eurasianismen kultstatus. Inspiratörer var bland andra den svenske statstvetaren Rudolf Kjellén och den tyske juristen Carl Schmitt.

Teorin synes bottna i tanken att världens mitt utgörs av den eurasiatiska kontinenten. Dugins storvulna imperieplaner ”förutsätter skapandet av tre huvudaxlar: Moskva-Berlin, Moskva-Tokyo och Moskva-Teheran”. Och när dessa politiska förbund blivit verklighet ”behärskar Ryssland världen”.

Läs mer

Regeringen beslöt den 5 oktober att ge Försvarsmakten i uppdrag att delta i brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef).

Jef är som vi tidigare noterat  på den här sajten ett brittiskt initiativ för en snabbinsatsstyrka som inkluderar, Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien.

Regeringen skriver att Jef:s syfte är ”att bidra till säkerhet i vår del av Europa och samtidigt medverka till fred och stabilitet genom internationell krishantering i insatser ledda av till exempel FN, EU och Nato. Beslut om svenskt deltagande i en insats med förband eller förmågor fattas av regeringen”. Försvarsminister Peter Hultqvist motiverar beslutet utifrån Sveriges säkerhet:

”Det är regeringens uppfattning att utmaningar mot den europeiska säkerhetsordningen ska bemötas genom samarbete och gemensamt agerande.”

Brittiska företrädare har tydligt angett en annan huvudinriktning, nämligen att Jef skall fungera som en insatsstyrka främst utanför Europa. Jef skall kunna utöva global militär makt, och särskilt betonas insatser i Mellanöstern och i Gulfområdet. Som exempel på lyckade operationer för Jef att ta efter lyfter brittiska försvarsdepartementet fram ”de excellenta samarbeten som skett med Nato i Afghanistan”.

Deltagandet i Jef har ett pris både materiellt och politiskt. Sverige har lovat att kunna ställa två korvetter, våra modernaste fartyg, till förfogande, vilket måste vara kännbart för den starkt reducerade svenska marin som det svenska försvaret förfogar över idag. Politiskt innebär deltagandet en markering om att Sverige kan komma att ställa in sig under en stormakt. Några garantier för brittiskt stöd till Sverige vid en kris eller krig finns inte. Som Anders Björnsson på den här sajten belyst med flera historiska exempel är det tvärtom farligt för en liten stat att förlita sig på stormakter – däremot har vi tjänat på neutralitetspolitiken.

Storbritannien är en stormakt men är på nedgång. Det innebär att ett hållbart militärt stöd från britterna vid en kris eller krig där Sverige skulle åberopa kollektiv självförsvar är högst osäkert. Däremot kan det ligga i Storbritanniens eget intresse att hävda sin vacklande stormaktställning genom militära operationer utomlands. Landet har under de senaste 20 åren deltagit i krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien med flera som juniorpartner till USA.

Det är svenska regeringen som beslutar om vi skall delta i en Jef-operation, men blotta medlemskapet innebär att det kan bli svårare att ställa sig utanför om det kommer en begäran om deltagande.

Sverige måste använda sina begränsade försvarsresurser till att värna landet. Deltagande i Jef kan bara betyda att vi splittrar de knappa egna styrkorna genom att en del av dem sätts in i militära äventyr utanför våra gränser.

Statsminister Solbergs kommentarer til årets fredspris til ICAN sier at hun ikke kan ha forstått hva atomvåpen er, og at trusselen om global utslettelse er reell. Den norske politikken på området, hvor lojalitet til NATO er det overordnede, er ikke i samsvar med Norges forpliktelser til atomnedrustning. Det er all grunn til å gratulere Nobelkomiteen med årets tildeling, midt i kjernen av prisens idé om nedrustning som essensielt for å sikre varig fred, og komiteens leder med .

Solberg tar feil når hun hevder at NATO-forpliktelsene hindrer medlemslandene i å delta i den nye avtalen om fjerning av alle atomvåpen. Tvert i mot. Atommaktene etterlever ikke sine plikter etter ikkespredningsavtalen (NPT), at de skulle avvikle sine egne atomvåpen. NPT-avtalen var en overenskomst mellom to sider, et grunnleggende premiss var at alle andre land avsto fra atomvåpen – mot at atommaktene skulle avskaffe sine. Ledende NATO-land bryter denne juridiske forpliktelsen. NATO-avtalen hindrer ikke Norge i å delta i atomnedrustningen etter NPT. Tvert i mot. Alle medlemsland i NPT har ifølge Haag-domstolens enstemmige avgjørelse i juli 1996 rettslig plikt til å avskaffe atomvåpen. USA og UK har i de seneste år besluttet å satse ekstreme beløp på å fornye sine atomvåpen og gjøre dem mer brukbare. Norges regjering er lojal mot en politikk som er hånlig forakt for folkerettslige forpliktelser til å bygge en trygg verden.

Fredrik S. Heffermehl, jurist, redaktør av nobelwill.org

Under Aurora 17 övade en hemvärnsbataljon  på Gotland enligt IKFN-förordningen (Ingripanden mot kränkningar under fred och neutralitet).

Scenariot var ett främmande fartyg som närmade sig kusten. Från fartyget kom sedan en liten båt med tre personer, varav två skottskadade, in mot hamnen i Herrvik. Besättningen på det större fartyget försökte då hämta de tre personerna uppenbarligen med våld. Ett par ur besättningen gick iland och försökte med vapen tvinga de tre tillbaka till det större fartyget.

Hemvärnet avvärjde detta och lyckades övermanna besättningsmedlemmarna.

IKFN anger hur svenska försvaret skall agera vid olika slag av kränkningar av svenskt territorium. För en händelse av det här slaget säger IKFN:

”Om ett utländskt fartyg, vars status inte kunnat bestämmas, observeras stillaliggande inom territorialhavet eller kommer in på inre vatten, är det angeläget att statusbestämning sker snarast möjligt. Om det vid en första undersökning inte är möjligt att säkert fastställa ett fartygs status eller om anmärkningsvärda iakttagelser görs beträffande fartyget kan fartyget behöva hänvisas till en ankarplats eller förtöjningsplats för undersökning.”

I rapporten om övningen anges inte vad som hände efter det att besättningsmännen övermannats. Då det i det här fallet gäller ett fartyg som inte direkt kunnat identifieras som statsfartyg, gäller att det skall prejas och visiteras ”om särskilda skäl talar för det”.

Nu handlade det om att personer skottskadats, besättningsmän utan tillstånd gått iland, dessutom med vapen i hand, för att med våld föra personer tillbaka till fartyget. Här finns alltså särskilda skäl.

Sverige har rätt att hävda sin suveränitet över territoriet och vid tillfällen som detta kontrollera fartyget och, för att möjliggöra kontroll, preja och sedan visitera fartyget.

Då den ryska ubåten U 137 år 1981 gick på grund på inre vatten vid inloppet till Karlskrona hamn, visade regeringen Fälldin beslutsamhet vad gällde värnandet av territoriet när statsministern gav försvaret ordern ”Håll gränsen” för att om så krävdes hindra försök att utifrån frita ubåten. Däremot vacklade regeringen då den, istället för att ta ubåten i beslag och genomföra de kontroller som krävdes, började förhandla med ubåtens befälhavare om att få tillträde.

För att undanröja tvivel om svensk beslutsamhet att hävda suveränitet borde hemvärnsövningen också ha innefattat momentet att kontrollera fartyget.

Tillämpningen av IKFN under de senaste 30 åren finns beskriven och kommenterad i boken Försvaret främst (Celanders förlag 2015

Någonting som utmärker stormaktens förhållande till omvärlden är att den försöker tala om hur andra länder bör bete sig, och får den inte som den vill drar den sig inte för att ingripa. Världshistorien är smockfull av exempel på detta. Även stormakter som befinner sig på reträtt kan vilja bestämma och kontrollera. När reträtten är fullbordad, upphör som regel ambitionen att göra det.

Före detta stormakter är emellertid ett underfundigt släkte. När de europeiska kolonialväldena föll efter andra världskriget, slöt sig de forna moderländerna samman för att skapa en union. När sovjetimperiet föll, upplöstes samtidigt den multietniska unionen av republiker och mindre entiteter. Vad som kommer att hända när Förenta staterna förlorar sin hegemoniska ställning i världspolitiken (och världsekonomin) är inte alldeles lätt att förutspå.

En del före detta stormakter behåller vissa reflexer från de gyllene åren. Dagens Ryssland och morgondagens USA har således haft sina föregångare. De har inte sig vanan att inte hålla sig till i förväg uppställda regler. De anser fortfarande att de kan göra litet som de vill, även om deras möjligheter att påverka andra har blivit starkt beskurna. De kan inte längre vinna några storkrig, men småkrig kanske.

Läs mer

Det unga millenniets övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar i Sverige skedde närmast omärkligt. Invasion av landet betraktades vid denna tid som ett orealistiskt fall, insatser i andra länder som någonting önskvärt. Intressebaserad pragmatism fick därvid ge vika för ett idealbaserat önsketänkande.

Tänkte man någonsin på ordens valörer? Einsatzgruppen utgjorde på sin tid en av Nazitysklands mest mordiska kommandostyrkor. Dessa opererade på främmande mark; de stod utanför den reguljära arméns befälsrätt; de ingick i Hitlerregimens utrotningskampanjer. Deras uppgift var inte att försvara landet utan att förslava andra länder, att utrota oönskat befolkningsmaterial, var det sedan kunde befinna sig.

Läs mer

Av allt att döma har den gemensamma ryska/vitryska militärövningen Zapad, som nyss avslutats, haft en väsentligen defensiv karaktär. De siffror på deltagande, som framskymtat i västliga media, har varit överdrivna, eventuellt starkt överdrivna. Detta framgår av analyser, som vi har länkat till på denna sajt, av signaturen Jägarchefen och nu senast av Mathieu Boulègue från oberoende Chatham House i London.

Också Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Jonas Gummesson tycks dra sådana slutsatser. Det är ett faktum, skriver han, ”att Zapad både har inletts och avslutats utan några [ryska] aggressioner riktade mot omvärlden”. Upphetsade tongångar från väst, också från svensk sida, inför övningen besannades ej, konstaterar Gummesson och fortsätter med följande tänkvärda kläm:

”Att ropa vargen kommer, även om det är Putin som avses, är inte alltid meningsfullt. Snarast ger det ryssarna möjlighet att vända på anklagelserna om desinformation.”

Det är självklart att Ryssland måste få öva sina stridskrafter likaväl som Sverige sina. Måhända har ryssarna inte varit särskilt behjälpliga med öppenhet före och verifikation under själva övningen, men det är uppenbart att Väst ändå har skaffat sig tillräckligt goda underrättelser om vad som har hänt. Och de tycks inte vara särdeles alarmerande. En svensk observatör på plats har karakteriserat Zapad som en helt normal övning, utan offensiva målsättningar.

Detta kanske är nedslående för en del. Gummesson tror att de kan ha drabbats av baksmälla.

Nog behövs det framöver ett mera dämpat tonläge och mera sakförståndiga analyser när vi talar om Östersjöområdet. Motståndet mot den parallella svenska övningen Aurora 17 förefaller oss också ha varit alltför uppskruvat. Dags för tillnyktring.

Jag läser nu Martin Fritz’ utmärkta bok om Björn Prytz, Sveriges sändebud i London 1938–46, det vill säga under hela andra världskriget. Prytz hade när han utnämndes varit verkställande direktör för SKF under tjugo år och hade många andra bolagsengagemang, både före och efter London-tiden, bland annat som ledamot av Volvos styrelse. En kort period (1929–30) representerade han liberala folkpartiet i riksdagens andra kammare.

Martin Fritz är professor emeritus i ekonomisk historia och har skrivit om svenska verkstadsföretag, däribland SKF. Han fick tillgång till Prytz’ arkiv från åren som minister i London, ett material som aldrig tidigare utnyttjats i forskningen, och det är detta som ligger till grund för den nya boken, Vår man i London. Björn Prytz som svenskt sändebud under andra världskriget (Santérus förlag. 272 s., ill.).

Läs mer

Jag har läst utskriften av samtalet i P1 mellan Sven Hirdman och Karlis Neretnieks på alliansfriheten.se.

Jag kallade en gång före detta generalmajoren Karlis Neretnieks för krigshetsare när han hänvisade till boken Till bröders hjälp. Han har i mail till mig ansett sig kränkt och hänvisar till Carl Bildt – som om det vore någon pålitlig auktoritet. Tvärtom! Om KN inte förstår att spridning av halvsanningar avseende svenskt territorium och kopplingar till Baltikum ökar spänningen i svensk debatt beklagar jag det. Dessa halvsanningar i sin tur ger programledare, som nu i P1, och politiker som inte känner militära fakta en skev bild av Sveriges militärstrategiska läge. Ett läge med flera intressenter av vårt territorium och där militära fakta – tid, rum, styrkeförhållanden och slag av stridskrafter – har en avgörande betydelse för hela vår säkerhetspolitik.

Läs mer