utvald

Anders Björnsson:  Ulf Karlström har fångat andan i min fundering på denna sajt, även om jag kan tycka att han spetsar till sina poänger och något överdriver ”Nato-vänligheten” i det svenska politiska livet. Sverige som alliansfritt land har ett starkt stöd inom den svenska befolkningen, och jag kan till exempel inte tänka mig att den neutralistiska traditionen inom Centerpartiet är helt utplånad; inom Socialdemokratin är den det helt visst inte. Detta sagt: Vurmen för ”mänskliga rättigheter” får inte gå ut över ansvaret för den nationella tryggheten, och ”samarbeten” får inte undergräva vår statliga suveränitet. Plakatpolitik gynnar ej vårt lands internationella ställning. Sveriges förhållande till främmande makt ska vara gott.

Här Ulf Karlströms kommentar:

Jag läste först Anders Björnssons (AB) inlägg med stor skepsis. Emellertid, efter ett par omläsningar började jag inse en slags klokskap i formuleringen: ”Utgångspunkten borde vara vad som gagnar Sverige, inte den jordiska rättvisan”. Det är onekligen ett faktum att Sverige är ett litet land, ett slags rö för vinden; läs: påverkan från stormakterna och deras närmast totala mediadominans. Med ett slitet uttryck: Regnar det i Washington, fäller svenska Allianspolitiker och Regeringspartister automatiskt upp paraplyerna. Med denna eländiga, faktiska situation är det måhända bäst att förespråka viss återhållsamhet, i dubbelt avseende. Ledamöter av riksdagen och regeringen bör inte kolla vädret i Washington, utan lyssna på vad SMHI föreslår om paraplyer, och något stämma ned näbben. Detta att kunna gå på två ben är grundläggande. Det bör inte handla om att enbart stämma ned näbben, utan också sluta bry sig om Washingtonvädret, eller för den delen vädret i Moskva.

Läs mer

Sverige har under en följd av år hållit sig med en demonstrativ utrikespolitik. Klokskapen i detta har jag länge varit skeptisk till. Det började väl med kampen mot apartheid, ett avskyvärt samhällssystem. Och därefter har det funnits så mycket annat att avsky. För närvarande har landet en feministisk utrikespolitik. Ingen förstår riktigt vad den går ut på, bortsett från att den vill vara bättre än andras. I vår närmaste huvudstad, Helsingfors, ruskar man på huvudet. Där vill man nog också vara bra, åtminstone i EU-sammanhang.

Utrikespolitiken ingår i vår allmänna säkerhetspolitik och anses med viss rätt vara kärnan i denna. Då måste man fråga sig hur det tjänar vår nationella säkerhet om utrikespolitiken tillåts vara demonstrativ, det vill säga innefattar internationella och åskådningsmässiga ställningstaganden som ligger utanför det rent folkrättsliga området. Sverige som en fredsälskande småstat bör rimligen vinnlägga sig om goda relationer med alla existerande regimer. Det är det man har duktiga diplomater till. Svenska ambassadörer ska inte verka (eller demonstrera) för regimförändring i länder där de är stationerade. De har att göra Sverige uppskattat där.

Läs mer

Det urskillningslösa avvisandet av den svenska försvarsövningen Aurora 17 har gett desinformatörer trumf på hand. I Svenska Dagbladet (12/9) tar vikarierande ledarskribenten Erik Thyselius Aurora-motståndets mest ogenomtänkta argument till intäkt för en desinformationstirad.

Thyselius menar att vi genom den förestående övningen visar ”våra allierade att vi är ett land som tar både den nationella och regionala säkerheten på allvar”. Men Sverige har ju inga allierade, enligt vår försvars- och säkerhetsdoktrin, utan endast militära samarbetspartners. Inte ens med Finland, som vi samarbetar allra tätast med, har vi ingått någon allians. Föreställningen om att Sverige har ”allierade” är ett hjärnspöke utan stöd i vår officiellt deklarerade politik.

Läs mer

När USA den 6 augusti 1945 fällde den första atombomben någonsin över den japanska staden Hiroshima var jag själv nio dagar gammal och lyckligt ovetande om det inträffade. Mycket har hänt sedan dess. Jag och ”bomben” har fyllt sjuttiotvå. Men fortfarande har vi inte kommit så långt att mänskligheten kan andas ut i vetskap om att sådana ödesdigra vapen numera hör till historien.

Nej, kärnvapnen har bara blivit fler och kraftfullare. Och idag håller världen åter andan, i skräck för vad som kan komma att ske ifall någon stat, av misstag eller högst kalkylerat, skulle trycka på knappen och utlösa Harmagedon.

Läs mer

”Sverige bör fundera noga innan man skriver under. En del av vårt säkerhetssamarbete kan hindras av avtalet”, säger USA:s nedrustningsambassadör Robert Wood i en intervju .

Woods intervention är bara en i raden från amerikanska företrädare. Enligt Dagens Nyheter skall amerikanske tjänstgörande ambassadören i Stockholm ha varnat Sverige för att underteckna konventionen. Detta skulle, enligt ambassadören, kunna försämra försvarssamarbetet med USA. Enligt Svenska Dagbladet skall en liknande varning ha framförts av USA:s försvarsminister James Mattis i ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist.

Det går knappast att hitta något sakskäl för att svenska samarbeten om nya militära system skulle äventyras om Sveriges riksdag ratificerar den konvention om förbud mot kärnvapen som FN:s generalförsamling har antagit, under Sveriges medverkan och bifall.

Det verkar snarare som om frågan nu används av USA för att få Sverige att ställa in sig under amerikansk ledning.

Läs mer

”U.S. Military joins military drill in neutral Sweden at same time as rival Russian war game”, lyder rubriken på en artikel av Damien Sharkov i ansedda amerikanska nyhetsmagasinet Newsweek. Artikeln handlar om den svenska försvarsövningen Aurora 17, i vilken bland andra ”neutrala Finland” medverkar, tillsammans med ett antal Nato-stater.

I artikeln uttalar sig Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist för ”behovet av USA:s närvaro i området [Nordeuropa]”. ”Det är en viktig signal till den svenska befolkningen, och till andra länder och partners, att vi tar […] säkerhetssituationen på allvar.” Med detta är det sagt att Aurora 17 också har en symbolisk dimension. Övningen ska påverka opinionen och få denna att omfatta amerikansk närvaro på svensk mark, i svenskt luftrum och i svenska hamnar och vatten, i krig som i fred.

Läs mer

En huvudledare i Dagens Nyheter (8/9) riktar ett våldsamt angrepp på motståndet mot den snart inledda försvarsövningen Aurora 17. Ledaren saknar nyanser och inriktar sig på att genom guilt by association få alla demonstranter att framstå som Rysslandvänner. Ledaren har däremot inte ett ord att säga om själva övningen.

Men många av de grupper som nu demonstrerar mot övningen saknar också nyanser i sin kritik av övningen. Sveriges försvarsmakt måste faktiskt kunna öva för ett anfall mot vårt land – och egentligen tillsammans med vilka väpnade styrkor som helst. Det viktiga är att det utkämpas en försvarsstrid och att det är Sverige som är den försvarande parten.

Bristen på sådana här övningar i det nära förflutna har varit svårartad och står i skriande kontrast till de resurser som har avdelats för svenska militära operationer utomlands. Omfokuseringen på det svenska territoriet är sannerligen både välkommen och hälsosam. Att den svenska försvarsmakten har så dåligt med eget folk, en konsekvens av det huvud- och ansvarslösa beslutet 2009 att skrinlägga den folkligt förankrade värnplikten, nödvändiggör utländska soldaters närvaro i sådana här övningssammanhang.

Läs mer

År 1809 fick Sverige en för sin tid mycket modern författning. Den hade tillkommit efter en politisk revolution. I 1809 år regeringsform var maktdelningen inskriven, med självständiga domstolar och en begränsad kungamakt. Det gustavianska enväldet försvann genom bakdörren och tredje ståndet gjorde sin entré. Unionen med Norge förstärkte det radikala anslaget. Den norska grundlagen från 1814 innehöll starka demokratiska element.

Läs mer

Den 5 september avlämnade Försvarsmakten på regeringens uppdrag en delrapport  inom den så kallade Perspektivstudien. Studien ska beskriva Försvarsmaktens utveckling fram till 2035. Rapporten beskriver en stegvis ökning av den operativa försvarsförmågan för att kunna möta framtida händelseutvecklingar efter 2020 och skall bidra till försvarsberedningens arbete att ta fram en försvarsinriktning för 2021–2025.

Vi har på den här sajten tidigare kommenterat den första delen av perspektivstudien som kom 2016. Denna slog fast att den överordnade strategin fortsatt är ett tröskelförsvar baserat på en yrkesarmé, med stor satsning på vapenutveckling och i slutändan stöd från Väst vid konflikt eller krig.

Strategin med tröskelförsvar och militär hjälp från främmande makter utvecklas vidare i andra delen av perspektivstudien.

Det säkerhetspolitiska läget för en längre tid framåt är ytterst svårbedömt, enligt studien, och hoten under perioden fram till 2035 förväntas bli svårare att identifiera, mer komplicerade att hantera och hotbilden alltmer mångfacetterad.

Med nuvarande försvarsuppgörelse kommer det att uppstå ett ökat ”förmågegap” i förhållande till Ryssland redan efter 2020.

Läs mer