1. Från invasionsförsvar till internationella insatser
Under det kalla kriget 1947–1991 fortsatte Sverige med ett starkt beredskapsförsvar som hade börjat byggas upp under andra världskriget. Det var med professor Kent Zetterbergs ord ett ”förrådsställt, hemförlovat massförsvar på värnpliktens grund. Sverige byggde nu även ut ett mycket imponerande totalförsvar (ett hela samhällets försvar) som det för närvarande tyvärr endast återstår brottstycken av. (Ur boken Försvaret främst.)
Efter murens nedmonterades mycket av försvaret. Det fanns inga militära hot mot Sverige längre, förklarade ansvariga politiker. Försvarsanslagen har gått från 3,5 procent av BNP under kalla kriget till 1 procent idag.
Istället för nationellt försvar skulle Sverige delta i internationella operationer, och starten blev på Balkan i de Nato-ledda styrkorna i Bosnien 1995 och i Kosovo 1999.
Invasionsförsvaret började definitivt avvecklas med försvarsbeslutet år 2000. Det insatsförsvar som blev kvar bestod av få arméförband, en liten flotta och cirka 80 JAS Gripen-plan.
Den nya försvarsdoktrinen med tonvikten på internationella operationer lades fast genom 2004 års försvarsbeslut. Vi skulle nu verka i det internationella sammanhanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”, förklarade ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna angavs nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen.
Värnplikten avskaffades 2009 av riksdagen med tre rösters övervikt bland annat för att möjliggöra kommendering av yrkessoldater till internationella insatser.
2. Internationella insatser
Insatsen i Afghanistan började 2002 under brittisk ledning och från 2003 under Natos ledning. Utvärderingen som kom den 2 mars i år visar på ett totalt misslyckande av alla civila mål. Endast på ett område, partnerskap med Nato, uppfylldes målet. Allt pekar på att motivet för Sveriges deltagande var just att kvalificera sig som en trovärdig partner till USA och Nato.
Från Försvarsmaktens och regeringens sida har det under årens lopp framhävts att insatsen i Afghanistan ger Sverige viktig militär erfarenhet och kompetens.
Men det var precis tvärtom. Förra året presenterade Försvarets Forskningsinstitut (FOI) en rapport om hur försvaret påverkats av insatsen i Afghanistan. Slutsatsen var att lite om ens något var tillämpbart för ett nationellt svenskt försvar. Att bekämpa en gerilla i Centralasien ger inga användbara erfarenheter för försvaret av svenskt territorium. Kostnader på många miljarder har förspillts istället för att användas för vårt nationella försvar.
3. Tröskelförsvar
Debaclet Afghanistan och det försämrade säkerhetsläget efter Ukrainakrisen ledde 2014 till en ny försvarsdoktrin. Nu blev inriktningen åter på nationellt försvar.
Men det var inte en återgång till det starka territorialförsvaret som vi haft under kalla kriget. Istället lanserades tröskelförsvaret. Det är ett försvar med avancerat flyg och ubåtar kompletterat med begränsade markstyrkor i form av två brigader. Tanken var att en motståndare skulle avhålla sig från attack då priset skulle bedömas vara för högt att slå ut tröskeln i jämförelse vad man kunde uppnå med attacken.
Beslutet om att införa en begränsad värnplikt (4000 per år av en årskull på 100 000) handlar bara om att komplettera yrkesförsvaret med en mindre del pliktuttagna.
4. Att förlita sig på Nato
Tröskelförsvaret bygger på två förutsättningar:
- Kostnaden att angripa oss skall uppfattas som för hög i jämförelse med vinsten att besätta någon del av Sverige.
- Om vi ändå blir angripna skall vi få hjälp av Nato.
Ingen av de två förutsättningarna är någon garanti vid ett krigshot.
Med värdlandsavtalet som antogs av riksdagen 2016 skall regeringen kunna be Nato om militärt stöd och upplåta baser för Nato i Sverige.
Inbyggt i doktrinen om tröskelförsvaret finns att vi ytterst skall förlita oss på främmande makter vid konflikter och krig.
Tröskelförsvaret passar in i Natos strategi som utgår från att medlemsländer (och partnerländer) skall bidra med lättrörliga insatsstyrkor, flyg och ubåtar. Territorialförsvar som kräver stora personalresurser och är bundet till varje land är inte prioriterat av Nato.
5. Erfarenheter från våra grannländer
I Finland har man valt en annan väg än Sverige. Men under det kalla kriget var försvaret uppbyggt på likartat sätt i Sverige och i Finland och Sverige var ett föredöme för Finland, menar förre finske försvarschefen, general Gustav Hägglund i boken Försvaret främst. Hela landet skulle kunna uthålligt försvaras av finska folket självt utan att förlita sig på utländskt stöd. Det starka territorialförsvaret finns kvar ännu idag, och nyligen togs beslut om att öka det mobiliserbara försvaret från 250 000 till 280 000 man. Snabb mobilisering vid försämrat säkerhetsläge har möjliggjorts genom lagändringar.
Finland är ett av de länder i världen som har högst försvarsvilja (över 80 procent). Opinionsundersökningar visar att grunden för det är den allmänna värnplikten.
De baltiska staterna är medlemmar i Nato. Trots små resurser vill man dock se om sitt eget hus särskilt efter Trumps seger, då allt fler börjat ifrågasätta om Nato kommer att stå för några garantier.
Estland har allmän värnplikt efter finsk modell trots att Nato har kritiserat landet för att satsa på eget territorialförsvar. Nu bygger man också upp ett starkare hemvärn.
Litauen kommer att införa allmän värnplikt.
I Norge går utvecklingen åt andra hållet. Man har ett yrkesförsvar med komplettering av värnpliktiga. Nu pågår en kraftig förändring av det norska försvaret mot ett tröskelförsvar anpassat till Natos önskemål. Det som funnits av territorialförsvar dras ned, både marktrupper och hemvärn, trots starkt motstånd från försvarsvänner.
Danmark har gått längst i anpassningen till Nato. Landet har inte längre en försvarsmakt utan vad försvarsdebattörer kallar miliser. Det är enskilda specialstyrkor avsedda för internationella insatser. För eget försvar kan man inte ställa upp ens en enda brigad. Landets försvarsmakt betecknas av vissa försvarsdebattörer som ”en filial” till den brittiska armén eller någon annan stor Nato-allierad.
6. Territorialförsvar
Med dagens tröskelförsvar lämnas stora delar av landet utan reguljära förband. Mellan Stockholm och Boden finns idag i stort sett endast hemvärn.
För att hela landet skall kunna försvaras fordras allmän värnplikt. Ett territorialförsvar kräver stora personalresurser som aldrig kan fyllas av ett yrkesförsvar, om man inte är beredd att ta mycket stora kostnader. Med allmän värnplikt skapas de personella resurser som krävs för ett militärt försvar av alla delar av landet.
Territorialförsvar är inte detsamma som det stora invasionsförsvaret som byggdes upp efter andra världskriget. En storskalig invasion är ett helt osannolikt scenario. Däremot kan främmande makt söka besätta del eller delar av territoriet av olika skäl: skapa brohuvud för fortsatta operationer och som bas för långdistansvapen, hindra sin rivaliserande stormakt att besätta samma område, genomföra hybridkrigföring eller söka destabilisera vårt land.
Värnpliktsförband har en naturlig stationering i soldaternas hembygd, vilket ger förbanden god lokalkännedom och en fördel då främmande styrkor skall bekämpas.
Värnpliktsförbanden har en numerär som möjliggör uthållig strid.
Allmän värnplikt har ett starkt stöd hos svenska folket, och ett återinförande kommer på samma sätt som i Finland att bidra till att stärka försvarsviljan.
7. Vad får försvaret kosta?
Tröskelförsvaret som det är uppbyggt idag är kostsamt. Sverige avsätter mer av försvarsbudgeten till utveckling av stora nya försvarssystem som ny version av JAS och den nya ubåten A26. Dessutom omsätts försvarssystemen snabbare än i jämförbara länder. Polska, danska, norska, nederländska, ryska och franska stridsflygplanen är mellan tio och tjugo år äldre än de svenska. De tyska och finska är också fem till tio år äldre än de svenska. Ytstridsfartygen är yngre än de i fem av jämförda sju länder. Även de svenska ubåtarna är i genomsnitt yngre än i fem av de sex jämförda länderna. (FOI-rapport, april 2016)
De höga materielkostnaderna som tränger ut finansieringen av markstyrkorna tycks inte i första hand motiveras av försvarsskäl utan av försvarsindustrins intressen.
En framtida försvarsmakt bör ha en bättre balans mellan materiel- och personalkostnader. För territorialförsvaret är styrkor baserade på allmän värnplikt det mest kostnadseffektiva, vilket exemplet Finland visar.
Regeringen har träffat flera avtal med våra nordiska grannländer om försvarssamarbete på olika nivåer. Särskilt viktigt är överenskommelser med Finland om samordning för att tillsammans bli effektivare inom övervakning, beredskap inför kriser, övningar mm. Här finns möjligheter också till ökad kostnadseffektivitet.
8. Politiken avgör
Territorialförsvar kompletterat med ett kostnadsbegränsat tröskelförsvar ger bästa förutsättningar för att försvara landet.
Men det räcker inte med en försvarsmakt. Det krävs en politik för alliansfrihet, att avvisa kränkningar av territoriet och aldrig ge upp någon del av landet.
Här brister det på två avgörande punkter:
- Viktigast är beslutsamhet att i alla lägen hålla Sverige utanför krig. Regeringens utredare Krister Bringéus skrev i sin rapport att Sverige sannolikt inte kan stå utanför, om det blir en konflikt i vårt närområde. Sverige skulle med ”stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium […] dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt, genom vad som skulle kunna kallas ’konsekvensaggression’”.
Svenska regeringen har inte tydligt avvisat påståendet. Svensk säkerhetspolitik måste fortsatt baseras på samma grund som under de senaste 200 åren, nämligen att föra en politik som i alla lägen håller oss utanför krig.
- Det krävs en klart deklarerad vilja att i alla lägen försvara landet mot angrepp.
ÖB:s strategi är: ”Vid ett angrepp ska motståndaren snabbt kunna mötas med förband med hög tillgänglighet för att vinna tid och handlingsfrihet. Tillsammans med andra parter ska vi kunna vinna över en angripare och om vi står själva ska vi uppbåda utdraget och uthålligt motstånd med syfte att undvika att förlora kriget.” (MSD 16)
Här finns en uppgivenhet från början och det saknas tro att vi skall kunna värja oss. Angriparen skall kunna ”mötas” men detta vaga begrepp säger ingenting om vad som skall komma sedan. Skall vi fortsätta strida eller bara vänta på hjälp utifrån?
Den svenska regeringen måste tala klarspråk och visa för både svenska folket och omvärlden att Sverige i alla lägen kommer att verka för att stå utanför krig och om vi blir angripna skall vi försvara oss med alla till buds stående medel.
Defaitismen som vissa sprider direkt och indirekt har sin främsta grogrund i uppluckringen av värnplikten och bristen på folkförankring används destruktivt ”vi har ju inget annat val än Nato”. Uppgiften för patrioter och försvarsvänner är att samla sig till nationell enighet för eget försvar. Opinionsundersökningar pekar också på att försvarsvännerna har svenska folket bakom sig.