Jag vill här knyta an till en tidigare fundering på sajten. Den gällde föreställningen om nationalstatens bortdöende, sedan systemkonflikten mellan Väst och Öst upphört och globaliseringen omstöpt världsekonomin. Denna vitt spridda föreställning, eller vision, vilade på alldeles falska premisser. Länder och folk som tidigare haft ingen eller svag statlig suveränitet ville uppnå respektive förstärka den, och de lyckades därmed. Handel över gränser skapade nya nationalstatliga maktcentra – Kinas återkomst är väl den tydligaste yttringen av detta.
Den nyliberala hybrisen spred också tanken, att territorier – till skillnad från idéer –hade förlorat i betydelse, rentav blivit en börda för dem som styrde och ställde. Skulle inte London må mycket bättre, om det sluppe övriga England? Var inte många landsändor, som driftiga människor redan övergivit, enbart belastningar för folkhushållet? Nu visar det sig, kanske föga överraskande trots allt, att de allra flesta krig efter 1991 har gällt territorium eller kontrollen över detta eller utbrytningar för att etablera nytt. De har utkämpats, för att rikedomar och råvaruströmmar ska gå åt rätt håll. Industri och fysisk infrastruktur är alltjämt nyckelkomponenter i maktspelet; det investeras nu ordentligt även i periferier.
Har inte också det pågående Ukrainakriget bevisat, att mark, yta – kort sagt: geografin – fortfarande räknas på de internationella arenorna? Ingen part har utlöst statligt sanktionerade våldshandlingar för mänskliga rättigheter eller andra välgörande ändamål – kriget mot terrorn var en omskrivning för andra (imperiella) ambitioner, liksom humanitära interventioner. Rysslands storskaliga invasion av grannlandet Ukraina syftar obestridligen till landvinster. Den angripna parten försvarar sig väsentligen genom strider, som utkämpas på eller från marken. Varken cyberrymden eller den fysiska rymden förefaller ha spelat någon stor roll i krigföringen.
Det var därför så urbota tanklöst av Sveriges makthavare av olika politiska kulörer att skrota vårt landbaserade invasionsförsvar under 90- och 00-tal. Viktigt för att möta och nedgöra en fiende är förvisso att kunna manövrera i kustnära vatten genom marina farkoster och att säkerställa luftherravälde genom stridsflyg, men om landskapet, städerna, floderna, järnvägarna är utan trupp eller försvaras militärt endast i begränsad omfattning och inte uthålligt och på djupet, så är slaget i praktiken redan förlorat.
Den bristen kommer knappast att kunna kompenseras av Nato-baser i svensk terräng eller av amerikansk trupp som stationeras där permanent. Det är svagsint att tänka sig, att Sverige som stat kommer att odelat förfoga över dessa. Och tror någon verkligen, att Nato-landet Turkiet tänker inskrida till Nato-landet Sveriges undsättning militärt, om det senare utsätts för ett existentiellt hot? Reciprocitet kommer aldrig att ha prioritet över överlevnadsintresset. Detta är pakt- och allianssystemens fundamentala svaghet.
Istället för att göra sig av med fungerande stridskrafter och utrustning borde den svenska regeringen och försvarsmakten fokusera – gärna ensidigt, kraftfullt! – på fosterjordens värnande. Denna får inte förtrampas. Och det är en allt överskuggande obligation. Vårt lands första försvarslinje går faktiskt inte i Ukraina, lika litet som den tidigare gick i Afghanistan. Om vi bråkar på annans mark, så försvagas säkerheten för vår egen. Följaktligen har territorium fortfarande betydelse, och försvaret av detta bör inte få läggas ut på entreprenad.