I de fransktalande länderna i Europa pågår en livlig debatt om militära interventioner som har till syfte att bekämpa terrorismen men istället göder denna. I Sverige och i andra delar av Europa saknas en motsvarande debatt. Utgivarna bad därför Marianne Hirdman att översätta nedan utomordentligt viktiga artikel från franska till svenska.
Utgivarna
Terrorisme : les guerres ne résolvent pas le problème, elles l’aggravent (nouvelobs.com)
Som svar på många inlägg som publicerats på BIBLIOBS uttalar ett fyrtiotal specialister sin övertygelse, baserat på flera studier, att militära interventioner göder terrorismen.
*”Kriget utgör inte ett strategiskt svar på terrorismen.
Utan att vara det enda skälet till den göder kriget det fenomen, som det gör anspråk på att bekämpa.” Sådan är den så kallade ofrivilliga ”brandman-pyroman” tesen, som försvaras av 60 personer, forskare, artister och intellektuella i ett inlägg som publicerats på Obs’ web-sida den 14 november 2020. Denna text, som begär att en offentlig och demokratisk debatt inleds om Frankrikes krig och militära interventioner och av västerländska koalitioner, har delvis nått sitt mål att få igång diskussioner.
Anhängare av ”brandman-pyroman”-tesen framhåller de fall som stöder deras argument: attentaten i Madrid 2004 och i London 2005 efter dessa två länders invasion av Irak; attentat utförda av Islamiska staten i Frankrike och Belgien, sedan dessa länder börjat bomba denna organisation i Irak september 2014, eller vidare de många attentaten mot USA, världens mest interventionistiska land.
Symmetriskt framhåller motståndarna å andra sidan, att militärt föga interventionistiska länder, såsom Tyskland och Österrike, nyligen utsattes för attentat. Denna debatt skulle förbli en de dövas dialog, om man inte skapar sig en mer global och solid bild, som dokumenterar de två frågeställningarna. En sådan överblick existerar. Kvantitativa och kvalitativa studier har förstått, bevisat och förklarat betydelsen av militära interventioner i utlandet för förekomsten av attentat.
Robert Papes undersökningar
Politologen Robert Pape har studerat orsaken till samtliga självmordsattentat utförda över hela världen mellan 1980 och 2003. Under denna period hade de flesta sådana attentat utförts av de tamilska tigrarna i Sri Lanka, en sekulariserad rörelse som omfattar hinduer, muslimer och kristna. I sin bok Dying to Win (Random House, 2005, sid. 4) fastslår han sålunda, att det endast existerar få band mellan självmordsterrorismen och den islamiska fundamentalismen eller vilken religion i världen som helst.
I den överväldigande majoriteten fall utgick attentaten från grupper, som gjorde motstånd mot ockupation av deras territorium av en makt som de betraktade som främmande. Denna slutsats innebar en radikal kritik av den strategi som USA och dess allierade valt efter 2001 för att kämpa mot terrorismen. Genom att gå in för krig använde de det instrument med ursprung i det onda, som de gjorde anspråk på att bekämpa.
Anhängarna av krig mot terrorismen replikerade att Papes tes kanske stämde på 1900-talets terrorism men att man med Al Qaida hade inträtt i en ny epok av fanatisk, religiös terrorism. Då slog sig Robert Pape ihop med James Feldman för att utföra en ny undersökning, som omfattar de följande åren (2003–2009). Och tesen visade sig bekräftas: ”På det hela taget förklarar utländsk militär ockupation 98,5 procent – och insatsen av USA:s stridskrafter 92 procent – av samtliga 1833 självmordsattentat av terrorister, som utförts i världen under de senaste sex åren.”
Korrelation och orsakssamband
Papes och Felmans undersökningar har öppnat vägen för ett flertal studier, som har bekräftat den hårda kärnan i deras tes och förfinat dess konturer. Till exempel har statistikern Alex Braithwaite studerat vad som är utmärkande för de cirka 12000 transnationella terroristattentat, som ägt rum i världen mellan 1968 och 2010. Faktabasen för de exempel han har arbetat med är bredare än den som Pape och Feldman hade.
Den omfattar självmordsattackerna, men även de som utförts mot civila på icke-kamikazemanér. Braithwaite har indelat länderna i två kategorier: interventionistiska länder (som under ett år skickar mer än 1000 soldater till utlandet) och icke-interventionistiska länder (som under ett år skickar färre än 1000 soldater till utlandet). Han har konstaterat att de interventionistiska länderna är statistiskt sett 55 gånger mer utsatta för transnationella terroristdåd än de icke-interventionistiska länderna.
Medveten om att en statistisk korrelation inte nödvändigtvis är synonymt med orsakssamband eller att orsakssambandet kan fungera i en annan riktning har denne författare studerat händelsernas kronologi. Han har konstaterat att i den överväldigande majoriteten fall föregår interventionerna attentaten. Han har till och med räknat ut att i medeltal har risken att bli utsatt för ett attentat för en stat ökat med 19 procent för varje insats utomlands av ytterligare 1000 soldater. Det är också vad de mer kvalificerade arbetena visar angående den interrelaterade (mimetiska) karaktären av terroristiskt och icke-terroristiskt våld.
Efterhärmande (mimetiskt) våld
René Girard har skapat begreppet mimetiskt våld för att redogöra för företeelsen eskalerande våld. När konflikten förlängs i tiden, glömmer aktörerna varför de slåss. De innesluter sig i antagonistiska föreställningar om fiendskap mellan sig själva och den andre, vilka blir den verkliga drivkraften till våldet. Detta är fallet idag, då några förklarar att de måste bekämpa de ”otrogna”, medan andra förklarar att de skall bekämpa ”fiender till friheten”.
Det handlar självklart inte om att säga att terrorister och kontra-terrorister är identiska, när de har så asymmetriska legitimitetsföreställningar. Men genom att vilja anklaga den andre (terroristerna) för att vara den enda ansvariga för våldet ifrågasätter de senare (kontraterroristerna) sina egna utgångspunkter. Sådan är fällan som de demokratiska staterna och deras arméer faller i, när de driver sin uppfattning om terrorism för långt.
För att hjälpa Saudiarabien planerar USA:s regering idag att placera houtierna i Jemen på sin lista över terroristorganisationer. Detta beslut skulle praktiskt taget omöjliggöra att skicka humanitär hjälp till en befolkning, som redan befinner sig i ett dramatiskt läge.
Folk i allmänhet inser dessa tendenser till att våldet eskalerar. Det är faktiskt lätt att konstatera att slagfältet för antiterrorismen har utvidgats spektakulärt, sedan USA och dess allierade svarat på attentaten den 11 september 2001 genom att bombardera och invadera Afghanistan. Kriget mot terrorismen som förs av USA och dess allierade har i dag som ”skådeplatser” Irak, Pakistan, Jemen, Somalia, Syrien och fem Sahel-länder i Nordafrika.
Konflikterna förvärras
Västländernas militära ingripanden i dessa länder har ofta förvärrat konflikterna mellan lokala beväpnade grupper. Studier om vart och ett av dessa krig gör det möjligt att på plats förstå vilka konkreta drag i de västerländska arméernas engagemang som leder civilbefolkningen att ansluta sig till de väpnade grupperna, nämligen dem som betecknas som terrorister. Det är definitivt på grund av denna dynamik som hela samhällen, i Afghanistan och i Irak i synnerhet, har hamnat på avgrundens brant.
Detta konstaterande görs inte enbart av forskare och kritiska intellektuella. Varje år får USA:s president på sitt skrivbord ett dokument, som kallas ”National Intelligence Estimate” (NIE) och som sammanfattar underrättelsetjänsternas observationer och rekommendationer. NIE från 2006 underströk att invasionen av Irak ”framkallade en stark negativ reaktion mot USA i den islamiska världen överhuvudtaget, vilket har lett till att de radikala islamistiska terroristorganisationerna opererar mer effektivt och rekryterar nya medlemmar i hela världen”.
Denna logik om härmande (mimetiskt) våld avspeglas i de euro-atlantiska länderna. Varje gång man drar åt ”säkerhetskraven” ser man att friheter försvinner och att de nya antiterroriståtgärderna inte är mer effektiva än de föregående. Långt från att medföra en säkerhet som gör det vanliga livet lugnare reducerar dessa åtgärder allvarligt fri- och rättigheter utan att faktiskt öka allas skydd. Samtidigt uppammar de ny bitterhet och fientlighet hos dem som känner sig orättvist misstänkta.
Collateral damages
Försvarsdepartementen gör anspråk på att bemästra ”brandman-pyroman”-fenomenet genom att undvika att sikta på de civila och begränsa collateral damages. Likväl orsakar de antiterroristiska krigen fler oskyldigas död än terrorismen. Den senare har orsakat ungefär 4000 civilas död i det euro-atlantiska området sedan 2001, inklusive attentaten den 11 september. Enligt försiktiga uppskattningar nåddes nivån av 4000 civila döda (afghaner) efter endast tre månaders krig i Afghanistan.
Försvarsvänliga intellektuella invänder att vatten har runnit under broarna sedan de blodiga krigen i Afghanistan och Ira, och att ”kirurgiska” attacker – till slut! – skulle lösa brandman-pyroman fenomenet. Men enligt nätverket Airwars har den internationella koalitionens bombningar mot organisationen Islamiska Staten orsakat 8000–13000 döda civila irakier och syrier sedan september 2014.
Man skulle visserligen kunna säga att denna militära operation innebär ett mindre ont, om den kan få slut på de massakrer och brott mot mänskliga rättigheter som begåtts av denna organisation i Irak och Syrien. Emellertid måste detta humanitära argument betraktas separat, om man vill att strategiska slutsatser skall vara möjliga. Det minsta man skulle kunna säga är att resultaten av de humanitära flygkrig som förekommit inbjuder till försiktighet (Kosovo 1999, Libyen 2011).
Mer eller mindre hemliga, i marginalen av internationell rätt, löser inte de antiterroristiska krigen problemen. De har till och med en tendens att försvåra dem, och det då de inte lyckas undvika att verkligen skada upphovsmakarna som förflyttar sig från plats till plats. De lyckas definitivt inte hindra uppmaningar till våldsamma aktioner internt, snarare tvärtom. Så kallade säkerhetsoperationer, rentav hemliga sådana, kan inte hindra hemliga aktioner i retur (på eget territorium) att bli verkligt fruktansvärda. Det gäller även när man använder en hög våldsnivå för att söka motverka motståndarens logistiska ansträngningar.
Eskalering utan slut
Det strategiska sambandet mellan spektakulära mord och användandet av drönare och så kallade precisionsbombningar leder till eskalering, ty utan politiskt mål verkar ett krig av denna typ, lämnat åt sig självt, mer arkaiskt i sin hämnd, då den upplupna tiden för aktionen ingalunda hindrar minnet och återupplevandet av det förflutna för att rättfärdiga en våldsam nutid. Protesterna mot den franska närvaron i Mali är ett nyligen upplevt exempel på detta.
Men våldsamheter, bombningar, drönarattacker och utfärdande av undantagstillstånd kan inte hejda våldscykeln: Det är en eskalering utan slut, en permanent ökning av områden i konflikt, en infernalisk spiral. Det är tvärtom nödvändigt att reflektera över en ansvarig politik för att de-eskalera våldsanvändningen. Genom att utnyttja rättsstatens verktyg skulle man kunna reducera fenomenet terrorism till sin reella omfattning. En demokratisk debatt om dessa krig är nödvändig. De utgör uppenbarligen inte ett adekvat svar på attentaten.
Anmärkning: –Texten är redigerad av 41 franskspråkiga forskare, varibland professor Olivier Corten vid Fria universitetet i Bryssel. Namnlista:
Texte rédigé par Mathias Delori (chargé de recherche CNRS au Centre Marc Bloch de Berlin),
Christophe Wasinski (professeur à l’Université Libre de Bruxelles) et
Didier Bigo (professeur à Sciences Po Paris et au département de War Studies de King’s College London). Il est également cosigné par des spécialistes de la guerre et des violences politiques, des relations internationales et de la politique étrangère et des aires régionales concernées :
Grey Anderson (chercheur associé au CERI),
Adam Baczko (chargé de recherche CNRS-CERI),
Rocco Bellanova (professeur invité à l’USL-B),
Marie-Laure Basilien-Gainche (professeure à l’université Lyon 3),
Jean-François Bayart (professeur à l’IHEID),
Isaline Bergamaschi (professeure à l’Université Libre de Bruxelles),
Laurent Bonnefoy (chargé de recherche au CNRS-CERI),
Laurent Bonelli (maître de conférences à l’université Paris Nanterre),
François Burgat (directeur de recherche émérite au CNRS-IREMAM),
Bruno Charbonneau (professeur au Collège militaire royal de Saint-Jean),
Olivier Corten (professeur à l’Université Libre de Bruxelles),
Marielle Debos (maîtresse de conférences à l’université Paris-Nanterre),
Gilles Dorronsoro (professeur à l’université Paris 1),
Gülçin Erdi (chargée de recherche au CNRS-CITERES),
Nadia Fadil (professeure à la KU Leuven),
Jacobo Grajales-Lopez (professeur à l’université de Lille),
David Grondin (professeur à l’université de Montréal),
Jean-Paul Hanon (chercheur au CREC – Saint Cyr Coëtquidan),
Caroline Guibet Lafaye (directrice de recherche au CNRS-CED),
Elspeth Guild (professeure à l’université de Radboud à Nijmegen),
Emmanuel-Pierre Guittet (chercheur associé au CECLS),
Thomas Hippler (professeur à l’université de Caen),
Thomas Lindemann (professeur à l’université Paris-Saclay),
Chowra Makarémi (chargée de recherche CNRS-IRIS),
Médéric Martin-Mazé (maître de conférences à l’université Paris 8),
Nadia Marzouki (chargée de recherche au CNRS-CERI),
Christian Olsson (professeur à l’Université Libre de Bruxelles),
René Otayek (Directeur de recherche émérite au CNRS-LAM),
Michel Peraldi (directeur de recherche CNRS-IRIS),
Angelina Peralva (professeure à l’Université Toulouse – Jean Jaurès),
Gabriel Périès (professeur à IMT-BS),
Francesco Ragazzi (professeur à l’université de Leiden),
Eric Sangar (maître de conférences à Sciences Po Lille),
Alessandra Russo (chercheure à l’université de Trento),
Anastassia Tsoukala (maîtresse de conférences à l’Université Paris-Saclay),
Nader Vahabi (sociologue au LISST de l’université de Toulouse),
Jérôme Valluy (maître de conférences à l’université Paris 1),
Simon Varaine (doctorant à Sciences Po Grenoble)