Den 3 juli 1941, för första gången efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen nästan två veckor tidigare, talar landets ledare Josef Stalin till folket. Stalin har varit försvunnen från offentligheten, enligt mångas tolkning handlingsförlamad i ett slags chocktillstånd.
Han använder ord och formuleringar som tidigare inte hörts från den kommunistiska ledningen: fosterlandet är i fara och kan gå under om inte människorna upphör att vara “sorglösa”. Alla mänskliga och materiella resurser måste sättas in i krigföringen. Han hänvisar till historien, även den tsarryska. Arméer, som ansetts oövervinnerliga, har besegrats när länder gått samman. Anmärkningsvärt är också att han inte förskönar utan medger att situationen i det närmaste är desperat.
Fyra dagar efter Stalins tal skickar Storbritanniens premiärminister, den annars starkt antikommunistiske Winston Churchill, sitt första brev till Stalin där han hyllar Röda Arméns tappra motstånd och konstaterar att Storbritannien och Sovjetunionen nu har en gemensam fiende.
I boken “The Kremlin Letters” av brittiske historikern David Reynolds och hans ryske kollega Vladimir Petjatnov får vi följa brevväxlingen i sin helhet mellan “de tre stora”: Stalin, Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt. Läs recensionen