Vasily Grossman skrev boken Народ бессмертен (The People Immortal ) 1942, och den har först 2022 kommit ut i en engelsk översättning (MacLehose Press). Grossmans mest kända bok är nog Stalingrad
Grossman anmälde sig som frivillig trots dålig hälsa och syn när nazisterna anföll Sovjetunionen. Han blev inte antagen, utan blev i stället krigskorrespondent för Red Star, Röda arméns dagstidning. Grossman blev snart beundrad inte bara för sina kraftfulla berättelser och artiklar utan också för sitt personliga mod. Röda stjärnan var lika viktig under krigsåren som Pravda och Izvestia, kommunistpartiets och Högsta sovjetens officiella tidningar.
Många av den tidens främsta sovjetiska författare skrev för den, med en bred läsekrets bland både soldater och civila. I april 1942 fick Grossman semester i två månader för att arbeta på den nu anmälda romanen, om en sovjetisk militärenhet som bryter sig ut ur en tysk inringning. Och han var upprörd över falskheten i många berättelser och artiklar som publicerades vid denna tid om Röda arméns heroism. The People Immortal – den första sovjetiska romanen om kriget – kom ut som en uppskattad följetong i Red Star.
The People Immortal utspelar sig under de katastrofala första månaderna av kriget. Å ena sidan är romanen optimistisk och moralhöjande. Å andra sidan innehåller den mycket som var kontroversiellt, då han framförde övertygande kritik mot hur kriget utkämpades. Som anges i förordet till den engelska utgåvan: “Det som omedelbart griper läsaren är detaljernas livfullhet. […] Hans redogörelse för en avdelning av bondrekryter som marscherar på natten genom sädesfält låter oss inte bara höra, se och känna hela scenen utan ger oss också en oväntad inblick i vad denna nattmarsch kan betyda för männen själva. […]
Flera kapitel ägnas åt livet i Vitryssland under kriget. Grossman visar oss denna värld från flera perspektiv: från den unga Lionyas; från två äldre flickors vilka ser på allt omkring sig som en galen dröm som helt enkelt inte kan fortsätta så mycket länge till; från Kotenkos perspektiv, en bitter antisovjetisk bonde som till en början välkomnar tyskarna; och från Ignatievs, som blir rasande över synen av tyska officerare och soldater som äter, dricker och njuter i en by precis som hans egen. Grossman tillbringade större delen av krigsåren nära frontlinjen och han hade en ovanlig begåvning för att vinna både vanliga soldaters och högre befälhavares förtroende. Människor talade fritt till honom och detta gjorde det möjligt för honom att skapa en bild av livet i krigstid som stämde överens med deras egen erfarenhet.”
Grossman skrev under de tre decennierna av sin professionella karriär alltid på gränsen till vad som var tillåtet. Och som påpekas i förordet: “Det är inte förvånande att några av hans mer oortodoxa tankar raderades av hans redaktörer. Men det är snarare häpnadsväckande hur mycket kritik av konventionellt militärt tänkande han lyckades föra in i Sovjetunionens viktigaste militärtidning. Det är särskilt slående hur ofta två av hans mest positiva personer – kapten Babadjanian och bataljonskommissarie Bogariov – agerar och talar i trots mot den viktiga order nr. 270, utfärdad av Stavka (sovjetöverkommandot) den 16 augusti 1941. Babadjanian och Bogariov agerar inte bara alldeles för självständigt och riskerar anklagelser om förräderi, utan de visar också oacceptabel mildhet.”
I boken återges denna order:
“Order no. 270, issued by the Stavka (the Soviet Supreme Command) on 16 August 1941
[…] 1. That commanders and political officers who, during combat, tear off their badges of rank and desert to the rear or surrender to the enemy are to be considered malicious deserters, their families also subject to arrest as relatives of a man who has violated his oath and betrayed his Motherland. All higher commanders and commissars are required to shoot on the spot any such deserters from among command personnel.
- Units and sub-units encircled by the enemy are to fight selflessly to the last, to take care of their equipment like the apple of their eye and to break through to our main forces from behind the enemy front line, defeating the Fascist dogs. Should his unit be surrounded, every Red Army man, regardless of rank or position, is required to demand from a higher commander that he fight to the last in order to break through to our main forces, and should such a commander or Red Army unit prefer to surrender rather than strike a blow against the enemy, all possible means, both ground and air, should be used to destroy them. The families of Red Army men who allow themselves to be taken prisoner are to be deprived of all state benefits and assistance. […]
Stavka of the Red Army Supreme Command Chairman of the State Defence Committee I. STALIN Deputy Chairman of the State Defence Committee V. MOLOTOV Marshal S. BUDYONNY Marshal S. TIMOSHENKO Marshal B. SHAPOSHNIKOV”
I bokens efterord anges: “I februari 1942 besökte Grossman en division bemannad helt av gruvarbetare från Donbas – Donets Coal Basin i östra Ukraina. De kände igen honom från ett fotografi i hans nyligen publicerade roman Stepan Kolchugin, som utspelar sig i Donbas. Grossman blev rörd av deras välkomnande. Han skrev till sin far att han ofta såg kopior av sin bok i bivacker och att männen till och med refererade till honom som om han vore deras hjälte. Gruvarbetarna såg Grossman som en av dem och de händelser han beskriver som helt verkliga.”
Efterordet innehåller även detta klarläggande: “Stalins förklaring till katastroferna under krigets första månader var att tyskarna vid den tiden var bättre utrustade med stridsvagnar och flygplan. Många samtida historiker tvivlar på detta och menar att det inte så mycket handlade om tyskarnas tekniska överlägsenhet som deras överordnade organisation – deras förmåga att använda sina tanks, flygplan och annan utrustning på ett effektivt och samordnat sätt. I The People Immortal upprepar Grossman Stalins förklaring och han kan vid den tiden ha trott på den. Ändå förstod han tydligt att det fanns en viktigare faktor: den sovjetiska militärledningens inkompetens.”
Den anmälda boken kan jämföras med Leo Tolstojs bok Krig och fred: Båda författarna skriver lika fängslande och båda skildrar på ett mästerligt sätt två olika försvarskrig, det ena mot Napoleon och det andra mot Hitler.