När den tidigare USA-ambassadören i Sovjetunionen Jack F. Matlock anser en bok vara ”Brilliant, insightful, thoroughly researched study. Essential reading for those who wish to understand the causes of the war in Ukraine and its implications for the rest of the world.” blir man nyfiken. Boken som avses är professor Nicolai N. Petros The Tragedy of Ukraine: What Classical Greek Tragedy Can Teach Us About Conflict Resolution (De Gruyter 2022).
I bokens inledning påminner författaren om de unika sociala och terapeutiska effekterna av tragedin under den atenska demokratins storhetstid – det femte århundradet f.Kr: tragedin som förvandlade atenare till bättre och mer medkännande medborgare. Han refererar även till realisten Hans J. Morgenthau och hans verk ”The Tragedy of Nationalism”:
”If for [Hannah] Arendt tragedy was a story that needed to be told from multiple perspectives, for Morgenthau it was a terminal condition. Humanity’s tragedy is that it is trapped between a spiritual destiny which it cannot fulfill, and an animal nature to which it cannot return. The frustration this evokes is multiplied by the fact that any political action that an individual might take to resolve this contradiction involves doing some harm. Under these circumstances, the best that an individual can do is to ’minimize the intrinsic immorality of the political act’ by choosing the lesser evil.”
Så sent som i maj 2022 rapporterade Wall Street Journal att endast 59 procent av ukrainarna sa att de skulle rösta för att gå med i Nato om en folkomröstning hölls i dag, en förvånansvärt låg siffra, med tanke på att landet är under attack av Ryssland och är beväpnat av Nato. En del av denna tveksamhet, enligt Petro, kan bero på att Nato-medlemskap för Ukraina skulle innebära en evig konfrontation med Ryssland, som länge har insisterat på att de ser Ukraina i Nato som ett existentiellt hot.
Boken är den bästa jag läst om bakgrunden till det pågående kriget, och om Ukraina som stat, med de motsättningar som finns mellan de Galiziska- ukrainska och Maloross-ukrainska identiteterna.
De som vill ansluta Ukraina till Nato inser att det skulle innebära en evig nationell mobilisering för krig med Ryssland och att det skulle vara ett ”utmärkt” sätt för Ukraina att utveckla den nationella vilja som landet behöver för att överleva i en fientlig internationell miljö: Landet skulle då samlas mot en gemensam fiende; motivera regeringens censur av utländska och oppositionella webbplatser; och tillåta undertryckandet av Maloross-ukrainares politiska och kulturella rättigheter, enligt Petro. Han fortsätter:
Det som gör detta till en sann tragedi, snarare än bara en rad dåliga politiska val, är Kievs insisterande på att det inte finns någon Maloross-kultur alls i Ukraina. Denna ståndpunkt är nu kodifierad i 2021 års lag om ursprungsbefolkning i Ukraina, som säger att ryssar inte är en ursprungsbefolkning och därför inte har rätt till något statligt skydd av sitt andliga, religiösa eller kulturella arv.
För att parafrasera Voltaire, om rysk aggression inte hade funnits, skulle det vara nödvändigt att uppfinna den, eftersom den tillåter alla Ukrainas problem att förklaras som produkten av rysk aggression. Detta skrev författaren innan Rysslands anfall i februari 2022.
Petro anser att det inte kan finnas någon lösning på tragedin i Ukraina utan att omvandla de båda berättelserna: den Galiziska berättelsen, där Ryssland är den eviga fienden, och Maloross-berättelsen, där Ryssland är den eviga partnern. Om ukrainare ska ha någon chans att skapa bestående social harmoni måste de därför hitta en tredje berättelse som kan förena dessa två.
Författaren hävdar att en del av denna omognad återspeglas i en återkommande statlig politik som syftar till att säkerställa segern för den Galiziska ukrainska identiteten över den Maloross ukrainska identiteten. Sedan 2014 har detta varit en central fråga.
Många hoppades att valet i maj 2014 av en ny president, Petro Porosjenko, skulle åstadkomma en snabb fred, men efter bara en månad på ämbetet övergav Porosjenko Genèveavtalet och intensifierade antiterroroperationen mot Donbass, och lovade seger inom några timmar.
Genèveavtalet 2014, som undertecknades av Ryssland, USA, Europeiska unionen och Ukraina, innebar bland annat att parterna skulle avstå från våld i konflikten.
President Porosjenko tvingades dock att i augusti 2014 acceptera det andra fredsavtalet, Minsk 1-avtalet, och även det tredje i februari 2015: Minsk 2-avtalet.
Petro fortsätter: Minsk 2-avtalet gav en omfattande ram och specifika tidsfrister för återintegreringen av Donbass i Ukraina: de första tre punkterna handlade om separation av styrkor; de återstående tio punkterna var förtroendeskapande åtgärder utformade för att leda till återintegrering av regionen i Ukraina. De viktigaste av de senare punkterna är:
– Punkt 5, som krävde benådning och amnesti för dem som är engagerade i konflikten. Ukrainas parlament antog visserligen en sådan amnestilag, men tillämpade den bara på ukrainska soldater och frivilliga kämpar.
– Punkterna 7 och 8, vilka krävde att de ekonomiska och finansiella banden med Kiev skulle återställas. Ukraina stängde därefter alla bank- och socialtjänster i Donbass, stoppade lokala pensionsutbetalningar, begränsade järnvägs- och mobiltelefonitjänster och införde en blockad av vatten och elektricitet.
– Och punkt 9, som föreskrev att kontrollen av gränsen skulle överföras till Kiev efter lokalval och en omfattande politisk uppgörelse. En omfattande politisk uppgörelse definierades som antagandet av konstitutionella ändringar om decentralisering som inkluderade en lokal polisstyrka och rätten att använda det lokala språket (ryska).
Minsk 2-avtalet förpliktade både regeringen i Kiev och rebellerna i Donbass att ingå förhandlingar som syftade till att institutionalisera kulturell pluralism i Ukraina.
Författaren påpekar att när tidsfristen som fastställdes i Minsk 2-avtalet gick ut förlängde Ukraina fristen. För att få tillräckligt stöd i parlamentet krävdes dock antagandet av en lag om återställandet av statens suveränitet (lag 7163). Lagen antogs och den stred mot Minsk 2-avtalet. Enligt denna lag var ukrainska militära aktioner i östra Ukraina inte längre bara antiterroristoperationer, utan blev nu militära operationer i syfte att motverka rysk aggression.”
Krigslagar infördes i hela regionen, och den regionala militära befälhavaren fick till uppgift att övervaka statlig, kommersiell och militär verksamhet. Lag 7163 nämner inte Minsk 2-avtalet, vilket inte var ett förbiseende. Den nya lagen befäste Kievs nya krav på att kontrollen av gränsen skulle överföras till Ukraina före lokalval, snarare än efter dem, i strid med punkt 9 i Minsk 2-avtalet. Detta gjorde genomförandet av detta avtal omöjligt enligt ukrainsk lag. Eftersom regeringen dessutom var engagerad i en total ukrainisering kunde bestämmelserna i Minsk 2-avtalet, som krävde konstitutionella förändringar för att säkerställa lokal kulturell autonomi, aldrig genomföras.
Varför misslyckades Minsk 2-avtalet? Från första början var, enligt Petro, Ukrainas strategi att förhindra genomförandet av avtalet. I en intervju med Radio Liberty erkände den pensionerade ukrainske utrikesministern Pavlo Klimkin att Ukrainas enda mål med att underteckna avtalet var att återuppbygga den ukrainska armén och stärka den internationella koalitionen mot Ryssland. Som sekreteraren för Nationella säkerhets- och försvarsrådet ( NSDC) Oleksiy Danilov uttryckte det: Ukraina kan inte förhandla med Donbass eftersom ”det inte finns något sådant som Donbass… det är en definition som påtvingats oss av Ryska federationen.” Man trodde att denna strategi om icke-förhandling, som stöddes av USA och dess europeiska allierade, skulle så småningom tvinga Ryssland att lämna Donbass. Isolerade från sin främsta supporter skulle rebellerna då inte ha något annat val än att kapitulera på Kievs villkor. Om denna strategi hade fungerat i Donbass, så skulle den förmodligen kunnat ha använts för att vinna tillbaka Krim också. Men istället för att kapitulera inför västerländska sanktioner ökade Ryssland sitt bistånd till regionen och höjde insatserna genom att erbjuda Donbass invånare ryska pass. I maj 2021 hade mer än en tredjedel av invånarna i Donbass skaffat sådana. Ett annat problem med Kievs strategi var att den ekonomiska blockad som den infört mot Donbass hade ytterligare alienerat lokalbefolkningen. Detta missnöje har till och med noterats av västerländska forskare, som fann att medan 2019 en majoritet fortfarande ville ansluta sig till Ukraina, så ville bara 12 procent 2021 fortfarande vara en del av Ukraina, medan över hälften nu ville ansluta sig till Ryssland. Men även om misslyckandet med Minsk 2-avtalet rent tekniskt kan spåras till Ukrainas ovilja att förhandla med rebellerna, så härstammar det mer allmänt från Kievs nationalism, som helt enkelt önskade avlägsna folket i Donbass från Ukrainas identitet efter Maidan. Detta lämnade, enligt Petro, Ukraina med bara två alternativ: den militära erövringen av Donbass, eller en frusen konflikt.
Det slutliga misslyckandet med Minsk 2-avtalet kan dock, enligt Petro, inte enbart tillskrivas Ukraina: Väst bidrog också avsevärt. Genom att först och främst behandla Ukraina som ett medel för att hålla tillbaka Ryssland, valde Väst att ignorera de uppenbara splittringarna inom det ukrainska samhället, vilket omöjliggjorde varje verklig lösning på krisen. I stort sett faller Västs synsätt på hur man löser konflikten i Ukraina in i en av två kategorier: de hårdförda eller de pragmatiska. För de hårdförda (hardliners) är frågan som står på spel mycket större än Ukraina, det är att Ryssland har brutit mot reglerna för ”europeisk säkerhet” och nu konstruerat ”en alternativ verklighet”. Enligt ambassadörerna Steven Pifer, Strobe Talbott, Alexander Vershbow och Natos tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen ville Moskva så kaos och instabilitet i Ukraina. Däremot trodde pragmatiker, som ambassadörerna Jack F. Matlock, Jr. och Tony Brenton, professorerna Graham Allison och Henry Kissinger, och tidigare senator Bill Bradley, att hardline-metoden skulle komma att misslyckas.
Redan före Minsköverenskommelserna uppmuntrade de därför direkta förhandlingar med Ryssland som ett sätt att uppnå en uppgörelse efter det kalla kriget. Vissa, som professor John J. Mearsheimer, liksom på sin tid de numera avlidna Rysslandsexperterna George F. Kennan och Stephen F. Cohen, anklagade till och med Väst för att det misslyckades med att driva fram en sådan uppgörelse För denna grupp är den ”självklara” formeln för fred större regional autonomi inom ett Ukraina som varken tillhör Europa eller Ryssland.
Men, fortsätter författaren, ukrainarnas faktiska välbefinnande var i grunden irrelevant för både hardliners och pragmatiker, eftersom de försökte främja sina egna visioner om amerikansk säkerhet. Detta förklarar uthålligheten hos några ganska bisarra motsägelser i USA:s utrikespolitik gentemot Ukraina. En är att även om sanktioner aldrig en enda gång har lyckats förändra den ryska politiken, hävdas det att än fler sanktioner kommer att lyckas med det. En annan är framställningen av västledda reformer i Ukraina som synnerligen framgångsrika, när varje undersökning visar att ukrainarna själva tror på raka motsatsen.
Petro avrundar boken med att påpeka att den avslutades före den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022. ”Det är därför den främst fokuserar på misslyckandet med Minsköverenskommelsen, som enligt min mening berodde på Kievs ovilja att acceptera ett mångkulturellt Ukraina. Denna motvilja förklarar varför alla fredsansträngningar, vare sig de var interna eller externa, vare sig de var kopplade till Minskprocessen eller inte, var dömda att misslyckas. För att överkomma detta, hävdar jag att både Galiziska- och Malorossukrainare skulle behöva känna igen och diskutera varandras mest intensiva rädslor. Först i slutet av en sådan dialog skulle en varaktig fred i Ukraina vara möjlig. Jag såg sannings- och försoningsprocessen som ett sätt att underlätta en sådan dialog. Den senaste tidens händelser har bekräftat vissa delar av min analys, samtidigt som de tvingar mig att omvärdera andra delar. De har bekräftat min syn på politik som en tragisk cykel som drivs av ömsesidig rädsla och förlust av kommunikation. Vad jag misslyckades med att inse var hur lite externa parter bryr sig om att lösa konflikten inom Ukraina självt, särskilt om en lösning av den står i vägen för att nå ett större geopolitiskt mål.”