Sedan fälttåget 1814 har det rått fred i Sverige, och under dessa drygt två hundra år har Sverige undvikit att dras med i krig, om vi bortser från de militära insatserna i Afghanistan och Libyen nyligen. Denna långa fredsperiod har hos det svenska folket skapat en fredsmentalitet som det finns föga anledning att göra sig lustig över. Att Sverige skulle delta i stora framtida krigsföretag är en död politisk option – solidaritetsklauser och solidaritetsförklaringar till trots – och det måste vara en bjudande plikt för varje svensk regering att se till att vi inte blir indragna. Detta är inte isolationism. Det kallas ansvar.
En uppsats i Historisk Tidskrift (2:2016) av Joakim Scherp visar att fredsivern i landet har långa rötter som går tillbaka åtminstone till senare delen av stormaktstiden. Befolkningen hade börjat tröttna på de ständiga krigsbördorna – utskrivningar, skattepålagor – och detta avspeglade sig också i den svenska politiska kulturen där riksdagen spelade en central roll som motvikt till en alltid tämligen krigsbenägen kungamakt. Under senare delen av 1600-talet minskar också antalet krigsår, och detsamma gäller perioden efter Stora nordiska kriget 1721, det vill säga vad som i svensk historieskrivning brukar heta frihetstiden och från 1772 den gustavianska tiden.
Den främsta fredsfaktorn var bondeståndet – representerat i riksdagen – och det var inte helt utan framgång i sina fredssträvanden: år 1734 spelade det förmodligen en avgörande roll för att förhindra en svensk-fransk allians, riktad mot Ryssland. Det fredssinnade mösspartiet satt då ännu vid makten; knappt tio år senare släppte de fransksinnade hattarna löst ett förödande krig mot Ryssland, liksom den enväldige monarken Gustaf III 1788, lycklig nog att nå ett oavgjort resultat. Det parlamentariska inflytandet på politiken, en stark riksdag, tycks allmänt sett ha varit en fredsfrämjande faktor – detta framstår som ett huvudresultat av Scherps empiriska studie.
Vad de allt längre fredsperioderna visade människorna i detta tidigmoderna samhälle var att krigen inte var nödvändiga. Man kunde agera för att undgå dem. Till slut blev detta regeringars skyldighet.