”Nato is fundamentally a military alliance”, säger USA:s Nato-ambassadör i Bryssel, pensionerade generallöjtnanten Douglas Lute i en intervju med The New Yorker . Han tillägger att det också är en politisk allians. Men grundläggande är alliansens militära uppgifter. Nato-staterna har olika politiska system och kulturer; primärt för sammanslutningen har varit att stå emot ett militärt hot från Sovjetunionen, idag från Ryssland.
Det är därför som artikel fem i det Nordatlantiska fördraget, om den ömsesidiga hjälpen i fall av angrepp på någon medlemsstat, är alliansens grundbult. Den har bara aktualiserats en enda gång, efter attentaten i New York och Washington 11/9 2001. Då var det USA som bad sina partners i alliansen om stöd i det så kallade kriget mot terrorn, med fokus på Afghanistan. Som ambassadören Lute själv antyder ligger det något av en historiens ironi i detta faktum, eftersom Atlantpaktens huvudsyfte har varit skyddet av den europeiska landmassan, inte att Europa skulle komma Amerika till undsättning.
Internationell press har annars den gångna ”konventsveckan” varit full av kommentarer till den republikanske presidentkandidaten Donald Trumps spekulationer om att europeiska frontstater, som de baltiska, inte skulle kunna påräkna USA:s och Natos inskridande om de blev angripna. Vår egen bedömning av säkerhetsläget i vår närmaste omvärld bör inte bygga på sådana spekulationer – vare sig av eller om Trump. Det basala är att Förenta staterna är en stormakt och de andra Nato-medlemmarna lyd- eller satellitstater. Det förhållandet torde inte rubbas i förstone. Dit USA går går Nato.