[…] Mauno Koivistos utrikespolitiska memoarer bjuder på en resa genom tiden, vars iakttagelser från mer än trettio år sedan är förvånansvärt aktuella. Boken är en läsupplevelse och dess lakoniska, outjämnade skildring av tiden är en påminnelse om en utrikespolitisk ledares ensamhet och ansvar.
Enligt Koivisto kan ”en atmosfär av sympati äventyra att se den verkliga situationen”. Detta är en observation som inte har förlorat sin aktualitet.
När Koivisto spelade in sina åsikter om sin position som republikens president, meddelade Koivisto att han inte under några omständigheter skulle ge upp ställningen som överbefälhavare för försvarsstyrkorna. Han konstaterar vidare att Kekkonen var ganska skeptisk till försvarsmaktens förmåga att garantera landets säkerhet och betonade starkt de utrikespolitiska medlens företräde. ” Jag har haft en mer positiv förståelse för försvarsmaktens betydelse”, påpekar Koivisto. I sammanhanget hänvisar han till förvärvet av Draken-stridsflygplan som en väsentlig lösning i princip. ”Ett militärt vakuum är inte acceptabelt.”
Jag kombinerar dessa reflektioner med Koivistos radiointervju i Moskva 2002 om hans bok The Idea of Russia. På reporterns fråga, vad är Finlands idé, svarade Koivisto utan att tveka med ett ord: vyžit – håll dig vid liv. Jag satt i studion och jag fick tårar i ögonen. På förmiddagen på ambassaden hade Koivisto gåtfullt sagt att han inte ställdes inför några riktigt svåra frågor under sin presidentperiod. Knappt någon i publiken förstod vad Finlands förre president menade, och det var därför jag frågade honom om det efteråt. ”Finlands existens var inte hotad”, svarade Koivisto. Läs artikel