Sigmund Simonsen är professor i rättsvetenskap vid Högskolan på Vestlandet i Norge. Han har bland annat arbetat vid Luftkrigsskolen, där han blev professor 2017.
I sin nya bok Til forsvar for landet. Rettslige rammer og gråsoner i fred, krise og krig (Fagbokforlaget 2019) analyserar han den norska försvarsmaktens handlingsutrymme och handlingsplikt i fred, vid kriser och i krig. När och på vilka villkor kan militär användas?
Simonsen tar sin utgångspunkt i två för Norge traumatiska upplevelser: Det tyska angreppet den 9 april 1940 och Anders Behring Breiviks angrepp den 22 juli 2011. Även om frågan när militär kan användas inom landet är intressant – tänk Ådalshändelserna 1931 eller försvarsminister Vidkun Quislings beordrande samma år av militär mot demonstrerande arbetare – koncentrerar sig denna anmälan på författarens redogörelser för de rättsliga regleringarna runt militär som försvarare av landet och militär utanför landets gränser.
I § 26 i den norska Grundloven anges att ”Kongen har rett til å […] begynne krig til forsvar av landet.” Med Kongen menas här den norska regeringen.
Det ska inflikas att boken inte tar upp Norges medlemskap i Nato annat än att det anges att regeringen alltid har ansvaret och kommandot över de norska styrkorna (s. 46).
Grundloven ger alltså intrycket av att norsk militär endast kan utnyttjas ”til forsvar av landet”. Men hur rimmar det med att norsk militär agerar och har agerat i till exempel Afghanistan, Irak och Libyen. Utgör detta ett försvar av landet?
De kapitel som främst intresserar är:
- Väpnat angrepp och Norges självförsvarsrätt (Kapitel 10),
- Krig och väpnad konflikt (Kapitel 11),
- Nödsituationer (Kapitel 14),
- Rättsliga utgångspunkter när Norge kan bruka militär våldsmakt i eller mot en annan stat (Kapitel 16), och
- Lagligheten av humanitär intervention (Kapitel 17).
Artikel 51 i FN-stadgan och § 26 i Grundloven
I artikel 51 stadgas:
”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Åtgärder vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till självförsvar skola omedelbart inberättas till säkerhetsrådet och skola ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle handla på sätt, som rådet anser nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”
Författaren påtalar att självförsvarsrätten inte kan utnyttjas om ett väpnat angrepp är lagligt, vilket är fallet om FN:s säkerhetsråd sanktionerat det. Annars är angreppet olagligt. På sidan 141 påstås att Libyen inte hade rätt till självförsvar när bland andra Norge intervenerade i mars 2011 ”med hjemmel i FN-pakten och vedtak i Sikkerhetsrådet”. Denne anmälare menar dock att då bombningarna av Libyen inte hade stöd i Säkerhetsrådets resolution, kan påståendet inte vara korrekt: angreppet var olagligt.
När Norge gick med i Nato 1949, kom man att tolka § 26 i Grundlovens försvar av landet till att innefatta ”allierte” stater.
Men hur förhåller sig artikel 51 i FN-stadgan till artikel 2(4) i samma stadga? I den senare artikeln anges:
”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Författaren anger korrekt att ett väpnat angrepp är något annat än ”hot om eller bruk av våld”. Och i ett försök att dra en gräns för när ett väpnat angrepp kan anses föreligga refererar han till professor Tom Ruys bok ”Armed Attack” and Article 51 of the UN Charter (Cambridge University Press 2011), en bok som anmälaren med flera hänvisar till i boken Lagen mot krig, som finns för nedladdning på sajten.
Självklart förelåg en rätt till självförsvar när det tyska trupptransportfartyget Rio de Janeiro sänktes utanför Lillesand kl. 11.45 den 8 april 1940, runt 3 nautiska mil från land. Svårare blir det när i det norska försvarets manual anges att det krävs mer än ”50 % sikkert” att det föreligger en ”fientlig hensikt” hos den potentiella angriparen, för att ett motangrepp kan inledas (sidan 148).
Författaren frågar sig om ett terrorangrepp kan vara ett ”väpnat angrepp”. Han klargör att flertalet folkrättsexperter är överens om att angreppet måste ha utförts av en annan stat. Simonsen slirar dock när han uppger att ”unntaksvis” kan ett terrorangrepp anses vara ett väpnat angrepp (sidan 153).
Professor Olivier Corten behandlar frågan i The Use of Force in International Law. A Case-Based Approach (red. Tom Ruys och Olivier Corten. Oxford 2018). Hans analys är mer övertygande än Simonsens. För övrigt noteras att Cortens viktiga böcker inte finns upptagna i litteraturlistan.
Författaren behandlar även frågan om hur man ska se på så kallade ”hybridkrig”, såsom till exempel Rysslands annektering av Krim 2014. Analysen är dock oklar: ”Det foreligger ingen automatik i at et hybridangrep anses som ett ’væpnet angrep’, i alla fall ikke i folkrettslig forstand.”
Hans skrivningar om en eventuell rätt till anteciperat självförsvar är inte övertygande när han bland annat påpekar att regeringen ”har en ganske vid margin til å iverksette militæ tiltak ’til forsvar av landet’” (sidan 165).
Författaren ifrågasätter vidare den norska utredningen om lagligheten av norsk medverkan i Oparation Enduring Freedom och ”ISAF-operasjonen” (Afghansistan), då utredningen inte tar upp frågorna om nödvändighet och proportionalitet, vilka begrepp är viktiga i den folkrättsliga analysen av självförsvarsrätten (sidan 174).
Krig och väpnad konflikt
Statsminister Kjell Magne Bondevik uppgav i en intervju i Verdens Gang 2003 att han ljugit 1999 när han påstod att Norge inte var i krig, då man medverkade under 78 dagar med att bomba Kosovo (sidan 199). Till frågan om krig föreligger är viktig, då de så kallade krigets lagar – den humanitära rätten – gäller under ”krig”. Och författaren lyfter bland annat fram Internationella domstolens Advisory Opinion on the Legality of the Threat of Use of Nuclear Weapons från 1996 (sidan 211). Kapitlet är delvis intressant och ger även inblickar i Natos agerande under Operation Unified Protector (Libyen). ”Unøvendig og/eller overdreven maktbruk representerar noe Norge ikke vil bli forbundet med”, påpekar författaren på sidan 213, något som många norrmän instämde i när bomberna över Libyen föll. Det kan här erinras om Jon Hellesnes kommentar till den utredning, som sedermera kom att göras beträffande Norges ansvar i ödeläggelsen av Libyen: ”eit misearbelt forsøk på å kvitvaske dei som ber det politiske ansvaret for at Noreg blev med på å øydelegge Libya”
Nödsituationer
Kapitlet handlar om militära åtgärder inom landet, till exempel om motåtgärder mot terroristangrepp.
I Sverige får militär och polis samarbeta vid en terrorattack. Men som Per Albin Hansson, Sveriges statsminister 1932 – 1946, uttryckte det: ”Polisen skall sköta den inre vakthållningen, militären den yttre.” Sedan Ådalen 1931 ett känsligt ämne i Sverige. Ända fram till 1970-talet fick militär sättas in för att upprätthålla ordningen, först då ändrades lagen. Men sedan 2015 finns inga hinder för militär att hjälpa polisen vid ett terrorangrepp.
Rättsliga utgångspunkter när Norge kan bruka militär våldsmakt i eller mot en annan stat
Författaren påstår att vad FN:s säkerhetsråd beslutar, behöver inte vara i enlighet med norska Grundloven. Vad betyder det? Jo, att Norge inte är förpliktad att medverka i internationella operationer som sanktionerats av FN:s säkerhetsråd. Samtidigt som Simonsen delar den frikostiga tolkningen av Grundlovens ”til forsvar av landet” till att omfatta miltärt vapenbruk i till exempel Afghanistan och Libyen. I Nytt Norsk Tidskrift 2018 har dock jur. dr Tor-Inge Harbo framfört sammanfattningsvis följande: ”Den norske forsvarsmakten har deltatt i en rekke militære utenlandsoperasjoner de siste tretti årene. I henhold til Grunnloven § 26 første ledd kan forsvarsmakten anvendes i ’krig til forsvar av landet’. Imidlertid har bestemmelsen blitt tolket i strid med en vanlig ordlydsforståelse for at den blant annet bedre kan stemme overens med folkerettens maktbegrep. Den normative dreiningen i folkeretten, som blant annet muliggjorde Libya-krigen, vanskeliggjør imidlertid en slik sammenkobling. I artikkelen argumenterer jeg for en mer ordlydsnær og realpolitisk tolkning av Grunnloven, og oppstiller en klar grense for hva slags type militæroperasjoner den norske forsvarsmakten kan delta i.”
Simonsen gör på sin sida gällande att kriget i Libyen var ett ”forsvarskrig” i grundlovens mening (sidan 363).
I boken informeras om att Stortinget ska under 2019 pröva den så kallade Libya-rapporten, som fann att det norska agerandet var i enlighet med § 29 i Grundloven.
Lagligheten av humanitär intervention
Simonsen lyfter fram att i den nämnda Libya-rapporten görs gällande att norska militära insatser inte gick ”utenfor de formelle rammene for mandatet Sikkerhetsrådet hadde gitt”. Detta är en felaktig slutsats.
Han uppger korrekt att en förutsättning för en så kallad humanitär intervention är att den är auktoriserad av FN:s säkerhetsråd (sidan 373).
Ett problem är dock att de nio Natostater som medverkade till bombningarna av Libyen överträdde Säkerhetsrådets resolution, vilket på kort sikt kommer att göra det svårt att få rådet att anta liknande resolutioner i framtiden. Och om rådet är handlingsförlamat, vad menar författaren att då gäller?
I september 2013 uppgav utrikesminister Espen Barth Eide att det var uteslutet att militärt medverka utan en resolution från Säkerhetsrådet, medan Erna Solberg, då i opposition, sedan 2013 statsminister, menade att Norge kunde medverka i militära aktioner utan en sådan resolution. Simonsen verkar dela den senare ståndpunkten på sidan 377, samtidigt som han är medveten om en öppning för humanitära interventioner utan stöd i FN:s säkerhetsråd kan ”misbrukes”. Trots att Simonsen noterar på sidan 382 de förödande konsekvenserna i Libyen och Syrien av ohejdade ”humanitära interventioner”, anser han att hans analys är ”trygt forankret i den internasjonale retsordenen , FN-pakten og menneskerettighetene”.
Boken är på över 400 sidor och kan inte rekommenderas. Författaren tillhör den skara akademiker som skriver vad vissa politiker vill höra.