I början av detta år kunde man i internationell – men inte svensk – press nås av nyheten att Litauen beslutat att utifrån en mycket låg nivå inleda en militär upprustning samt att återinföra värnplikten. Bakgrunden är säkerligen en upplevelse av ökad spänning som Litauen som en av Natos frontstater mot Ryssland måste ha fått. En annan av Rysslands grannar, Finland, har inte ens övervägt att avskaffa sin värnpliktsarmé. Inget av de i Finlands riksdag representerade partier förespråkar en övergång till yrkeshär.
Det är mycket svårt att förstå hur folkförsvaret kunde utraderas utan närmare under Reinfeldt-regimen. Det största oppositionspartiet var då visserligen inte med på noterna men hade å andra sidan i regeringsställning verksamt bidragit till att underminera grundvalarna för den allmänna värnplikten – folkbeväpningen.
Också höga militärer gick på ett tidigt stadium in för en krigsmakt bestående av yrkessoldater. Den har man nu fått – med en långt svagare försvarskapacitet än någon gång under värnpliktsepoken.
Hur denna smygavveckling gick till har beskrivits och analyserats i böcker av professor Wilhelm Agrell och generallöjtnant Carl Björeman.
Den påhejades av liberala och moderata ledarsidor – inte minst folkpartister var angelägna om systemet med värvade soldater – och tysta applåder kom från den parlamentariska vänstern som fick det som den alltid har önskat, nämligen minskade försvarsanslag. Yrkessoldater är visserligen dyrare att öva per övningstimme, men eftersom de är så få kan större del av anslaget gå till försvarsindustri och ”sysselsättningsskapande åtgärder”.
När territorialförsvaret förpassades till historiens sophög och insatsförsvaret blev den nya melodin i de flesta partihögkvarter, kunde pliktsystemet inte längre upprätthållas, eftersom värnpliktiga inte kunde kommenderas – utan bara lockas – till krigsinsatser utanför landets gränser. Det vansinniga kriget i Afghanistan, som regeringen Persson lurade på svenska folket, var tänkt att bli en modell för hur den nya typen av försvar skulle användas. Nu blev Sveriges deltagande där ett fiasko. Svenska skattepengar gick åt till ingen nytta.
Ledande svenska politiker tycks därefter ha drabbats av baksmälla men ännu inte av tillnyktring. Liksom den officiella Nato-retoriken har retirerat från out of area-doktrinen, har svenska beslutsfattare och opinionsbildare åter börjat tala för att det svenska territoriet bör försvaras. Men påfallande många har kommit till ”insikten” om att ett sådant försvar inte går att tänka sig utan att underordnas Natos kalkyler och agerande.
Återgången från enbefäls- till flerbefälssystem har pekat i samma riktning. (Se vidare mitt bidrag till antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Natomedlemskap!)
Varför ska man sätta sin tilltro till dessa personer nu, när man vet att de har begått så många misstag i det nära förflutna? Hur kan de tro att en så stor yta som Sveriges kan försvaras endast vid skalet, utan ett skydd på djupet? Det är en omöjlighet. Endast ett djupförsvar kan värna landets oberoende, verka ”krigsavhållande”. Endast en värnpliktsarmé i en eller annan form kan lyckas med detta. Hemvärnet räcker omöjligen för att uppbåda tillräcklig kraft.
Där står vi. Skadeverkningarna på vårt nationella försvar, vår försvarsberedskap, är mycket stora. En ny ”härordning” är av nöden. I nästa riksdagsval borde det militära försvaret bli en av huvudfrågorna.
Detta har ingenting att göra med någon akut hotbild mot Sverige. Ingen stat gör veterligen anspråk på svenskt territorium eller strävar efter landets underkuvande. Men försvarets uppbyggnad och utveckling måste inriktas på framtiden. En paralyserad svensk försvarsmakt (”enveckasförsvaret”) skapar ett obehagligt vacuum i och utför Sverige. Det kan reta klåfingrigheten – från öst såväl som från väst. Dessutom. En yrkesarmé med befogenhet att sättas in mot inhemska protest- och upprorsrörelser är ett mardrömsscenario. Lejd trupp har sällan bestått av Guds bästa barn.
Så allvarlig är försvarsfrågan.