Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.
Sverige kan bli angripet militärt slår man fast men säger samtidigt att det också kan gälla för våra allierade.
Frågan om militärt hot mot Sverige har bollats fram och tillbaka av regering och militärledningen. Inför Nato-medlemskapet förklarade Magdalena Andersson att Sverige var hotat och att vi måste gå med i Nato för att klara oss. På förra årets Folk och Försvar, fortfarande innan Nato-medlemskapet, förklarade både ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och statsministern att Sverige kunde bli angripet.
Budskapet till svenska folket var att Nato-medlemskapet var nödvändigt. När vi sedan blev Nato-medlem började hotbilden förändras och militärledningen har förklarat att Sverige inte är ett mål för ett militärt angrepp från Ryssland. Vårt territorium skall fungera som transitland och uppmarschområde för Nato-trupper till Finland och Baltikum. Sverige skall placera sina fåtaliga markstyrkor i öster och då kan vi utkämpa ett krig borta från vårt eget territorium och därför slippa kriget hos oss.
Man kan med rätta ifrågasätta det realistiska i den planen då krig idag förs över stora avstånd och då en angripare knappast kommer att nöja sig med att utkämpa ett krig bara i finska gränszonen.
Regering och riksdag har dock ställt sig bakom planen och man talar om att sätta in våra två brigader i öster utanför Sveriges gränser. En första bataljon skall stationeras under Nato-befäl i Lettland.
Resultatet blir att Sverige står utan ett eget territorialförsvar. Vid ett angrepp finns i stort sett bara hemvärn, delar av flygvapnet och vad som inte är utstationerat av marinen att tillgå och vi riskerar att landet blir ett strategiskt tomrum, förklarade arméchefen i ett anfall av klarsynthet.
Vi har tidigare kommenterat inriktningen för det militära försvaret 2025-2030 som togs av riksdagen i höstas där avsaknaden av ett territorialförsvar framgår:
”Territoriella förband, hemvärnsförband och vissa andra förband utgör Försvarsmaktens territoriella organisation.”
Mer än så blir det alltså inte för det egna landets försvar. ”Territoriella förband” är något som inte finns i verkligheten men som kastas fram för att ge sken av att vi har ett försvar. Regeringen skriver att sådana förband ”börjar organiseras under perioden 2025–2030 i form av kompanier och fristående plutoner.”
Mot den här bakgrunden bör man kritiskt läsa beslutet om totalförsvarets inriktning.
Det är många deklarationer om försvar men till skillnad från tidigare direktiv, innan Nato-medlemskapet, tillfogas nu genomgående att försvaret gäller både egna det landet och de andra Nato-medlemmarna. Det blir inte fastslaget vad som är svenska försvarets huvuduppgift.
Ett scenario som regeringen lyfter fram borde emellertid stämma till eftertanke och visa på nödvändigheten av ett svenskt nationellt territorialförsvar:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige eller våra allierade kan inte uteslutas. Det kan inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige eller våra allierade. Militära operationer mot Sverige kan syfta till att besätta svenskt territorium för ryska militära syften och hindra att Natos samlade motåtgärder får tillgång till svenskt territorium. En större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.”
Sverige kan enligt regeringen komma att bli angreppsmål från dag ett vid en militär konflikt:
”En större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Ett angrepp kan också syfta till att förhindra Sverige att lösa sina uppgifter som allierad. I krig kan delar av det svenska territoriet komma att drabbas av intensiv stridsverksamhet med stora konsekvenser lokalt och regionalt. Ett väpnat angrepp kan komma att inledas med en förbekämpning av militära basområden, ledningsnoder, transport- och energisystem och annan kritisk infrastruktur. Det kan också rikta sig mot rent civila objekt i syfte att försvaga bland annat försvarsviljan.”
Ett argument som framförts av försvarsledningen är att det svenska territoriet är av mindre vikt för en angripare. Nu skriver dock regeringen att det kan finnas flera skäl till att angripa och ockupera delar av vårt land:
”I direkt anslutning till förbekämpningen kan viktiga områden besättas för gruppering av långräckviddiga bekämpningssystem. Områden kan också besättas för att fördröja och förhindra motåtgärder från Nato och för att bryta vår motståndskraft. Överraskning och vilseledning kan förväntas vara en viktig del i operationen.”
Med sådana av regeringen redovisade fullt möjliga krigsfall skulle man förvänta sig tydliga direktiv för Försvarsmakten när det gäller att möta en angripare.
Nu blir det istället allmänna deklarationer där försvaret av Sverige jämställs med försvar av Nato:
”I direkt anslutning till förbekämpningen kan viktiga områden besättas för gruppering av långräckviddiga bekämpningssystem. Områden kan också besättas för att fördröja och förhindra motåtgärder från Nato och för att bryta vår motståndskraft. Överraskning och vilseledning kan förväntas vara en viktig del i operationen.”
Försvarets uppgifter vid ett angrepp på Sverige är allmänt hållna:
”Om Sverige direkt angrips ska det militära försvaret med stöd av det civila försvaret, tillsammans med allierade och inom ramen för Natos gemensamma operationer, försvara Sverige. Om en allierad blir angripen ska de svenska stridskrafterna med stöd av det civila försvaret, tillsammans med allierade och inom ramen för Natos gemensamma operationer, medverka till Natos samlade kollektiva försvar.”
Vidare ingår i uppgifterna:
”Planeringsförutsättningarna betonar bland annat att det väpnade angreppet är dimensionerande för totalförsvaret och att myndigheterna ska förbereda och planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera ett krig i Europa som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet.”
Uppgifterna att möta och hantera ett krig i Europa säger inte mycket om vad det innebär för Sveriges försvar.
Tidigare direktiv från ÖB till försvaret (innan Nato-medlemskap) var inte heller tydliga och de gällde även då tre månaders uppehållande strid men med en viss konkretion, även om ett territorialförsvar för hela landet saknades:
”Det svenska försvaret är ett tröskelförsvar med syftet att avhålla en fiende från angrepp men för det fall att detta misslyckas skall försvaret föra en uppehållande strid och undvika besegras till dess att vi får stöd utifrån. Strategin är beslutad av regering och riksdag och ÖB har i uppgift att omsätta den för försvaret.”
Uppgiften var att slå tillbaka ett angrepp och om möjligt återta territorium som erövrats av en angripare.
Att slå tillbaka en angripare och hålla ut till dess militärt stöd kommer utifrån var alltså inriktningen.
Nu ersätts även dessa ganska vaga och osäkra direktiv med än mer luftiga deklarationer samtidigt som riksdagen slagit fast att svenska trupper skall främst placeras utanför landets gränser.