En av de viktigaste böcker som skrivit om USA:s utrikespolitik under 2000-talet är Chicago-professorn John J. Mearsheimers The Tragedy of Great Power Politics (2001, med en uppdaterad utgåva 2014, Norton & Co). Från just University of Chicago kom också Hans Morgenthau, som grundade den så kallade realistiska skolan tillsammans med bland andra diplomaten George F. Kennan. Mot denna strömning stod ”Machiavellianismen” eller om man så vill ”realpolitiken”. ”Mr. Kissinger was Mr. Realpolitik”, påstås i John Bew bok Realpolitik (Oxford 2016, sidan 270).
Den brittiske premiärministern Tony Blair hade dock inte rum för någon realpolitik, när han implementerade sin ”ethical foreign policy” (Bew, a.a., sidan 242). I John Bews bok lyfts även fram John J. Mearsheimers kritik av USA:s krig i Afghanistan och dennes åberopande av Hans Morgenthaus anda mot detta krig. Här kan man jämföra med Kissingers realpolitiska slutsatser i boken World Order (Penguin Press 2014, sidan 317 och följande).
John Bew kunde även ha hänvisat till sagde Kennan, som i februari 1997 uppgav att Natos expansion österut var ”the most fateful error of American policy in the entire post-cold-war era”, som John Lewis Gaddis har påpekat (George F. Kennan, The Penguin Press 2011, sidan 681). Tyvärr hade Zbigniew Brzezinski här större inflytande på president Clinton, Strobe Talbott och Richard Hoolbrooke: se Jusin Vaïsse, Zbigniew Brzezinski (Harvard University Press 2018, sidan 375).
John J. Mearsheimers har nu gett ut ytterligare en mycket intressant bok, Great Delusion. Liberal Dreams and International Realities (Yale University Press 2018), där han knyter an till Kennans varning för Nato-expansionen österut. Mearsheimer inleder sin bok med att fördöma president Obamas utrikespolitik: ”American policy toward Ukraine, motivated by liberal logic, is principally responsible for the ongoing crises between Russia and the West.” I boken visar han att Västs drömmar om liberal hegemoni leder till en förödande aktiv politik för ”regime change”. I förlängningen tänker man sig man att en sådan politik leder till fred. Men som visas i boken vinner nationalism och realism över liberalism. Sedan 1989 har USA varit i krig två av tre år, och till ingen nytta. En liberal utrikespolitik är alltså ingen formel för samarbete och fred, utan för instabilitet och konflikter.
I boken fokuserar Mearsheimer på perioden 1993–2017, det vill säga före Trump, men under Clinton, Bush och Obama. ”Trump eventually will have no choice but to move toward a grand strategy based on realism, even if doing so meets with considerable resistance at home”, förutskickar författaren.
Mearsheimer inleder boken med en analys av den mänskliga naturen och kommer fram till, tvärtom emot vad den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt hävdat, att människan inte är naturligt vare sig god eller ond. Varefter han försöker förklara begreppet politisk liberalism och John Lockes ”state of perfect freedom”, som innebar en brytning med Machiavelli et al. Mearsheimers skrivningar om liberalismens paradoxer är tankeväckande, framför allt den om den progressiva liberalismen med rötter i upplysningen, men även modus vivendi-liberalen Fredrich Hayeks motstånd till positiva rättigheter såsom rätten till ”equal opportunity”. I USA vann den förra liberalismen, det vill säga den progressiva, konstaterar Mearsheimer på sidan 70. En viktig anledning till detta var ”the changing nature of warfare and the need to maintain a large peacetime military establishment”. På sidan 144 klargör han att modus vivendi-liberalismen avfärdar en interventionistisk utrikespolitik.
Kapitel fyra har rubriken “Cracks in the Liberal Edifice”, en spricka i det liberala bygget, orsakad av dess inneboende radikala individualism. Mearsheimer noterar att liberalismen inte är en kraftfull makt överallt, till skillnad från nationalism som finns i varje land och fokuserar på gruppen till skillnad från liberalismen. Och hans analys av begreppen nation och nationalism är tankeväckande, liksom hans påpekande att vad som skiljer nationerna från varandra är kulturen och historien. Mearsheimer lyfter därtill fram den franska konstitutionen från 1791, där det moderna statssuveränitetsbegreppet har sitt ursprung, om inte rentav i Westfaliska freden 1648 (sidan 159). Nationer vill ha stater, som en rubrik i boken lyder, därför att det är det bästa sättet för nationen att överleva (sidan 98), något som redan Machiavelli kände till (sidan 146).
Kapitlet ”Liberalism Goes Abroad” tar avstamp i Woodrow Wilsons famösa ord: ”make the world safe for democracy”. Mearsheimer påpekar det ironiska i att liberaler vill sprida liberal demokrati för att i slutändan skapa fred: i en liberal värld finns inte utrymme för Clausewitz kända uttryck, att krig är politik med andra medel, samtidigt som krig är ett acceptabelt medel för att skydda mänskliga rättigheter och sprida liberalismen världen över (sidan 125).
Mearsheimer är som sagt en realist och han konstaterar att en liberal utrikespolitik ”is likely not only to fail but also to backfire”. Och här måste man ge författaren rätt. Kapitel sex ger uttryck för det sagda: ”Liberalism as a Source of Trouble”. Den förment humanitära interventionen (där bomberna inte är direkt humanitära!) är egentligen ett förklätt sätt att marknadsföra liberal demokrati (sidan 154), eller för att tala med den tidigare amerikanske utrikesministern Dean Rusk: USA kan inte vara säker innan miljön är ”ideologically safe” i Vietnam. För att inte nämna den så kallade Bushdoktrinen, som falskeligen förespeglar att ”encourage the peaceful pursuit of a better life”. Allt detta leder enligt författaren till ett evigt krig (”a perpetual state of war”)! Samtidigt gör en liberal hegemoni det svårare att på diplomatiska vägar minska krigsrisken. Denna hegemoni underminerar andra staters suveränitet, och oftast bryter den mot FN-stadgans grundläggande principer (sidan 158).
Ovan nämndes Tony Blair och hans utrikespolitiska filosofi. På sidan 161 utsätts denne och den tidigare tyske utrikesminstern Joschka Fischer (som skrev boken The End of Soverignty?) för dräpande kritik. Motsvarande kritik drabbar de tre nagelfarna presidenterna Clinton, Bush och Obama. Deras så kallade sociala ingenjörskonst har varit ett totalt misslyckande, konstateras i boken. Mearsheimer summerar: ”Russia and the West have been operating with different handbooks. Putin and his campatriots have been thinking and acting like realists, while Western leaders have adhered to textbook liberal ideas about international politics.” Och USA och dess allierade har provocerat fram en svår kris som inte synes ha något slut.
Mearsheimer avslutar med ett påpeka att han som realist är en ”Clausewitzian”, i den meningen att han inser att krig tar ett land in i en värld med oberäkneliga konsekvenser, ibland katastrofala. Samtidigt finner han inte Clausewitz bok Om Kriget på liberalernas att-läsa-listor.
Det finns dock en viss optimism i boken. Och Mearsheimer är tacksam för att den som mest försvarat den liberala hegemonin, Hillary Clinton, förlorade mot Obama 2008 och igen mot Trump 2016.
Mearsheimers nya bok anbefalles till läsning.