Professor Dick Harrison hävdar i Svenska Dagbladet (22/3) att han kunde sova lugnt under kalla kriget på grund av supermaktskonfrontationen och det därav följande lugnet för oss som levde i Europa – han bortser uttryckligen från Östeuropa där det inte alltid gick så lugnt till väga och även från de europeiska makternas kolonialkrig och andra interventionskrig i icke-europeiska områden. Därmed framstår kalla kriget som en fredens period, vilket det också rimligen var med hänsyn till det faktiska alternativet: ett hett krig.
Men Harrison bortser också från att det vid flera tillfällen var nära till en urladdning. Vid Kubakrisen (då Harrison förvisso inte var född) kunde ett världskrig ha utlösts. Under de sista Brezjnevåren stod det och vägde. Händelserna i Polen hade kunnat leda till ett sovjetiskt ingripande, med svåröversebara följder. Nu valde man i Kreml att vidmakthålla en détente mellan huvudantagonisterna, i insikten om att Sovjetunionen aldrig hade klarat av en fullskalig kraftmätning. Men balansen mellan högspänning och avspänning var skör, och det fanns hökar på bägge sidor om järnridån. Att Sverige var skyddat av USA:s kärnvapenparaply stämmer säkert, men invasionsförsvaret var ändå en primär uppgift i vår lands krigsplanläggning.
Ändå måste man fråga sig om fasta supermaktsallianser med de starka i framskjutna positioner är en fredsbevarande faktor, såsom historikern Harrison hävdar.
Harrisons huvudtanke i denna artikel är att osäkerhet infinner sig när en eller flera internationella huvudspelare drar sig tillbaka och gör upp med sina motspelare över de små aktörernas huvuden. Ett isolationistiskt USA, som kommer på talefot med Moskva, eventuellt också med Kina, skapar enligt denna logik en otryggare värld än ett imperialistiskt. Flera jämbördiga centra (en ”multipolär värld”) medför nämligen ett ökat spelrum för regionala krigsherrar, medan världspolisen och hans hantlangare har kraften att hålla tummen i ögat på dessa, om de bara vill. En av de lyckligaste perioderna var följaktligen, om man får tro Harrison, kvartsseklet efter murens fall då Washington i fråga efter fråga uppvisade sin militära styrka och etablerade fred på jorden.
Det är en dubiös historieskrivning. Kvartsseklet var ingalunda särskilt harmoniskt. Europeiska stater engagerade sig i krigsföretag – i Afghanistan, i Jugoslavien, i Irak, i Libyen – och de blev i varierande grad måltavlor för internationell terrorism. Det är inte uteslutet utan tvärtom rätt troligt att en högre grad av samverkan och samförstånd mellan stormakterna hade kunnat förhindra flera av dessa krigsutbrott. ”Globaliseringen” har ur detta perspektiv inte varit någon fredsrörelse.
Harrison menar att första världskrigets ”dödscirkus” startade som en följd av ”ett av otaliga gräl på Balkan” (en region som alltså stormakterna inte hade kunnat hålla under kontroll). Men som senast den tyske historikern Jörn Leonard visat (Die Büchse der Pandora. Geschichte des Ersten Weltkriegs. Verlag C. H. Beck 2014), var ju kriget ett närmast ofrånkomligt resultat av det då rådande allianssystemet, där två block stod mot varandra och den ömsesidiga misstron var notorisk. Kriget var framönskat, av generalstaber och opinionsbildare. I grunden rörde det sig om ett imperialistiskt omfördelningskrig, enligt Leonard. På tysk sida, skriver han, var man besatt av ”ett tänkande utan alternativ, närmast panikartade, förvirrade reaktioner, en tendens till aktionism utan realistiska bedömningar av medel- och långsiktiga konsekvenser”. Denna krigshysteri och detta misstroende stod i bjärt kontrast till den maktbalanspolitik som rått under stora delar av det föregående seklet – känd som ”den europeiska konserten” – och som hade förhindrat allomfattande krig där samtliga stora makter var inblandade, såsom seden hade varit på 1700-talet och under Napoleonkrigens kvartssekel. Man avstod från vapenbrödraskap, och först i slutet av epoken kom traktater, återförsäkringar och allianser att skymma sikten och grumla omdömet hos kabinetten. De blev till krigsorsaker. (Se här Richard J. Evans, The Pursuit of Power. Europe 1815–1914. Allen Lane 2016)
Det är således en minst sagt tvivelaktig hypotes att avspänning leder till ökad osäkerhet i världen. Små stater kan komma i kläm när de stora gör upp, det är sant, och ingen önskar sig ett Jalta åter. Ett fundamentalt problem är å andra sidan att när stormaktsinterventionismen får råda, som i Syrien under senare år, råkar i allmänhet de små människorna mera illa ut än om återhållsamhet hade varit huvudlinjen i den internationell