[…] Ett annat, minst lika viktigt problem gällde vaga eller dunkla formuleringar i de många – multilaterala och bilaterala – avtal som ingicks i samband med NATO-inträdet. Här rådde, menade Inönü, osäkerhet gällande vem som utgjorde Turkiets motpart. Var det NATO eller USA? Detta hade betydelse för definitionen av gemensamma anläggningar och baser på turkiskt territorium. Skulle de betraktas som NATO-baser, eller som amerikanska baser? Vilka befogenheter hade i så fall USA över dessa? Detta skapade osäkerhet gällande kontrollen över baserna, både operationellt och logistiskt. Vem hade sista ordet? Det amerikanska eller turkiska militärkommandot och/eller regeringen?
Någon allmän debatt uppkom inte då, men snart nog fick Inönü rätt i sina betänkligheter. De ingångna avtalen – i vissa fall endast muntligt – gav i realiteten USA långtgående befogenheter. Så länge Turkiet inte hade full insyn och kontroll över de baser och andra civila och militära anläggningar som USA fick tillgång till, försattes landet vid ett flertal tillfällen i en svår situation. Detta gällde framför allt i förhållande till Sovjetunionen, men även i relation till andra länder i regionen inom ramen för det växande motståndet i väst mot ’den internationella kommunismen’.
Libanonkrisen 1958, när den pro-amerikanske, maronitiske presidenten Camille Chamoun hamnade i konflikt med Förenade arabrepubliken (Egypten och Syrien) och fick landets muslimer och druser emot sig, blev en första varning. Sommaren 1958 stod Libanon på randen till inbördeskrig. Krisen löstes genom en amerikansk insats (i kraft av Eisenhowerdoktrinen från 1957), där flygplatsen och hamnen i Beirut ockuperades, bland annat med stridsflyg från den turkisk-amerikanska basen i Incirlik (utanför Adana).
Turkiska myndigheter var emellertid varken informerade eller tillfrågade, men kunde heller inte frigöra sig från medansvar. Läs artikel