Turkiets president Erdoğan har ställt sig i vägen för ett svenskt Nato-medlemskap, och kräver bland annat att Sverige tar avstånd från de kurder som tillhör PKK:s syriska systerparti PYD – det parti som socialdemokraterna har lovat att stödja.
2001 grundade Erdoğan Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) ett parti som ville ha in Turkiet i EU. Redan 1952 hade Grekland och Turkiet anslutit sig till Nato.
Erdoğan sökte inledningsvis lösa konflikten med det terrorstämplade Kurdistans arbetarparti (PKK). År 2015 tog dock styrkor tillhörande PKK:s systerparti PYD kontroll över stora delar av norra Syrien, med stöd av USA. Där upprättades ett kurdiskt självstyre. Erdoğan såg det som ett hot mot Turkiets territoriella integritet. Kriget mot PKK återupptogs. 2016 genomför turkisk militär ett misslyckat kuppförsök. Den islamistiska Gülenrörelsen anklagades för att ligga bakom kuppförsöket.
President Obama – till skillnad från Vladimir Putin – tog inte ställning emot kuppförsöket. USA vägrade utlämna Gülenrörelsens ledare, som levde i USA. Samarbetet mellan USA och de syriska kurderna intensifierades, varigenom Erdoğans relation till USA blir iskall. Erdoğan köpte ryska luftvärnsrobotar och USA beslutade om ekonomiska sanktioner mot Nato-staten Turkiet, som inte fick köpa det amerikanska stridsflygplanet F-35.
Att Turkiet har ett ottomanskt förflutet framgår av Dimitar Bechevs bok Turkey Under Erdoğan (Yale University Press, 2022), en bok som vår utrikesminister Anne Linde inte verkar ha läst.
I boken beskrivs Erdoğan som “the anti-Atatürk Atatürk”: “Turkey puts strong emphasis on Islam as well as on the Ottoman legacy.”
Erdoğan lyckades med att ändra den turkiska konstitutionen i antidemokratisk anda: “Syria’s constitution translated”, det vill säga att han hittade i inspiration i Syriens författning. Erdoğan har härigenom kontroll över bland annat författningsdomstolen.
Och Turkiet övergick till en mer ”muskulös utrikespolitik” i Syrien, Libyen och södra Kaukasus.
I boken lyfts fram att det var ett av PKK:s värsta misslyckanden att föra kampen till de stora stadsområdena. Man lyckades inte att hålla tillbaka de yngre militanta i Patriotic Revolutionary Youth Movement (YDG-H).
Samtidigt som Erdoğan visade sig blankt strunta i FN-stadgans interventionsförbud, något han bröt mot i Nagorno-Karabakh hösten 2020, där strider mellan Armenien och Azerbajdzjan pågick. En Kreml-förmedlad uppgörelse i november 2020 ledde till utplacering av ryska fredsbevarande styrkor, något Baku tidigare hade avvisat. Även om Moskva till synes tog övertaget, förklarade Erdoğan också seger.
Och i Syrien bröt han mot folkrätten när turkisk militär och Free Syrian Army (FSA) inledde Operation Euphrates Shield. Liksom i Irak, när Turkiet i maj 2019 intensifierade sina militära operationer i landets norra delar.
USA drog sig tillbaka från gränsområdena i nordöstra Syrien i oktober 2019, varigenom en strategisk del av syriskt territorium kom under turkisk kontroll, vilket fick välsignelsen av president Putin. Och USA tolererade Erdoğans närmande till Putin.
Efter att president Biden blev president i november 2020, uppgav Erdoğan att Turkiet var den enda Nato-medlemmen som var villig att – och kapabel – kontrollera Moskvas expansionism, uppger författaren: ”Erdoğan plays Washington like a fiddle”.
Vid ett bilateralt toppmöte i Sotji, 29 september 2021, ska Erdoğan ha pressat den ryske presidenten att stoppa flyganfallen mot den turkiskt stödda syriska nationella armén.
Intrånget i Syrien 2016 och dess efterdyningar hade förstärkt ambitionerna hos Erdoğan att, bildligt talat, göra Turkiet stort igen.
Beslutet att skicka trupper till Libyen, i ett inbördeskrigs sedan 2014, kom inte ur tomma intet. Även om Turkiet höll sig på avstånd under Nato-kampanjen som störtade Gaddafi 2011, blev Erdoğan involverad i landets politik därefter. Han stödde det muslimska brödraskapets lokala avdelning. Erdoğan kom att förlita sig på luftmakt och stridsflygplan. I januari 2020 rapporterades att 2000 syrier från den Ankara-stödda och tränade syriska nationella armén var utplacerade vid frontlinjerna runt Tripoli.
Erdoğan inledde ett partnerskap med Qatar, och Turkiet och Qatar har blivit ett tredje block i Mellanöstern, förutom det Iran-ledda som förenar Assad-regimen, Hizbollah och olika shia-aktörer i Irak, och alliansen som förenar Saudiarabien, al-Sisis Egypten, Förenade Arabemiraten plus Israel som en informell partner. Qatar har blivit Turkiets port till Afrikas horn.
Turkiet har bedrivit en balansgång mellan dessa två rivaliserande poler, inte olikt den politik man har antagit gentemot USA och Ryssland.
Frankrikes president Emmanuel Macron har fördömt Ankaras ”imperialistiska böjelser” och ”djupt aggressiva” attityd mot Grekland och Cypern. Och i januari 2021 slutförde Frankrike ett avtal med Grekland om leverans av 18 Dassault Rafale-jaktplan.
Medan Erdoğan upprepade gånger ifrågasatt Lausannefördraget som slöts med Grekland och resten av ententemakterna efter kemalisternas vinst i Turkiska frihetskriget (1919–22).
Uppenbarligen finns här en risk för en väpnad konflikt mellan Natostaterna Turkiet och Grekland, en konflikt som kan dra in andra Natostater vid en öppen konfrontation. Man undrar om denna fråga diskuteras vid förhandlingarna mellan vår utrikesminister och Erdoğan.
Turkiet är alltså medlem i Nato, men är inte rumsrent nog att bli medlem i EU. President Macron har även anklagat Nato vara ”hjärndött” som tillåtit Ankaras “crazy” invasion i Syrien. Och frågan är vad Sverige har gemensamt med Erdoğan, som alltså för en mycket riskabel utrikespolitik.
I David McDowall, A Modern History of the Kurds (I.B Tauris, 2021) sidan 570 anges: “Erdoğan hade inte vid något tillfälle gjort någon meningsfull eftergift för att erkänna kurdiska politiska och kulturella rättigheter, än mindre att få PKK att lämna bergen: han hade förgäves föreställt sig att kurderna, den mest fromma av republikens medborgare, skulle komma över på hans sida: en kombination av konservativa islamiska värderingar med symboliska gester mot kurdisk identitet.” Erdoğan struntar blankt i EU:s ministerråds krav i juni 1993, att ett medlemskap i EU bland annat kräver ”respekt för och skydd av minoriteter.”
Utrikesminister Linde har nu till uppgift att baxa oss in i Nato med hjälp av Erdoğan, vilket innebär en risk att Sverige kan komma att bryta mot den grundläggande EU-principen om ”respekt för och skydd av minoriteter.” Samtidigt måste socialdemokraterna ta i beaktande inför valet att det finns cirka 100 000 kurder i Sverige. I Turkiet bor 15 miljoner, i Iran 8 miljoner, i Irak 7,2 miljoner och i Syrien bor 1,8 miljoner kurder.
Mot denna bakgrund är det enda rätta att dra tillbaks Sveriges Nato-ansökan.