I framskriden ålder gav Gustaf Hellström ut en biografi över den liberale politikern och publicisten Adolf Hedin (1834–1905). Detta arbete, ingående i Svenska Akademiens Minnesteckningar, tillhör inte de mera framskjutna i Hellströmlitteraturen. Vilket är synd. För här firar tids- och människoskildraren Gustaf Hellström triumfer. Det är en fyrahundrafemtiosidig volym som man inte lägger ifrån sig annat än för att äta och sova och svara på telefon. Den regniga allhelgonahelgen 2021 var den perfekt lektyr.
Första gången jag stötte på boken var för cirka fyrtiofem år sedan – och då var Hellström för mig endast ett namn. Jag höll på med att sätta mig in i förspelet till den allmänna värnpliktens införande i Sverige, som blev verklighet år 1901. Adolf Hedin var en av dess tidiga tillskyndare. Redan i pamfletten Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar (1868), som markerade hans insteg i rikspolitiken, hade Hedin, som vänsterman och i skarpskytteledaren August Blanches direkta efterföljd, förespråkat folkbeväpning. Och liksom Blanche såg Hedin despotins Ryssland som det främsta hotet mot Sveriges fred och frihet.
Hellström skriver att Hedins ”ställning i försvarsfrågan och den nationalism, som utgjorde grundvalen för den, bestämdes framför allt av hans krav på en nations självbestämmanderätt i fråga om de inre angelägenheternas ordnande, utan intrång från främmande makter”. Och han fortsätter:
”För honom var nationalismen ett naturligt utslag av självbevarelsedriften och självständigheten hos ett kollektiv, som genom historia, språk, tänkesätt och seder betraktade sig som en gemenskap för vars försvar det var villigt att bringa det yttersta offer. Staten var nationen; nationen igen var liktydig med denna gemenskapskänsla. Nationens försvar mot angrepp eller intrång utifrån blev för den skull en hela folkets angelägenhet. Försvaret blev en alla medborgares rättighet och plikt – men under en och endast under en förutsättning: att alla medborgare gjordes och kände sig delaktiga av denna gemenskap.”
Det är vackert skrivet. Rösträtt för alla gick hand i hand med värnplikt för alla. Och försvaret skulle inte användas för anfall utan defensivt; landet borde försvära sig åt neutralitet mellan stormakterna. (Permanent svensk neutralitet var också Göteborgsliberalen S. A. Hedlunds tanke.) Hären måste därför få mera pengar, marinen mindre. Den kostsamma värvade armén borde skrotas, liksom det ineffektiva indelningsverket. Liberalen Hellström, sprungen ur garnisonsstaden Kristianstad, såg utan tvekan med stark sympati på Hedins program. Det appellerade till småfolket, och det var ståndsnedbrytande. Hellström anför, i ett referat av Hedins uppfattning:
”Armén och flottan skulle upphöra att vara kungliga, ett slags livvakt åt den bernadotteska dynastien, och i stället bli det svenska folkets. All inblandning av icke ansvariga [till exempel prinsar – AB anm.] borde avskaffas, om den också kom från allra högsta ort. På så sätt skulle bland annat favoriserandet av adeln vid tillsättandet av de högsta militära posterna falla bort. Det var visserligen sant att av krigsmaktens officerare de flesta tillhörde ofrälse stånd; men av trettio generaler var alla utom två adelsmän.”
Allmänna värnplikten var – i Hellströms och Hedins ögon – ett demokratiskt projekt, riktat mot privilegiesamhället. Den föll också väl in i Adolf Hedins övriga bemödanden som riksdagsman (i andra kammaren) under närmare trettiofem år. Han gick i spetsen för en modernisering av fattigvård och arbetarskyddslagstiftning, han värnade tryckfriheten (som juryman var han med om att fria i Giftasåtalet) och motsatte sig den så kallade munkorgslagen, han ville också ge kvinnan rösträtt (men häcklade Ellen Key som, enligt honom, ville sänka kvinnorna till männens nivå: han kallade henne häxa, otäck varelse, otäck kopplerska, harpa; det var männen som måste reformeras!), han motsatte sig ”latinherraväldet” i läroverket och krävde ordensväsendets avskaffande (och avgick som redaktör för Aftonbladet efter att ha vägrat införa en notis om ordensförläningar). Och detta var blott några punkter på hans parlamentariska dagordning.
Han var, med Hellströms ord, ”de radikalliberala idéernas främste förkämpe under senare delen av 1800-talet”. Folktribun har kan kallats, också av en senare levnadstecknare, Leif Kihlberg. Om den svensk-norska unionen värnade han, men med stor respekt för norska synpunkter – låg inte norrmännen politiskt långt före svenskarna, rentav som förebilder? Med Bjørnstjerne Bjørnson stod han i livlig kontakt, och denne kallade Adolf Hedin ”den enda geniala kraften i samtidens svenska politik”. Hellström skriver inte helt under på detta omdöme – han höll lysande tal men var svag i repliken.
Hedin var prästson, Hellströms fader styckjunkare vid artilleriet. Båda sönerna valde en bana som fria yrkesutövare. Hellström levde på sin penna, Hedin huvudsakligen på sitt riksdagsarvode – möjligen landets första yrkespolitiker – under förhållandevis enkla omständigheter. Tidningsman och opinionsbildare var Hedin, menar Gustaf Hellström, inte journalist och nyhetsmänniska. Han var med om att bilda Publicistklubben och blev dess förste ordförande 1874. Hellström åtog sig ordförandeskapet i Pennklubben 1936. Men medan Hedin framträdde som en i hög grad offentlig person, levde Hellström mer tillbakadraget.
Väsensskilda – ja. Åsiktsfränder – ja. Det är ett gott facit.
*
Gustaf Hellström: Adolf Hedin. Norstedts 1948.
Ur Gustaf Hellströmsällskapets Medlemsblad nr 43. Årgång 22. Våren 2022.
Anmärkning. Författaren talar den 2 april 14.00–16.00 vid Gustaf Hellström-sällskapets årsmöte i Östermalmskyrkan, Kristianstad, över ämnet: ”Två resor till Ryssland – Joseph Roths och Gustaf Hellströms”. Fritt inträde.