Vi återpublicerar här en tidigare artikel som sommarläsning. (Utgivarna )
Den svenska Rysslandsbilden genom historien är ett relativt outforskat kapitel. Ändå råder knappast någon brist på källmaterial, vilket Kari Tarkiainen demonstrerar i sitt berömvärda arbete Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721 (Svenska litteratursällskapet i Finland, 2017. 484 s.).
Författaren är en välbekant Rysslandskännare, och han har den stora fördelen att ha varit både ställföreträdande riksarkivarie i Sverige och generaldirektör för Finlands riksarkiv i Helsingfors. Förutom sitt modersmål behärskar han ryska perfekt, plus givetvis andra språk som är obligatoriska för en forskare med den aktuella tiden i fokus: latin, tyska, franska. Hans svenska är av det mustigare slaget; han skriver på samma gång precist och associationsrikt, ett föredöme också för svenska historiker. Som arkivman har han få medtävlare inom vad vi skulle kunna kalla det gamla svenska rikets domäner.
I den här boken ger sig Tarkiainen i kast med ett beskriva svenska reaktioner på den nära grannen i öster i tider av både svensk och rysk maktexpansion, som inte sällan kom i blodig konflikt med varandra. Däremellan förekom perioder av avspänning och fredlig samlevnad: båda rikena skaffade sig även fiender på andra håll, Ryssland främst Turkiet och Polen, men även expansionen i öst och sydost krävde sitt; för Sverige var Danmark den traditionella arvfienden, och med lutherdomens seger i vårt land blev det katolska Europa under kejsaren och hans utlöpare i norr, polackerna, ett primärt huvudbry.
Berättelsen tar sin början 1478, då Moskvariket lagt under sig den väldiga handelsrepubliken Novgorod och gjort sig till obestridlig herre över andra furstendömen – Kiev-staten, en ”svensk-rysk” skapelse, hade dukat under i mongolstormen redan några århundraden tidigare. Samtidigt inleds slutfasen i Sveriges etablering som en tidig-modern nationalstat. Processen kulminerar med att Sverige-Finland i mitten av 1600-talet, med sina baltiska provinser och besittningar i Nordtyskland, har kontrollen över Östersjöområdet och tar slut med det svenska nederlaget mot Ryssland i Stora nordiska kriget och den förödande freden i Nystad 1721.
Det är rikt panorama som doktor Tarkiainen målar upp. Det bygger på bevarade skrifter av vitt skilda slag, tryckta såväl som otryckta: krigspropaganda, kyrkliga predikningar, brev som utväxlats mellan furstar på ömse sidor om riksgränsen (inte alltid så precist utstakad), politiska pamfletter, etnografiska studier, skillingtryck, vittnesmål på platsen från sändebud och krigsfångar, officiella promemorior med mera. Som man kan förvänta sig är bilden av Ryssland och ryssen inte enhetlig utan komplex: den växlar med kommersiella och maktpolitiska konjunkturer. Ändå finns det återkommande stereotyper, som skapar ett slags kontinuitet.
Ryssen är i svenska ögon till en början okristen, sedermera allmänt rå och barbarisk. Han ägnar sig åt omåttligt brännvinssupande, ogudaktig sexualitet, sedvänjan att flå människor levande. De ryska sedvänjorna kolliderar med de svenska som allmänt betraktas som mera förfinade, civiliserade, ”europeiska”. Det är emellertid ingen måtta på vad svenska och ryska härskare, exempelvis decennierna runt 1600, kan tillvita varandra i form av förolämpningar på gallskriksnivån. I slutet av den undersökta perioden, särskilt de år som i den finska delen av riket kallas stora ofreden (1713–1721), då denna riksdel är totalt ryssockuperad, målas det ryska, det moskovitiska, i extremt mörka färger. Den ryska framfarten då var också osedvanligt hänsynslös, även mot vanligt folk och civilister, och drabbade finnarna svårare än någon annan händelse i deras historia, om vi bortser vi pester och missväxter.
Den svenska politiska och propagandistiska positionen är som återhållsammast under perioder då riket behövde konsolideras (Gustav Vasas och Erik XIV:s regentskap) och då landet skaffade sig andra huvudmotståndare (kejsaren, Polen, Danmark i tur och ordning), efter den för tsarväldet oförmånliga freden i Stolbova 1617, då bland annat Kexholms län och större delen av Ingermanland fogades till det svenska (ett fredsslut vars resultat har likheter med ”1812 års politik”, inflikar Tarkiainen). Då underströks handelsförbindelsernas betydelse, som Sverige försökte underblåsa genom att etablera utskeppningsstationer i Narva/Ivangorod och Viborg. (Den stora staden Riga, som svenskarna höll, hade inga naturliga transportvägar in i det ryska hjärtlandet.) Ibland blev det dock mera retorik än praktik.
Under svensk stormaktstid och karolinsk tid – före krigsutbrottet 1700 – fanns det en föreställning om att Ryssland höll på att knytas närmare Europa, en föreställning som gynnades av Peter den stores reformer och hans färder i Västeuropa i slutet av 1600-talet. Generellt sett har inte religionen varit det stora spöket i svenska Rysslandsbilder: även om den grekisk-ortodoxa tron och ritualen skilde sig från den evangelisk-lutherska ortodoxins, for inte 1500- och 1600-tals-svenskarna i österled för att omvända och kuva. Det viktigaste för dem var att skapa ett skydd för riket, och för detta ändamål uppfördes ett stort antal resursslukande befästningar i gränstrakterna. Sådana fort var inte mycket värda mot det som till slut blev ett ryskt spetsvapen, den grundgående galärflottan.
En annan iakttagelse som Tarkainen fortlöpande gör i sin konkreta och pedagogiska framställning om Rysslandsbilden i Sverige – främst den som var rådande inom de ledande skikten – är att de anti-ryska fördomarna och schablonerna mattas ju mera ingående kunskaperna om detta land och dess befolkning blir. Då får ideologin maka på sig en smula till förmån detaljstudier som medger en större realism och rentav förståelse för motsidan, ”den andre” med en modern antropologisk klyscha.
Denna bok, Moskoviten, är närmast ett måste för den som vill orientera sig i dagens debatter om Ryssland och vårt grannskap. Man finner hur fobier, rädslor, hotbilder går igen, utan att dessa nödvändigtvis är faktabaserade. På samma gång står det klart att interaktionen mellan svenskt och ryskt, de ambassader som har utväxlats och de dialoger som har förts mellan parterna, den svenska personella närvaron i Ryssland och den ryska i Sverige, löper som en underström och ger upphov till mentala motbilder. ”Rädslans avtagande under tidsintervallet 1617–1700 stod i ett direkt förhållande till den ökade kunskapen om Ryssland”, skriver Tarkiainen sammanfattande.
Kari Tarkiainen presenterar inget facit utan ger oss snarare en mosaik av bilder, röster, föreställningsvärldar. Han säger att han inte vill gå i polemik med tidigare forskning på området. Men det är – dessbättre – inte riktigt sant. Den som har sett denne författare i livs levande aktion undgår inte att lägga märke till de skruvade bollar, som han då och då sopar den vetenskapliga banan med, och det är en fröjd att läsa just dessa partier.
Han vet givetvis att det anekdotiska har sin plats i en historisk undersökning. Sålunda återger han en episod 1633, strax efter hjältekonungens död i Lützen. Drottning Kristina träder fram på scenen:
”Man försökte varna den lilla, endast 7-åriga prinsessan före en audiens genom att berätta att ryssarna visserligen kunde se annorlunda ut, de var skäggiga och kunde verka konstiga, men att man inte behövde vara rädd för dem. ’Varför skulle jag vara rädd?’ replikerade Kristina. Flickan tyckte att hon hade sett tillräckligt med skägg även på sina svenska rådgivares kinder. Det var under denna tid vanligt att känna allt mindre rädsla för det östra grannfolket, vars representanter rentav började dyka upp mitt i Stockholm, som handelsmän på den nyss öppnade Ryssgården [på Södermalm]. Deras ärenden var konkreta och nyttiga för bägge parter.”
Belägg för dylika förbindelser finns det även efter den här genomgångna megaepoken.