Tyska parlamentet (Bundestag) har publicerat en interimsrapport om landets deltagande i Afghanistankriget. Rapporten sammanfattas och kommenteras av den välrenommerade Afghanistankännaren Thomas Ruttig som sedan många år medverkat i Afghan Analysis Network.
Bakom rapporten står fem av de sju partier som varit med och beslutat om Tysklands insatser medan två partier, Die Linke och Afd, varit emot kriget och nu reserverar sig mot utredningen.
Tyskland är ett i raden av länder som med mer eller mindre oberoende kommissioner sökt förklara och förstå varför allt gick fel.
Rapporterna från länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland har tidigare publicerats och alla har i stort sett kommit till samma slutsatser. Inget av länderna hade egentligen några egna nationella intressen att försvara i Afghanistan. Alla hade gått med i kriget för att visa lojalitet med USA.
Den tyska rapporten kommer till i stort sett samma slutsatser. Tyskland kände sig förpliktigat att sluta upp bakom USA efter 11 septemberattentaten. Som en kompensation för att Tyskland vägrade delta i kriget mot Irak gick man in i Afghanistan med den största kontingenten efter USA:s. Som mest hade Tyskland 5 300 man i Afghanistan och sammanlagt har 93 000 tyska soldater deltagit i Afghanistankriget.
Rapporten talar om ett ”strategiskt misslyckande”. Tyskland och hela det internationella samfundet saknade ”en långsiktig, sammanhängande strategi”. Liksom i rapporterna från Sverige och andra länder redovisas misslyckande att uppnå något av målen om att inrätta en rättsstat, ge kvinnor ökade rättigheter, främja mänskliga fri och rättigheter, höja befolkningens levnadsstandard, stoppa narkotikahandeln etcetera.
Ändå vill utredarna inte helt döma ut Tysklands insatser utan pekar på att det också fanns vissa partiella framgångar som att den utländska insatsen möjliggjorde en förbättring i levnadsvillkoren. Detta kommenteras av Thomas Rutter som ett försök att hålla dörren öppen för framtida liknande militära insatser utanför Tyskland.
Från krigets första dag presenterade politiker och militär en förskönad bild av läget i Afghanistan. Ända fram till kollapsen i augusti 2021 då Kabul intogs hävdade de ansvariga att fick man bara fortsätta skulle kriget till slut vinnas. Tyskland röstade i Nato så sent som i mars 2022 för fortsatt militär satsning. Det blev till slut USA:s president Biden som körde över övriga Nato-länder och tog beslutet att lämna Afghanistan.
Ett tema i den tyska propagandan gentemot den egna befolkningen var att kriget var nödvändigt för den egna säkerheten och att terroristerna i al Qaida annars skulle hemsöka också Tyskland. Den tyska styrkan var förlagd till norra Afghanistan och Tysklands överbefälhavare hävdade att ”Vi försvarar Tyskland bäst norr om Hindukush”. Sverige hade en liknande slogan genom dåvarande ÖB Syrén som deklarerade att ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”.
Från början hade kriget visst stöd bland den tyska befolkningen. Redan 2006 stod det dock klart för militären och ansvariga politiker att kriget inte gick enligt plan och att motståndet växte över hela Afghanistan. Rapporter från fältet om den verkliga situationen presenterades aldrig i Bundestag. År 2009 då kriget övergick till upprorsbekämpning och förlusterna började bli kännbara för de utländska styrkorna gick det inte att hålla tillbaka informationen och kriget förlorade stödet hos allmänheten.
Vad var huvudskälet till att man förlorade?
Liksom i rapporterna från de andra krigsdeltagande länderna skyller man på en rad faktorer:
Till att börja med var det den afghanska regeringen som genom dålig regeringspolitik och korruption bidrog till nederlaget samt även Pakistans stöd till talibanerna. Sedan radar rapportförfattarna upp en hel hög med fel från den egna sidan: det saknades en politik för fred från tyska regeringens sida, departementen i Berlin kommunicerade inte med varandra, ingen självkritisk granskning gjordes av insatsen.
Militärer och politiker saknade vidare nästan helt kunskap om afghansk kultur och traditioner och man involverade inte personer från universitetsvärlden som var insatta i Afghanistans historia.
Liksom i Sverige undanhöll regeringen och den högsta militärledningen de verkliga kostnaderna för kriget. Man hävdade att hälften av kostnaderna var stöd till civil uppbyggnad medan det senare visade sig att den delen bara var 5-15 %.
I de rapporter som givits ut av olika länder om deltagandet i kriget saknas genomgående granskning av den folkrättsliga grunden för interventionen. FN:s säkerhetsråds resolutioner gav ett mandat till de utländska styrkorna (dock saknade den amerikanska Operation Enduring Freedom (Oef) mandat och förde ett krig utan begränsningar från krigets första dag). FN-mandatet till Isaf (där Tyskland, Sverige och de övriga deltagande stater ingick) gällde att upprätthålla och säkra säkerheten först i Kabul med omgivningar och från 2003 i hela landet. Mandatet gav emellertid inte rätt att föra ett fullskalekrig mot talibanerna. Ett sådant krig genomfördes från 2009 då USA ledde både Oef och Isaf i en landsomfattande upprorsbekämpning, COIN, som huvudsakligen bestod av nattliga räder i afghanska hem inklusive targeted killings (utomrättsligt dödande).
Inte heller behandlar rapporterna frågan om brott mot humanitär rätt. Natos så kallade dödslistor med afghaner som man bedömde vara motståndare användes av de utländska styrkorna för att likvidera enskilda personer.
Försöken från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att ställa amerikanska militärer till svars för övergrepp ställdes in då USA hotade med sanktioner mot ICC:s åklagare.
I den tyska rapporten behandlas bara fallet med bombningen av en tankbil i Kunduz 2009. Attacken genomfördes av USA-flyg på begäran av en tysk befälhavare. Tyska regeringen förnekade att det var civila offer medan senare utredningar visat att 91 civila afghaner dödades.
Sammanfattningsvis ger den tyska rapporten en tydlig bild av det närmast totala misslyckandet i Afghanistan. Vilka lärdomar man enligt rapporten skall dra för framtiden är dock mer oklart. Rapporten innehåller skrivningar som håller dörren öppen för framtida liknande insatser. Det var de fem partier som stod bakom besluten att delta som nu också gjort rapporten, vilket påverkat slutsatserna.
Någon insikt finns inte i dessa kretsar om att det var ett nationellt befrielsekrig som under talibanernas ledning fördes mot utländska ockupanter; och ej heller om att det som sådant var det femte Afghanistankriget sedan artonhundratalet mot utländsk aggression. Även om många afghaner inte stödde en fundamentalistisk islamism var de starkt emot utländska interventionister och talibanerna var de enda som kunde kasta ut ockupanterna och deras vapendragare.
Läs också tidigare kommentarer på alliansfriheten.se till granskningsrapporter om kriget:
Norska oavhängiga kommissionens utredning