[…] Detta i sin tur väcker frågan om vilken typ av fred som framgång på slagfältet kan resultera i. Att ta tillbaka full fysisk kontroll över Ukrainas territorium med 1991 års gränser kan tyckas vara det uppenbara militära målet. Att uppnå en så omfattande seger är dock orealistiskt. Rysslands kärnvapen håller i slutändan hela Ukraina som gisslan. En förlängning av en amerikansk kärnvapengaranti till Ukraina verkar orimligt riskabel och därför högst osannolik. Västvärlden har dessutom inga vapen eller strategiska koncept som skulle tillåta Ukraina att befria sina ockuperade områden i något snabbt och avgörande anfall. […]
Ukrainas militära förmåga måste därför utvecklas och användas på ett sätt som förbättrar landets förhandlingsposition som förberedelse för en ofullkomlig kompromissfred. Ukraina måste få möjlighet att återta den del av sitt territorium som är ett minimum för vad man känner sig kunna leva med i utbyte mot en säker fred inom gränser som också är acceptabla för Ryssland. Ukraina kan, i samma mån, försöka erövra visst territorium och andra militära och politiska fördelar som kan bytas ut mot att dra ömsesidiga, nästan acceptabla gränser kring Ukrainas politiska suveränitet och dess frihet att föra utrikespolitik.
Vissa kanske kritiserar detta tillvägagångssätt som eftergiftspolitik som belönar aggression. Men är inte en kompromiss ett bättre alternativ än den sortens fruktansvärda krigföring vi bevittnat, som strävar efter absolut rättvisa och seger i en situation där västvärlden inte är kollektivt förberedd och Ukraina inte självständigt förmår att segra? Läs artikel