Efter Rysslands folkrättsstridiga agerande mot Ukraina har en strid ström av skrifter utkommit som behandlar olika aspekter av detta.
Peter Johanssons bok Ukraina i historien (Carlssons, 2015) ger oss en bred skildring av dåtid och nutid. Han påminner om de ”de gröna människorna” (”dvs de okända män från planeten Mars”) som plötsligt dök upp på Simferopols gator senhösten 2013, varvid Putin hävdade att han inte skickat dem och att ”militäruniformer kan köpas på vilken bazar som helst”, och jämför med Rysslands militära operationer på ukrainsk mark i december 1918, då Rådsrysslands utrikeskommissarie Georgij Tjiterin hävdade att Ryssland inte var inblandat utan att det var inhemska ukrainska trupper som stod under befäl av den ”fullständigt oberoende” ukrainska regeringen med säte i Charkiv.
Boken visar att det finns en röd tråd i Rysslands Ukrainapolitik, och den avslutas med påpekandet att Putins misslyckade politik med att ”kasta ned Ukraina för sina fötter” fått ”en överväldigande majoritet av de ukrainska väljarna […] till övertygelsen om att landet bör söka medlemskap i Nato”. Något stöd för detta senare påstående anges dock inte. Däremot framgår av tre skilda opinionsundersökningar från november 2013 ett kraftigt stöd för undertecknandet av ett associationsavtal med EU, medan bara en liten minortet i landet stödde tanken på att Ukraina skulle bli medlem i den eurasiska union som Ryssland försöker skapa. Självfallet är det en milsvid skillnad mellan att skriva på ett handelsavtal med EU och att bli medlem i Nato, vilket författaren borde ha understrukit.
En annan bok som fått stor uppmärksamhet är Richard Sakwas Frontline Ukraine. Crisis in the Borderlands (I. B. Tauris, 2015), där författaren hävdar att de grundläggande orsakerna bakom tvisten inte är någon rysk expansionism utan en västlig sådan, i form av USA, EU och Nato, allt enligt förlaget Karnevals reklam för den svenska översättningen. Avstamp kan här tas i ett Nato-möte i april 2008 där man bland annat välkomnar Ukrainas ”aspirations for membership in NATO”. Värt att notera är dock att Tyskland och Frankrike fann detta onödigt provokativt. I boken påpekas att ett undertecknande av ett associationsavtal med EU, vilket som nämnts hade en stark folklig förankring i Ukraina, av Ryssland sågs som en ”onward march of’ the West’” (s. 75), varvid författaren hänvisar till bland annat artikel 10 i avtalet om att parterna ”shall explore the potential of military and technological cooperation”. Sedan Putin haft synpunkter på avtalsförhandlingarna fann EU:s Barroso att denna inblandning var oacceptabel. Intressant är att Sakwas nämner att premiärminister Yanukovitj, som skulle skriva under avtalet i Vilnius men ångrade sig, inte var ”simply […] a pro-Russian ’puppet’”, vilket dock Johansson anser i sin bok. Avtalet skrevs senare på den 27 juni 2014.
Författaren antyder vidare att, då majoriteten på Krim önskade anslutning till Ryssland, annekteringen möjligen kunde vara folkrättsligt godtagbar enligt principen om folkens självbestämmanderätt. Men detta är tveksamt enligt Corten nedan. Något provokativ är skrivningen att annekteringen av Krim ”reflected the failure to create ’Greater Europe”.
Boken avslutas med en kanske naiv önskan om att ”Moscow needs to show the courage of compassion towards Ukraine”. Boken ger dock en viss besk smak i munnen, då den till en del rättfärdigar Putins aggressiva ukrainapolitik med hänvisning till andra suveräna staters ageranden, vilka dock inte strider mot folkrätten . Det bör tilläggas att folkrättsprofessorn Olivier Corten i senaste numret av tidskriften Journal on the Use of Force and International Law klargjort att Putins Ryssland agerat i strid mot folkrätten, varför inga ursäkter finns. Sakwas önskan om att Ukraina måste söka isolera sig från stormaktkonflikter och sluta vara en bricka i spelet förtjänar dock allt stöd. Alliansfrihet och ett avstående från Nato-medlemskap måste vara det enda raka.
Mats Björkenfeldt är advokat i Stockholm