Den norska folkrättsdoktorn Cecilie Hellestveit har skrivit den viktiga boken Dårligt nytt fra Østfronten. Krigen som endrer allt (Spartacus, 2022) som redan uppmärksammats på sajten.
I en recension påtalas:
”Der tar hun utgangspunkt i krigen i Ukraina og skriver om de geopolitiske følgene hun mener krigen får. Norge er aleine i Europa med naboforholdet til Russland. Skal vi da ruste oss til tennene? Hellestveit viser til at jo mer Russland svekkes, jo sterkere blir Kina. Det er også grunnen til at så mange halvstore stater ikke vil ta avstand fra Russlands krig og slutte opp om sanksjonene, mener Hellestveit. USA prioriterer kampen mot Kina, ikke Russland, hevder hun. At USA vil gå til krig for Taiwan, men ikke for Ukraina, mener hun beviser det […] Det som dokumenteres i Hellestveits bok, er at resten av verdens folk ikke vil være med på særlig Europas dobbeltmoral, det hun kaller Europas eksepsjonalisme, krav om unntak for sine handlinger. Mens vi i Norge ser oss blinde på Europa og vår gode moral, er jo resten av verden veldig godt vant med Europas og USAs utallige angrepskriger gjennom flere århundrer. Så de kan lett si at dette er jo dagligdags for oss, hvorfor bråker dere? Fortsatt tyder mye på at en stor omfattende krig i verden vil bli nødvendig for å løse rivaliseringa om råvarer og markeder. Og skjer det, er ’lagoppstillinga’ alt klar: Det blir USA og Europa mot Resten av verden. […] Ei bok som det er viktig at mange leser.” Se även
Hellestveits utgångspunkt är alltså Västs dubbelmoral, när man fördömer Rysslands väpnade angrepp på Ukraina i februari 2022, samtidigt som man applåderade alternativt stilla åsåg president Clintons och USA:s bombkrig 1999 mot Serbien/Kosovo, ett krig som enligt Putin utgör ”en folkerettslig presedens” (s. 55). ”Like for like”.
Författaren, som den folkrättslärda hon är, visar i boken att såväl Ryssland som USA skriver sin egen ”folkrätt” när det passar.
I boken lyfts även fram det olyckliga i att Ukraina 2008 blev ”lovad” ett Natomedlemskap, trots att Frankrike och Tyskland motsatte sig det och trots att USA:s dåvarande Moskvaambassadör, nu CIA-chefen, William Burns, uppgav att det utgjorde en röd linje inte bara för Putin, utan även för den ryska eliten. Putin önskade att Ukraina skulle förbli en buffertzon mellan väst och öst, vilket var ”hovedforutsetningen for å la Ukraina bli selvstendig på 1990-talet” (s. 35). På sidan innan söker hon en förklaring till varför de framförhandlade fredsavtalen Minsk I och II inte kom att hindra ett krig: ”Motstand i Kyiv mot att implementere [avtalen] har bygget upp under denne russiske fortelling.”, det vill säga Ukrainas motvilja att ge de rysspråkiga delarna av landet autonomi.
På sidorna 24 och 123 skriver Hellestveit kortfattat om USA:s och Ukrainas ”Pakt om strategiskt partnerskap” i november 2021, vilken enligt Hellestveit utgjorde en bidragande orsak till Rysslands anfall i februari året därpå.
Boken innehåller många intressanta skrivningar om ekonomiska sanktioner (s. 87 ff, 146), om havens och andra handelsvägars betydelse för den ryska utrikespolitiken, om Rysslands förhållande till Shanghai Cooperation Organisation (SCO), om att USA är berett att gå i krig för Taiwan men inte för Ukraina (s. 109), samt om att Taiwan producerar 92 procent av världens halvledare ”under 10 nanometer” och ett krig med Taiwan ”vil derfor ha kolossale ringverkningar for Kinas ekonomi.” Hon tillägger att enligt Natochefen Stoltenberg ”Kina er blitt en strukturell utfordrer for NATO.” Tyvärr utvecklar hon inte hur en europeisk försvarsunion kan finna utmaningar här, då Kina knappast militärt hotar någon Natostat.
Boken ger även inblickar i Norges speciella situation: som en Natostat, men inte medlem i Europeiska unionen (s. 170), som en oljestat som ”kan bli enda rikere av Russlands krig mot Ukraina” (s. 171) och med bilaterala avtal med Ryssland som ”regulerer ansvarsfordeling innenfor forvaltning samt utnyttelse av fiske- og energiresusser i disse enorme havsområdene.” Norge med sin långa gräns mot Ryssland, har alltså all anledning att hålla sig på god fot med grannen. Trots det har man skickat vapen till Ukraina. Men Cecilie Hellestveit anser att det finns signaler om att Ryssland ”ikke ønsker å øke spenningen overfor Norge.” (s. 186)
Boken är en måsteläsning för alla som är intresserad av sin omvärld.