Hur är det möjligt att de nära förbundna staterna Ukraina och Ryssland har hamnat i krig med varandra, frågar sig professor Paul D’Anieri i boken Ukraine and Russia. From Civilized Divorce to Uncivil War (Cambridge University Press 2019).
Boken har två mål. Det första är att förklara hur och varför konflikten uppkom. Det andra målet är att analysera relationerna mellan Ukraina, Ryssland, Europa och USA från slutet av det kalla kriget till undertecknandet av Minsk-2 avtalet 2015, vilket förhandlades fram av Tyskland och Frankrike, och som innebar att tungt artilleri skulle dras tillbaka från fronten och att östra Ukraina skulle få ett större självstyre.
I mars 2014 uppgav Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: “We clearly face the gravest threat to European security since the end of the Cold War.” Men efter att ha läst boken blir man övertygad om att den uppkomna situationen endast rör förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Några incitament för Ryssland att starta krig mot andra europeiska stater finns inte. Författaren framhåller att då Ryssland inte gick vidare mot Odessa och södra Ukraina, visar det på en begränsad aptit hos Putin.
Det noteras i boken att i maj 1992 antog Russian Congress of People’s Deputies en resolution som avvisade ”the legality of the 1954 transfer of Crimea to Ukraine” och att det ryska parlamentet året därefter förklarade rysk äganderätt till Sevastopol. Självfallet hade dessa beslut inget folkrättsligt stöd, men de klargör att frågan om Krim ständigt var aktuell efter Sovjetunionens fall.
I boken visas på ett objektivt sätt den underliggande orsaken till konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Medan maktövertagandet i Kiev i februari 2014 var den utlösande faktorn för Rysslands angrepp på Ukrainas suveränitet genom invasionen av Krim och i östra Ukraina, så sträcker sig konflikten bakåt i tiden till Sovjetunionens upplösning. Och boken skildrar kronologiskt och sakligt händelseförloppet från 1989, då Mikhail Gorbachev talade om “Europe as a common home”och framåt.
Vi erinras om Iraks invasion av Kuwait 1990, då USA och Ryssland var eniga i FN:s säkerhetsråd. Samtidigt var många ryssar besvikna över att ha ”mistat” Ukraina. Och Moskvas önskan att kunna styra händelseförloppen i Kiev kvarstod.
“Moscow’s intent to retain some form of control over Ukraine remained. Those who opposed Ukraine’s sovereignty (and especially Ukrainian control of Crimea) and rapid market reforms were called ‘hard liners,’ but they comprised a large part of the Russian elite and the populace.”
En viktig tidig händelse att nämna är mötet i Belavezja i december 1991, där Commonwealth of Independent States (CIS) bildades. Boris Jeltsin trodde att Ukraina härigenom skulle närma sig Ryssland i försvars- och ekonomiska frågor. Han sade: “We must without fail work out a viewpoint that will prevent our three Slav states from splitting apart, no matter what happens.” Men Ryssland och Ukraina var oense redan i Belavezja, då Ryssland ville ha makten i CIS.
Ett stort problem för Ukraina var de stora motsättningarna inom landet, mellan de mer ryssvänliga östra och södra delarna respektive övriga landet, något som ledde till åtskilliga, mer eller mindre korrekta, presidentval, och två revolutioner.
”The argument was not about whether Ukraine should be independent, should trade with Europe, or should be democratic; on all of those questions there was consensus in Ukraine. The question was how to deal with Russia while pursuing all those goals.”
I boken erinras vi om att genom amerikanska och ryska påtryckningar, kom Ukraina 1994 i ett Trilateral Agreement att bli en kärnvapenfri stat, varefter man entusiastiskt kom att närma sig Väst genom Natos Partnership for Peace, vilket irriterade Ryssland.
Natos folkrättsstridiga agerande i det forna Jugoslavien kom att få stor betydelse för händelseförloppet. När Putin kom till makten såg han här en möjlighet att urskulda egna folkrättsbrott. Och senare kunde han även hänvisa till Natos övergrepp i Libyen. Intressant är påpekandet att många i Ukraina motsatte sig Natos bombningar av Serbien 1999, då de stred mot FN-stadgan men även gav Ryssland en ursäkt för att intervenera i regionen.
En högst bidragande orsak till det försämrade klimatet mellan Ryssland och Väst var Natos expansion österut, som startade 1994 och fortsatte vid Bukarestmötet 2008, samma år som det kortvariga kriget i Georgien bröt ut, ett krig som inte fick några större utrikespolitiska konsekvenser. Det påtalas i boken att flera prominenta västliga experter, såsom Richard Sakwa, Stephen Cohen, John Mearsheimer och Stephen Walt, lagt skulden på Nato för Ryssland militära erövring av Krim och östra Ukraina, allt för att hindra att få en Nato-stat invid gränsen.
Författaren påpekar därtill att man har kommit att underskatta betydelsen för Rysslands utrikespolitik av USA:s med fleras olagliga invasion av Irak 2003.
Även Natos Membership Action Plan för Ukraina kom att provocera Ryssland, liksom EU:s förslag om ett Association Agreement 2013, som den dåvarande ukrainske presidenten Janukovitj vägrade skriva under, innan han tvingades lämna landet. Ryssland såg nu en överhängande risk ”to tip Ukraine toward the West”.
Paul D’Anieri fortsätter:
“One reason stressed in this book is that the underlying disagreements were deep and fundamental. The second reason is that three underlying structural constraints ‒ the security dilemma, democratization, and domestic politics ‒hampered efforts to manage those conflicts of interest and principles. First is the security dilemma. States worried about their security naturally do things that make their neighbors less secure. Throughout the period in question Russia, Ukraine and the West all took actions that made others feel less secure, even as they tried to reassure the others about their intentions.“
Ukraina, Ryssland och Väst trodde alla att de försvarade status quo, medan andra försökte ”overturn it”.
Författaren ser det som sannolikt att Nato, Ryssland och Ukraina kan komma överens om att Ukraina inte ska anslutas till Nato, och han är relativt optimistisk: ”Russia has seemed transfixed with Ukraine in general and with Crimea in particular. Perhaps it will be satisfied with having gained Crimea and part of the Donbas. The West might decide simply to wait for change in Russia and the region’s other authoritarian states, rather than trying to promote it. And a de facto creation of a Russian sphere might address the rules of the road by acknowledging that one part of Europe would be dominated by Russia, with its rules, while in the western part of Europe a different set of rules, defined by the European Union and NATO, would prevail.”
Paul D’Anieri erinrar här om Rysslands föredömliga medverkan i the Holy Alliance efter 1815 och Napoleonkrigen.
Boken är den bästa anmälaren läst i ämnet.
För en folkrättslig genomgång av konflikten mellan Ryssland och Ukraina kan vi hänvisa till en artikel som publicerats på sajten 2015.