Nu vid nyår har det gått mer än 10 månader sedan Ryssland angrep Ukraina. Mot alla odds kämpar det ukrainska folket vidare mot den ryska aggressionen. Det är ett rättfärdigt försvarskrig mot en angripare.
Rysslands intervention är ett allvarligt brott mot folkrätten och Ryssland bryter också mot krigets lagar genom terrorangrepp med missiler och drönare mot civila mål och civil infrastruktur.
Över huvudet på Ukraina pågår dessutom ett stormaktspel där USA för ett krig genom ombud som uppenbarligen syftar till att skada Ryssland så mycket som möjligt även om det blir Ukraina som får betala priset för det som ser ut som ett krig utan slut.
Ryssland å sin sida göra olika utspel och antyder en möjlig förhandlingslösning för att sedan dra tillbaka förslaget och istället hota med taktiska kärnvapen.
Vart det här stormaktspelet leder vet vi inte.
Oavsett stormakternas agerande bakom kulisserna och oavsett om Natos utvidgning fram till Rysslands gränser, i strid med löften som västsidan gav i samband med Sovjetunionens upplösning, har provocerat fram konflikten, är det ukrainska folkets kamp rättfärdig.
Småstater som värnar om fred och oberoende kan dra viktiga lärdomar från ukrainarnas försvarskrig.
Försvarets forskningsinstitut (FOI) har sammanfattat lärdomar som också bör tas tillvara av alla som vill se ett svenskt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt.
De första punkterna FOI lyfter fram är betydelsen av ett folkförsvar och folkets försvarsvilja:
”Motstånd lönar sig, och tidigt och tydligt motstånd är utomordentligt viktigt för att visa att ett angrepp skett och att offret försvarar sig.
Förmågan att mobilisera folkets motståndsvilja och väcka omvärldens vilja till stöd har varit oumbärlig.”
Ukrainas försvar baseras inte som Sveriges på ett skalförsvar med högteknologiska vapensystem som förmodas avhålla från angrepp och vid krig kunna hålla ut några veckor till dess hjälp kommer utifrån. Istället har Ukraina ett territorialförsvar som FOI beskriver så här:
”Små enheter av lätt infanteri med pansar- och luftvärnsrobotar och understödda av beväpnade drönare, samt irreguljära lokalförsvarsstyrkor och specialförband visade sig i striderna nordost om Kyiv vara mycket effektiva även mot mekaniserade förband i bebyggelse och betäckt terräng. ”
En annan erfarenhet är att det traditionella försvaret med befästa punkter spridda över stora delar av landet inte alls hör till en förgången tid:
”Fältarbeten för försvar och för förbindelser har visat sig vara en nyckelfunktion; trupp i fältbefästningar är mycket svårare att bekämpa med konventionellt ostyrt artilleri eller jaga bort, och förbindelser över vattendrag behöver upprättas, både för att ersätta utslagna broar och på nya ställen där taktiska behov så kräver.”
Betydelsen av att bekämpa en angripare över längre tid så att han inte ges möjlighet att konsolidera sina styrkor och hålla sig kvar betonas:
”Om ryssarna tillåts besätta ett område, bita sig fast och gräva ner sig så blir det mycket mer krävande i tid, blod och resurser att senare få bort dem. Dessutom ökar lidandet för civilbefolkningen. Därför borde det vara en strävan att inte uppge terräng eller att inte ge dem tid och ro att gräva ner sig och att tillföra förnödenheter som ammunition och bränsle.”
Dessa slutsatser liknar mycket hur den finska försvarsmakten organiserar sig och hur man ser på försvarsstriden. Varje angrepp skall slås tillbaka. Om fienden ändå tränger in skall han attackeras och drivas ut. Här finns ingen doktrin om att förlita sig på några avancerade försvarssystem som räddningen innan hjälp kommer utifrån.
Denna strategi är högst realistisk då Finland har ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt som möjliggör snabb mobilisering av över 200 000 man och där flerdubbla antalet reserver finns att kasta in om läget så kräver.
Den finske kommendören (överbefälhavaren) Timo Kivinen understryker betydelsen av värnplikten som en viktig faktor för hela folkets försvarsvilja. Finland har Europas starkaste territorialförsvar och folkets försvarsvilja är högre än i de flesta andra länder.
Både erfarenheterna från Ukraina och från Finland är något som Sverige kan lära av.
Just nu går inte utvecklingen av det svenska försvaret i den riktningen. ÖB:s nyligen publicerade perspektivstudie (som kommenterats på den här sajten) pekar på fortsatt yrkesförsvar, satsning på skalförsvar och beredskap främst att ta emot Nato-trupper på svensk mark.
Även om Sverige blir medlem i Nato kommer vi själva att vara enda garanten för försvar om vi blir angripna. Därför krävs ett folkförsvar av hela territoriet och för att det skall vara trovärdigt måste den allmänna värnplikten återupprättas.