Regeringen överlämnade den 12 mars en proposition till riksdagen om svenskt militärt deltagande med 150 man (och ett tak på 250) i den franska styrkan Task Force Takuba i Mali. Truppen skall även kunna verka på Nigers territorium.
Regeringen skriver att den folkrättsliga grunden för ett svenskt deltagande i insatsen är en inbjudan från Mali att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium. Inbjudan skickades i form av ett brev från Malis president till Sverige den 27 november 2019.
Vidare skriver regeringen att rätten att använda våld grundas på Malis samtycke och på eventuella begränsningar som kan uppställas av Mali.
Detta är dock inte någon så solklar folkrättslig grund som regeringen vill göra gällande. Malis regering saknar kontroll över betydande delar av territoriet, och det pågår en väpnad konflikt i landet som till sin natur delvis är ett inbördeskrig. Olika etniska grupper har sedan flera år tillbaka bekämpat varandra och regeringen. Situationen kompliceras av att det dessutom finns jihadister som i olika allianser med varandra och med etniska grupper också strider mot regeringen.
Regeringen beskriver i propositionen situationen i landet:
”Sedan länge råder ett spänt förhållande i Mali mellan dels folkgrupperna i den södra delen av landet, som traditionellt dominerar det politiska och ekonomiska livet, dels olika minoritetsfolk i norr, bland annat tuareger. Periodvis har dessa motsättningar övergått i våldsamheter och det förekommer därtill andra typer av sammandrabbningar mellan befolkningsgrupper i Sahelregionen, inklusive Mali.”
Utomstående stater har inte rätt att militärt ingripa om det pågår en inbördes konflikt, oavsett om de har fått en inbjudan från en regering eller ej.
Sammantaget gör det att villkoren för en folkrättsenlig inbjudan till militär intervention måste ifrågasättas.
Regeringen uppger ytterligare en folkrättslig grund, nämligen att franska styrkor i Mali (i vilka den svenska insatsen skall ingå) har välkomnats av FN:s säkerhetsråd.
Det är emellertid inget mandat från rådet att använda militärt våld i Mali. Att Säkerhetsrådet ”välkomnar” en styrka är en formulering som har använts vid andra tillfällen (Afghanistan, Irak). I sådana fall har det antingen inte gått att ena stormakterna om en insats, eller så har den stormakt som vill göra insatsen undvikit att begära ett mandat då man velat ha fria händer att agera militärt utan att begränsas av mål, uppföljning med mera från Säkerhetsrådet.
Det är ganska tydligt att Frankrike önskar driva kriget i Sahel enligt sina egna intressen men ändå vill kunna peka på att Säkerhetsrådet inte är emot. Frankrike har till exempel valt att ingå med egna styrkor i FN-insatsen Minusma.
Med förslag om ett svenskt deltagande i Takuba medverkar regeringen till att minska respekten för folkrätten och FN-stadgans våldsförbud.
Redan 2014, då frågan om svenskt deltagande i den USA-ledda koalitionen mot IS i Irak kom upp, väcktes farhågorna om att Sverige slog in på en väg bort från vår traditionella hållning att militär insats kräver FN-mandat. Den borgerliga oppositionen menade då att en inbjudan från Iraks regering inte var tillräcklig folkrättslig grund och kunde skapa ett farligt prejudikat för framtiden.
Just det ser ut att vara på väg nu, om riksdagen godtar svenskt deltagande i den franska styrkan.
Tidigare svenska militära insatser som baserats på inbjudan utan FN-mandat har handlat om icke-stridande förband (Afghanistan, Irak).
Nu gäller det direkt krigförande. I propositionen sägs att ”Task Force Takuba ska bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium, för att motverka att terroristgrupper får ökat utrymme i regionen”.
Frankrikes syfte är att gå till offensiv mot upprorsmän av olika slag, i första hand i Mali men i ett nästa steg troligen i grannländerna Niger och Burkina Faso. Svenska regeringen flaggar för den möjligheten och anger att man då skall ha en inbjudan också från regeringarna i dessa länder – och särskilt Niger omnämns alltså i propositionen.
Svenska regeringen har varit förbluffande positiv till deltagande i den nya styrkan med tanke på att vi skall underordna oss en stormakt, Frankrike, som har egna intressen i regionen, och ställa våra styrkor under franskt kommando i en farlig region, där tydliga mål och tidsplan för insatsen saknas.
Utrikesminister Ann Linde uttalade Aftonbladet den 15 mars: ”Säkerhetsläget i det västafrikanska landet har försämrats”. Hon beskriver Task Force Takuba som ”en tuff och farlig insats” – ändå vill hon skicka svenska soldater:
”Det är ett av världens fattigaste länder och säkerhetsläget är väldigt oroande. Vi vill vara med och främja säkerheten i Mali och hela Sahelregionen.”
Svenska regeringen skiljer sig här från regeringarna i flera andra stater. Frankrike har tidigt gått ut till ett dussin europeiska länder med begäran om deltagande. Förutom Estland är det just nu bara Sverige som har sagt ja, även om Tjeckien har annonserat att man kommer att delta.
I Norge har det förts en öppen debatt om förslaget från Frankrike. Ett par partier i stortinget har sagt blankt nej och vägrar att låta sitt land dras in i ett nytt krigsäventyr där Frankrikes egna intressen kommer att vara styrande.
Tyskland har sagt nej liksom USA (Defense Post 16/3). USA har redan egna styrkor i Sahel, men uppgifter i internationella medier säger att amerikanarna planerar att dra bort sina styrkor eftersom praktiskt taget ingenting har uppnåtts militärt under flera år av kamp mot upproret i Sahel.
Förklaringen till den svenska regeringens hållning kan vara att den söker ett nytt militärt samarbete nu när Nato har blivit ett osäkert kort och USA under Trump orienterar sig alltmer mot Stillahavsområdet. Eller som det heter i propositionen: ”Ett svenskt deltagande i Task Force Takuba skulle även bidra till att stärka Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten med Frankrike och andra länder som deltar i insatsen.”
Att strida med Frankrike i Afrika kan aldrig vara ett svenskt nationellt intresse.
Riksdagen bör dra lärdom av de katastrofala krigen i Afghanistan, Libyen och Irak, i vilka Sverige har deltagit, och inte ge klartecken till svenska insatser i ett nytt krig utan folkrättslig grund, utan tydliga mål och med stora risker för spridning till andra länder i regionen.