Jag hade fel. Liksom många andra trodde jag inte att Ryssland skulle starta en fullskalig invasion av Ukraina med sikte på Kiev. Eller att Putin skulle kunna föra krig så länge trots de drastiska effekterna för den ryska ekonomin.
Å andra sidan har jag hamnat rätt i andra frågor genom åren. Att Sverige borde ha rustat upp det militära försvaret redan efter Georgienkriget 2008. Att den allmänna värnplikten inte skulle ha avskaffats. Att Turkiet kunde ställa till problem i Natoprocessen. Med mera. […]
Hur omdömesgillt är det till exempel att planera för att Sverige ska vara först att komma baltiska länder till militär hjälp, i ett läge där Nato inte löst sina interna problem med Turkiets blockering av ansökan och vi fått formella försvarsgarantier? Eller att stationera trupp på andra sidan Östersjön innan samtliga Natoländer godkänt det svenska medlemskapet?
Rysslands terror mot den ukrainska civilbefolkningen visar hur centralt totalförsvaret är. Sverige har mycket kvar att göra för större motståndskraft samtidigt som budgetarna till krisberedskap inte på långa vägar räcker till. Hur klokt är det då att lägga huvuddelen av de ökade försvarsanslagen på att stärka Natos förmåga att försvara andra länder än vårt eget?
Min uppfattning är att tyngdpunkten de närmaste åren i detta osäkra läge behöver vara på att stärka försvaret av svenskt territorium och av vår egen befolkning. Andra tycker uppenbarligen annorlunda. Försvarspolitikerna behöver väga olika synsätt mot varandra och inte automatiskt säga ja till Natokraven på det svenska försvaret. Läs artikel