Hans Lindblad, tidigare mångårig fp-riksdagsman och ledarskribent i Gefle Dagblad, anser att den ensidigt utfärdade svenska solidaritetsförklaringen är viktig för Nato vid insatser i Baltikum:
”Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar. Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.”
Den solidaritetsförklaring, som Lindblad hänvisar till, formulerades av regeringen Reinfeldt, närmast som en bakgrundsbeskrivning av säkerhetsläget, i en försvarsproposition (2008/2009:140). Propositionens huvudsakliga innehåll var annars avskaffandet av den allmänna värnplikten.
Att smyga in en luddig solidaritetsförklaring i en proposition som går ut på att värnplikten avskaffas måste vara ett svårslaget rekord i fråga om farliga felbedömningar av Sveriges säkerhet. Riksdagen antog propositionen 2009 (dock avskaffades värnplikten – eller förklarades ”vilande” – med endast tre rösters övervikt). Solidaritetsförklaringen är en märklig skapelse som Sverige är ensamt i världen om att ha utfärdat. Den säger att vi inte kommer att stå passiva vid händelse av katastrof i eller angrepp mot ett nordiskt land. Solidaritetsförklaringen är farlig. Den ger ingen utfästelse om militärt stöd, men den kan inge förväntningar i omvärlden om att Sverige skall ingripa militärt till ett annat lands försvar, eftersom förklaringen inte heller utesluter militärt stöd, något som dock är helt orealistiskt med tanke på den minimala svenska försvarsförmågan. Förklaringen sätter alliansfriheten ifråga. Den innehåller heller ingen försäkring om skydd för Sverige just genom att vara ensidig.
Lindblad förstår fullt ut att solidaritetsförklaringen, alla vackra ord från riksdag och regering till trots, knappast kan gälla svenskt militärt stöd: ”Den starka reduktionen av svenskt försvar kan göra det svårt att bidra med bataljonsförband eller ens ett antal kompanier.” Istället är det Nato som, med solidaritetsförklaringen som motivering, skall ges svenskt tillstånd att använda vårt territorium för militära insatser i Baltikum.
Lindblad tvingas erkänna att upplåtandet av baser för Nato inte är riskfritt: ”Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.”
Sveriges försvar, som nu är nere på en historiskt låg nivå, skulle alltså rustas upp, men inte för att skydda landet mot angrepp utan för att skydda Nato-baser på vårt territorium.
Vi har tidigare på den här sajten kommenterat inlägg som går i samma riktning som Lindblads och propagerar för svenskt Nato-medlemskap för att kriga i Baltikum. (Se artiklar tidigare på denna sajt: Sverige som bas för Nato och De som vill kriga i österled ).
I regeringens PM om värdlandsavtal hänvisas till solidaritetsförklaringen, som påstås ”inta en central position i Sveriges säkerhetspolitik” och därför är ett av motiven till att Sverige skall kunna ”ge och ta emot” militärt stöd. Även om det inte sägs rakt ut kan detta komma att användas av krafter som vill dra med Sverige i militära konflikter.
Denna aktivism saknar sannolikt folkligt stöd. Få svenskar vill att vi går i krig för andra länder. Faran ligger i att aktivismen bäddas in i förskönande ord om solidaritet.
De baltiska staterna har gjort sina egna säkerhetspolitiska val genom medlemskap i Nato. Det är Nato som skall svara för deras säkerhet. Sverige har allt intresse av att spänningen i Östersjöområdet inte trappas och att inga stater i regionen dras in i konflikter. Men vår första plikt är försvar av det egna landet med egen militär. Vår främsta uppgift kan inte vara att gå andra till handa.