Den militära underrättelsetjänsten har fyra övergripande uppgifter: Löpande lägesuppföljning för att dels ge underlag för försvarets beredskap, dels övervaka sjö- och luftterritoriet och skapa underlag för att ingripa mot fredstida kränkningar. Två andra uppgifter är av faktasamlande och framåtsyftande karaktär och handlar om bedömningar av angriparens stridskrafter och specifika förmågor gentemot de resurser Sverige förfogar över efter mobilisering.
Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, påpekar detta i sin nya bok Sprickor i järnridå (Historiska Media 2017), i samband med att svensk säkerhetspolitik gick in i en ny fas i mitten av 1960-talet. Kalla kriget föreföll vara över med ett nedtonat krigshot (s. 203). Ryggraden utgjorde Försvarets Radioanstalts, FRA:s, dygnsvisa lägesorientering (LOR) (s. 209).
Boken tar sin början 1937 när försvarsstaben inrättades. Inledningsvis fick underrättelsetjänsten förlita sig på pressen och det femtontal svenska militärattachéernas rapporter. Sedermera tillkom signalspaning. Fram till mitten av 1960-talet styrdes den så kallade C-byrån, senare kallad T-kontoret, av fil. dr Thede Palm. Denna del av underrättelsetjänsten bör skiljas från den allmänna säkerhetstjänsten, en enorm övervakningsapparat som i hemlighet inrättats 1940 och som sedermera fick utstå en frän kritik (s. 41). Här bör även noteras bildandet av FRA.
Efter kriget kom mycket att handla om Finland, efter det att Finland 1948 ingått en vänskaps-, samarbets- och biståndspakt (VSB-pakten) med Sovjetunionen (s. 62). Men även samarbetet med Danmark och Norge noteras (s. 66). I juni 1948 hölls det första så kallade trekantsmötet i Göteborg.
Någon större dramatik dyker inte upp i boken, förrän en svensk DC-3, på rutinmässigt uppdrag längs ”Route 9”, blir nedskjuten av ett sovjetiskt Mig-15-plan. Detta fick stora konsekvenser för svensk underrättelsetjänst både på kort och på lång sikt (s. 117).
Agrell skildrar hur CIA 1967 gjorde medvetna provokativa spaningsflygningar riktade mot Sovjetunionens västra gräns, där ett nytt sovjetiskt luft- och missilförsvarssystem hade byggts upp (s. 136). Några år tidigare, 1961, hade den så kallade notkrisen inträffat. Sovjetunionens utrikesminister Gromyko hade då överlämnat en lång diplomatisk not till Finlands Moskvaambassadör, vari Sverige anklagades för bland annat sitt samarbete med tysk militär och rustningsindustri. Syftet med noten var dock, vilket framkom senare, att Moskva endast önskade trygga Kekkonens återval (s. 158).
Boken beskriver Wennerströmaffären (s. 167 ff) och även IB-affären (s. 188 ff) på ett intressant sätt. Även skildringen av motsättningen mellan Birger Elmér och Thede Palm är läsvärd: Palms kritiska karaktärisering av Elmér som en ”partipolitisk underrättelseman” finner Agrell vara träffande (s. 191).
Bokens tredje del, under rubriken ”Skymningsläge”, avhandlar perioden 1980–1992. Den försämrade situationen efter den sovjetiska inmarschen i Afghanistan 1979 och Polenkrisen 1980–1981 uppstod samtidigt ”som en rad allvarliga incidenter med främmande ubåtar inträffade på svenska vatten” (s. 243). Skildringen av dessa ”incidenter” skiljer sig märkbart från den som Mattias Göransson publicerat i år (Länk till min anmälan). Intressant är påpekandet av Agrell om sprickan mellan regeringen och ÖB, som gick tillbaka på ubåtskommissionens utpekande av Sovjetunionen som ansvarig för intrången (s. 285).
Agell avslutar med en sammanfattning: ”Det var en politik som hyllade alliansfriheten, som lyfte fram fred och nedrustning som överordnade mål och som lojalt slöt upp bakom FN och under en lång och kritisk period besatte dess högsta ämbete. Trots det bedrev Sverige en framskjuten och i vissa fall påfallande riskfylld underrättelseverksamhet. Eller också var det precis tvärtom, att det just var i det fredliga neutrala Sverige, landet med de stora ambitionerna, som detta blev möjligt.” (s. 301)
Boken är initierad och läsvärd. Intrycket är att den militära underrättelsetjänsten under dessa år skötte sig med beröm godkänt.