Sveriges försvarsminister Pål Jonson utesluter inte att skicka svenska soldater till Ukraina. Vid ett möte för journalister och försvarsanalytiker på Saabs kontor den 13 maj sade Jonson att vad han kunde se fanns det ingen enad hållning i frågan om att skicka militär till Ukraina: ”Det finns inga konkreta förslag här och nu”, förklarade försvarsministern men fortsatte: ”Om det kommer upp konkreta förslag kan vi ta dem under övervägande.”
Att försvarsministern öppnar för möjligheten att gå in i kriget mot Ryssland med svensk trupp är sensationellt.
Jonsons förutsättning för att överväga ett sådant initiativ var att det skulle komma från Sveriges nya allierade i Nato. Därav den välvilliga inställsamheten.
Sveriges huvudlinje har sedan vi gick ur Napoleonkrigen varit att föra en klok säkerhetspolitik för att inte dras med i krig. Bästa medlet att uppnå det var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Med Nato-medlemskapet är vi inte längre alliansfria, men det ändrar inte i grunden betydelsen av att hålla fast vid huvudlinjen att inte dras med i andras krig. Medlemskapet tvingar oss inte till någonting som strider mot den linjen. Det är vi själva som bestämmer.
När Jonson nu indikerar att ett svenskt beslut att gå in i Ukrainakriget är avhängigt av initiativ från andra Nato-stater beträds en farlig väg där vi riskerar att dras in i stormakternas manövrerande, något som vi inte kan påverka men vars konsekvenser vi som småstat ändå skulle få ta. Det ligger definitivt inte i Sveriges intresse att ge sig in i ett krig mot Ryssland. Allt talar för att svenska militära insatser i Ukrainakriget skulle få ödesdigra och oöverblickbara konsekvenser.
Att försvarsministern över huvud taget håller en svensk militär insats i Ukraina som fullt möjlig är ansvarslös och inställsam äventyrspolitik av värsta slag, när all kraft behövs för att sent omsider bygga ett eget svenskt försvar värt namnet. Jonson gör detta utspel i ett läge som är prekärt för den klena försvarsmakt som han är ansvarig för:
Det har gått så långt att arméchefen kände sig tvingad att kommentera Försvarsberedningens rapport nyligen med konstaterandet att vi saknar ett verkligt territorialförsvar och att landet inte kan försvaras enbart med hemvärn när de få marktrupper vi har avdelas för Natoinsatser i Baltikum. Jonson har själv medgett att vi inte har någon uthållig försvarskraft.
Att som Jonson förklara sig vara beredd att överväga ett beslut om att Sverige ska gå med i kriget i Ukraina är direkt skadligt. Det sprider desinformation om att Sverige försvaras bäst utomlands, när det egna försvaret är mycket svagt och måste prioriteras. Det är eftergivligt då ett beslut görs beroende av vad mäktigare Nato-stater kommer fram till. Det skulle utlämna oss till andra mäktigare staters egna agendor där vi i likhet med Ukraina kan bli något som kan disponeras över i en större spelplan.
Svensk självbestämmanderätt gäller även i Nato. Den rätten måste hävdas för att så långt möjligt säkra vårt eget nationella oberoende och hålla oss utanför krig.
Stödet till Ukraina bör utformas i linje med den svenska traditionen att bidra till civilförsvar och landets återuppbyggnad.