Svensk militär personal, anhöriga och en fältpräst har gett sina egna reflektioner om insatsen i Afghanistankriget i boken Uppdrag Afghanistan (CSMS 2016).
Boken skall ses som ”ingångar och möjligheter till ett lärande om militärt yrkeskunnande där det prövats i skarpa situationer”, skriver i inledningen Peter Tillberg, forskare vid Centrum för Studier av Militär och Samhälle (CSMS) vid Kungliga tekniska högskolan.
Men boken är också av intresse för medborgare som vill försöka förstå vad Sverige har gjort i kriget i Afghanistan. Alla rapporter om krigshändelser är hemligstämplade, och endast i några få reportage i media har kriget skildrats men då bara som enstaka incidenter där svenska Isaf-soldater har deltagit.
Inte heller i den här boken ges någon bred översikt över insatsen. Dock ger de enskilda soldaternas funderingar kring vad de har upplevt ytterligare en pusselbit om kriget. (Kanske kommer den av regeringen tillsatta utredningen om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 att ge mer fakta om den största svenska krigsinsatsen sedan den förste Bernadotten drog oss ur Napoleonkrigen.)
De politiskt ansvariga för Sveriges krigsdeltagande har försäkrat att vi var där på uttrycklig begäran av regeringen i Kabul och med ett klart FN-mandat. Åtminstone under åren 2002–2010 förklarade man från politiskt håll att den svenska Isaf-styrkan också välkomnades av befolkningen. Sverige var i Afghanistan för en rad goda skäl: bekämpa terrorism, skapa en rättsstat, ge kvinnor rättigheter och flickor skolgång. Narkotikaproduktionen och korruptionen skulle bekämpas.
Fanns övertygelsen om uppdragets mål hos de enskilda Isaf-soldaterna?
Möjligen var det så, men det visas inte i den här boken. Genomgående talar de medverkande om sina tvivel på vad de har gjort, varför de var i Afghanistan och om de alls gjorde någon nytta.
Några röster ur boken:
”Man får ställa sig frågan om man är en kraft för det goda, det tyckte jag kanske inte alltid att vi var”, säger en soldat.
En annan: ”Kan våra skilda världar mötas? Mötas tillräckligt för att vi kan vara med och bidra till säkerhet och återuppbyggnad? Eller retade vi bara ytterligare männen som äger makten i byarna?”
En tredje: ”Och vad är vi? Är vi goda eller onda? Vad gör jag i Afghanistan?”
Hela tiden går Isaf-soldaterna på spänn. De känner sig som i ett fiendeland där varje afghan kan vara en motståndare beredd att ge sig på dem. Ett barn som bär ett batteri i handen kan vara en självmordsbombare beredd att spränga sig själv och de utländska soldaterna i luften. Bybor kan ha upplåtit sina hem för talibaner som sedan ligger i bakhåll då Isaf kommer med patruller i de trånga gränderna.
En svensk officer berättar om riskerna då ett av Isafs pansarfordon fastnar ute i terrängen. Erfarenheten visar att det bara tar tio minuter innan talibanerna genom tips från lokalbefolkningen anfaller.
Under ett uppdrag ute i byarna försvinner plötsligt tolken från den svenska truppen. Misstanken blir omedelbart han har stuckit till motståndarna och nu röjer var Isaf är.
En byäldste som bor i ett område varifrån svensk trupp blivit beskjuten berättar att det kan ha varit civilklädda poliser som av misstag skjutit. De svenska soldaterna säger dock att de är medvetna om att byäldsten i själva verket kan ha velat skydda motståndarna genom sitt uttalande.
En kvinnlig svensk officer berättar om ett möte med afghanska kvinnor ute i en by. Då man åker hem från byn blir läget spänt. Man får uppgifter om fientlig aktivitet i ett område man skall passera och tankarna kommer: Vem kan ha tipsat motståndet? Kan det vara kvinnorna hon nyss träffat? Vem är god och vem är ond? Vilka är vi? Är vi onda eller goda?
Svenska regeringen har gjort ett stort nummer av att den militära insatsen syftar till att stärka kvinnornas situation. En kvinnlig bataljonspastor berättar om en träff, shura, med afghanska kvinnor i en by där uppgiften är att få kontakt med kvinnor för att stärka dem men också för att få ut information som kan vara av intresse för Isaf. Det svenska teamet består av en läkare, en gender advisor, bataljonspastorn och en tolk. Teamet dricker te med kvinnorna som noga övervakas av män. En av kvinnorna för talan och svarar på frågorna från teamet. Då Isaf och afghanska armén kvällen innan i just den byn utsatts för eldöverfall vill teamet ha reda på vad som hände under attacken. Kvinnorna säger att de inget vet, och läkaren delar ut piller till några som har krämpor. När teamet efter oförrättat ärende drar sig mot bilarna, spottar en av männen efter dem. Bataljonspastorn känner sig frustrerad efter mötet och frågar sig: ”Gör det någon skillnad att få möta kvinnor från väst? Vad tänker de egentligen om oss?”
Sverige fortsätter än idag att delta med militär i den nya Nato-ledda styrkan Resolute Support Mission (RSM) efter det att Isaf avslutades sista december 2014.
RSM skall inte vara stridande utan har uppgifterna att träna, utbilda och stödja den afghanska armén.
Mycket lite är känt om vad de svenska soldaterna gör i RSM, men en berättelse i boken om hur svenska soldater arbetar som mentorer i Mentoring and Liaison Teams redan 2007 ger inblickar. Rådgivarna som skall vara icke stridande verkade på kår-, brigad- och bataljonsnivå. Rådgivarna lever och bor tillsammans med sitt förband och följer förbandet ut i strid. ”Svensk militär personal tillbringar i stort sett all vaken tid med den del av afghanska armén man har till uppgift att mentorera.”
Modellen uppges komma från amerikanska armén som utformade den under Vietnamkriget.
De svenska mentorerna har uppgifter att lösa under planerings-, genomförande- och utvärderingsfasen av en afghanskledd stridsoperation. Trots att de är icke-stridande deltar mentorerna indirekt genom att bidra med att kalla in amerikanskt flygunderstöd.
Gränsen mellan aktivt delta i strid och bara strida då man själv blir angripen är otydlig. Den svenske chefen för mentorerna berättar i boken att hans svenska styrka har deltagit i mer än 30 eldstrider.
Svenska regeringen trycker hårt på att svensk militär som nu är i RSM i Afghanistan är icke-stridande. Den bild som boken ger av den här sortens mentorskap visar dock att det är en fiktion att särskilja RSM från den afghanska armén.
Hela budskapet till svenska folket om den svenska militära insatsen i Afghanistan är att militären är nödvändig för att det civila biståndet skall fungera. Det finns lite stöd för det i boken.
Svenska Afghanistankommittén (SAK), som har mer än 30 års erfarenhet av att verka i Afghanistan, är tydlig i sin kritik av regeringens försök att koppla ihop Isaf med SAK:s verksamhet. I Utvärdering av Svenska Afghanistankommitténs insatser i Afghanistan (2016-03-11) skriver man:
”Militären framhöll att deras närvaro kunde motiveras med deras roll att ’säkra’ området för SAK:s bistånd. Men SAK ansåg att det var oklokt att uppträda tillsammans med militär personal och avstod. När senare ’synergi’-konceptet utvecklades inom den svenska regeringen, blev också Sida mer påtryckande, tillsammans med PRT:s önskan om gemensam svensk ’visibility’. Kontraktstext mellan Sida och SAK blev föremål för en del diskussion och kontroverser. SAK ville säkra att inte bakbindas via formuleringar som kunde tvinga dem att framträda tillsammans med militären och inte heller via kommunikation eller anslag ge intryck av samverkan.”
Rapporten avslutas med: ”SAK:s slutsats är att ingenting talar för att modellen med civil militär samverkan innebar ökad utvecklingspotential i Afghanistan.”