Av och till tar diskussionen fart om kränkande ubåtar. Sedan början av 80-talet har två högljudda läger varit huvudaktörerna. Ena sidan har pekat ut Ryssland och den andra USA/Nato som kränkande.
Gemensamt för bägge är att de inte ställer krav på försvaret att agera.
Resultatet blir uppgivenhet inför kränkningarna. Inget går att göra åt dem, de bara finns där och återkommer med jämna mellanrum. Vi är utlämnade på nåd och onåd, och allmänheten skall ta ställning till om Väst eller Öst är ansvarig. Den enda handling som kvarstår är att protestera mot den ena eller andra stormakten. Nu senast hävdar ledarkrönikören Linda Nordlund i Svenska Dagbladet (12/10) att det är Ryssland som kränker och polemiserar mot Matthias Göransson i magasinet Filter.
Ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten skall enligt den stående ordern IKFN tvingas upp med vapenmakt. För att värna territoriet måste kravet ställas på regeringen att sätta in alla till buds stående medel mot kränkande ubåtar. IKFN borde skärpas så att ordern uttryckligen blir att sänka ubåten som flera debattörer krävde på 1980- och 90-talet, bland andra ambassadör Sven Hirdman.
Vi återger här utdrag ur antologin Försvaret främst (Celanders 2015), där tillämpningen av IKFN från början av 1980-talet fram till idag diskuteras.
Ur kapitlet ”Att värna territoriet i ord och handling”:
”Flera personer med insikt i försvars- och säkerhetspolitiska frågor förordade en klarare linje. ÖB:s folkrättssakkunnige professor Bo Johnsson-Teutenberg var kritisk: ’Efter snart 10 års fortsatta kränkningar ville jag ha en klar sänkningsorder som innebar rätt att sänka en ubåt på inre vatten.’
Ambassadör Sven Hirdman, som på regeringens uppdrag utformat IKFN (1982), menade att regelverket borde skärpas ytterligare sa att en reell avskräckningssituation skapades. Detta skulle ske genom att försvaret fick en stående order om att utan varningseld sänka alla ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten. Viktigt var att en sådan order inte skulle vara hemlig: tvärtom skulle regeringen informera vederbörande stater om att en sådan order gällde från och med ett visst datum och regeringen skulle samtidigt klargöra att den utgick från att andra stater inte hade för avsikt att kränka svenskt territorium.”
”Under varje ubåtsjakt spekuleras i media, bland politiker och allmänhet om den kränkandes nationalitet. Frågan tycks överordnad de insatser försvaret gör. Är då inte nationaliteten det viktigaste? Nej, nationaliteten är viktig men inte avgörande.
Kränker en stormakt och kommer undan med det, är risken att den konkurrerande stormakten också försöker. Ingen vill ge fritt fram för den andre, och därmed riskerar Sveriges territorium att bli en tummelplats för stormakterna. Den svenska inställningen borde vara att säga så lite som möjligt om den kränkandes nationalitet till dess bevis föreligger. Även spekulationer om motiv bör tonas ned. Kan försvaret ta hand om en kränkande ubåt, bör man till dess motsatsen visas hålla öppet för att det var en felnavigering, eget oklokt beslut av ubåtens kapten eller något annat.
Diplomatiska protester till en främmande makt, då marinen inte lyckas avvärja kränkningen och man inte har vattentäta bevis för att bestämma nationaliteten, uppvisar bara en småstats oförmåga och brist på politisk vilja att hävda territoriet.”
Läs hela kapitlet: Att värna territoriet