Sverige deltar sedan 2014 med ett skyttekompani i FN-insatsen Minusma i Mali med uppgiften att stabilisera landet, skydda civila, ge stöd till den politiska dialogen och nationell försoning, främja mänskliga rättigheter samt stödja humanitär biståndsverksamhet.
Situationen i Mali och de fem länderna i regionen Saleh beskrevs från början som en konflikt mellan terrorister och staternas regeringar. Sedan har bilden blivit mer nyanserad, och det står nu klart att striderna i hög grad har sin grund i etniska och religiösa motsättningar där vissa grupperingar delvis också utger sig för att vara jihadister.
Svenska regeringen beskriver detta något kryptiskt: ”Interkommunitära konflikter blir allt tydligare. Ett inslag i de interkommunitära konflikterna är en tilltagande friktion mellan boskapsskötare och jordbrukare i kamp om krympande naturresurser.” (Prop. 2019/20: 29)
Delvis ger detta bilden av ett inbördeskrig, vilket gör att militära insatser utifrån i värsta fall skulle kunna förvärra konflikten.
Det är bakgrunden till att den välkända organisationen International Crisis Group i maj förra året föreslog samtal mellan religiösa ledare och etniska grupper och miliser för att uppnå lokala överenskommelser om eldupphör och sedan som steg två en bredare dialog för fred.
Malis president är inne på samma linje då han framkastat tanken på att starta dialog med två av ledarna för de mest ökända grupperingarna:
”Varför inte ta kontakt med dem som vi vet har störst inflytande?”
Frågan är bara om detta går ihop med stormakternas intressen. Frankrike, som sedan decennier varit militärt närvarande i regionen och ser den som sin inflytelsesfär, kan komma att motsätta sig sådana lösningar. Farhågor för detta framfördes av Ali Nouhoum Diallo, tidigare president i Malis parlament:
”Vi vill diskutera med alla Malis söner som har gripit till vapen, men Frankrike vill inte det.” (Financial Times 13/2)
Nu ser det dock inte ut att gå mot en fredlig lösning utan istället en upptrappad militär konflikt i hela Sahel. Krafterna som verkar för ökad närvaro av utländska trupper ser ut att ha överhanden. Storbritannien kommer att skicka 250 man i specialstyrkor till området att ingå som en del i Minusma, vilket välkomnas av Frankrike. Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre ser också britterna som en viktig förstärkning. Han vill gå på offensiven mot upprorsmännen och inte fortsätta med passiv närvaro i Mali, där hans Minusma-styrkor nu sitter förskansade i befästa läger och inte kan verka i landet på grund av det svåra säkerhetsläget.
Den brittiska styrkan skall vara spjutspetsen i en Minusmastyrka som aktivt söker upp motståndarna och bekämpar dem. För att klara det skall Gyllensporre dela den nuvarande Minusmastyrkan i två, där en fortsatt skall försöka vara stabiliserande medan den andra tillsammans med britterna skall söka upp motståndarna. I brittiska medier talas om att den brittiska styrkan skall stå för en ”massive counter-terror mission” (Mirror 1/3) och ”conducting long-range reconnaissance patrols into hostile territory” (BBC 2/3). Den typen av insatser har knappast stöd i mandatet från FN:s säkerhetsråd.
Den senaste resolutionen, 2480, definierar insatsen Minusma som fredsbevarande och upprepar att grundprincipen för sådana insatser är samtycke från alla parter i konflikten, opartiskhet och icke användning av våld annat än i självförsvar och för att genomföra mandatet för insatsen. Vidare understryks vikten av att få igång en politisk dialog.
Säkerhetsrådets resolution bygger på kapitel VII i FN-stadgan som öppnar för användning av militärt våld utifrån konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Skrivningen om att våld kan få användas för att genomföra mandatet som är stabilisering av säkerhetsläget kan öppna för mer långtgående militärt våld samtidigt som hela resolutionen grundas på fredsbevarande och understryker vikten av att få till stånd dialog och politiska lösningar.
Det är därför en svag folkrättslig grund för Frankrike och Storbritannien som nu planerar för en militär offensiv.
Det hela liknar situationen i Afghanistan, där USA och Nato under 2009–2012 genomförde upprorsbekämpning (Counterinsurgency, COIN) som byggde på insats av specialstyrkor i nattliga räder i afghanska hem och fullskalekrig mot dem som definierades som upprorsmän. COIN hade knappast stöd i FN-mandatet för Isaf som innebar att upprätthålla säkerheten i landet. COIN var istället en ”mission creep” som förde kriget långt över vad som uppgivits vara syftet med Isaf.
Vilka utöver britterna som skall ingå i den nya offensiva styrkan är inte känt, men då befälhavaren Gyllensporre välkomnar initiativet kan man befara att även svenska soldater kan komma att direkt strida i Mali.
Klart är att den svenska styrkan nu håller på att bli indragen i en upptrappad militär konflikt, där två stormakter kommer att sätta dagordningen och agera utifrån sina egna nationella intressen.
Då propositionen om fortsatt svensk trupp i Mali antogs i riksdagen i höstas varnade flera ledamöter för att Sverige kan glida in i krig utan slut och motionerade om att vi skall avsluta vårt deltagande i Minusma. Det var insiktsfullt. Sverige skall inte åter dras med i krig, styrda av stormakter utifrån deras intressen. Sverige bör avsluta deltagandet Minusma och verka för den dialog mellan parterna som ledarna i Mali önskar få till stånd.