Den som söker finner om än inte alltid det han letar efter. Jag försökte ur mitt arkiv få fram en intervju som jag gjorde sommaren 1985 i Berlin med historikern Peter Brandt, Willys son, för magasinet Tempus. Den berörde den nationella frågan i Tyskland, och PB hävdade där att faderns Ostpolitik, hans ”Annäherung” till dåvarande DDR, var steg på vägen till ett tyskt enande – en uppfattning som då var tämligen kontroversiell men dock har vunnit historisk bekräftelse. Istället upptäckte jag en annan artikel jag skrev för Tempus vid ungefär samma tidpunkt (3:1986). Jag fann den ha ett visst fortfarande intresse. Den sovjetiska interventionslinje som här skisseras förefaller i backspegeln inte vara specifikt sovjetisk. Den handlar om stormaktspolitik. – Anders Björnsson
”När sovjetiska trupper hade marscherat in i Afghanistan i december 1979, kunde man efteråt läsa följande inskrifter på väggar i Helsingfors: ’Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979, Finland ?’ Ingenstans stod ’Finland 1939’.”
Så inleder den finländske historikern Osmo Jussila sin bok om den så kallade Terijoki-regeringen (Terijoen Hallitus) som utkom i början av det här året. (Den icke finskspråkige kan ta del av innehållet i en uppsats som inflyter i Historielärarnas Förenings årsskrift 1986.)
Jussila urskiljer ett mönster i den sovjetryska utrikespolitiken, alltifrån orosåren efter revolutionen. Sovjetmakten, som var principiellt för nationernas självbestämmande, vinnlade sig samtidigt om att utvidga den proletära diktaturen till de stater som hade tillhört det tsarryska riket.
På papperet eftersträvades fredliga övergångar. Det praktiska handhavandet var ett annat. Genom en kombination av Röda arméns framryckningar och femtekolonner inrättades rådsregeringar i Baltikum, Ukraina, Centralasien. Så snart de ryska trupperna överskridit gränsen, damp en i Moskva installerad interimsregering ned på platsen och begärde befrielsekampens stöd av Röda armén.
Det var Lenin som utformade taktiken, säger Jussila och anför ett otal belägg härför. Den kom till användning också i december 1939, i vinterkrigets inledningsskede, när (Otto Ville) Kuusinen, från Moskva, utropade sin finska folkregering, med säte i Terijoki på Karelska näset som ännu var ett slagfält.
Jussila anser att man i opinionen väsentligen felbedömt Terijokiregeringens tillkomst och syftet med den. I de ledande kretsarna såg man den som ett försök av de finländska kommunisterna att återupprepa 1918 års händelser. Men, framhåller Jussila, både Stalin och Kuusinen var väl underrättade om förhållandena i Finland och insåg att där inte förelåg någon revolutionär situation som 20 år tidigare.
När Sovjet inte fått igenom sina krav på gränsjusteringar, gällde det att maskera ett ingripande mot Finland som ”revolutionär befrielse”. Kuusinen iklädde sig inte en skräddarsydd kostym, utan en konfektionsvara, som Jussila uttrycker det. Modellen var längesedan designad och prövad. Ockupationen skulle fås att framstå som något annat än ockupation.
Kuusinens regering var inte ett mål i sig, utan blott ett medel.
Den ”behövdes inte för att inleda revolutionen i Finland. Den behövdes för att Röda armén skulle kunna överskrida Finland gräns, ty enligt revolutionens läror kunde inte Röda armén angripa en annan stat, men den kan och det är dess direkta plikt att på begäran bistå en revolutionär regering.”
Mot den bakgrunden blir Terijokiregeringen inte blott ett sällsamt mellanspel (även om dess sammansättning var nog så kuriös, med poeter och ”generaler” om vartannat), utan en logisk följd av ett utarbetat koncept, som fortsätter att ha sina verkningar.
För om den karelska folkrepubliken är ett längesedan avslutat kapitel, så finns sovjetiska lydregeringar på plats litet var. Sovjetstatens seger 1945 var ju både befrielse och erövring. Inte skulle Husak sitta en dag utan ryskt pansar. Och där Kuusinen misslyckades, har Karmal lyckats – tillsvidare.
Man kan förstås diskutera om detta är en sovjetisk modell. Sovjetunionens uppträdande i Afghanistan, från manipulerandet med u-hjälp på 50-talet till 70-talets statskupper och slutligen invasionen, har förebilder i det tsarryska agerandet i Centralasien under 1800-talet. Denna kontinuitet betonas starkt i modern litteratur om den afghanistanska frågan. (Se Katarina Engbergs utmärkta genomgång i Utrikespolitiska Institutets årsskrift Fred och säkerhet. Debatt och analys 1984–85.)
Utrikespolitiskt förmådde Lenin och bolsjevikerna inte bryta denna kontinuitet. De öppnade arkiven till den hemliga diplomatin, men de inledde genast en ny. Och i dagens Sovjetunionen bedöms de lösningar som det ryska riket sökt, från Peter den store och framåt, som högsta politiska klokskap.
Detta bör bekymra inte bara historiker. Den ryska frammarschen har skett också under politiska svaghetstillstånd. Diplomaterna vann där generalerna förlorade – sådan är den ryska erfarenheten. Befrielse genom ockupation är säkert, också ur sovjetledarnas synvinkel, en nödlösning.
Inte alltid har den skett med så föga finess som i Finland 1939 och i Afghanistan 40 år senare.