”Allting gammalt är så nytt”, skriver mig en av mina korrespondenter, professor Ivo Holmqvist, och citerar ur Det lefvande fäderneslandet. En bok om svensk aktivism, utgiven 1916 (Lagerström) av Sven Lidman, med anonymt införda bidrag (s. 181): ”Ty snart skall vapendånet ånyo uppfylla världen och då kunna händelserna överstörta varann samt Sverige kanske nödgas improvisera en politik, vars förutsättningar och grundlinjer icke hunnit klarna för folkmedvetandet.”
Bidragen var hämtade från den politiska veckotidningen Svensk Lösen, där bland andra Otto Järte, Nils Ahnlund, Yngve Larsson, H. S. Nyberg, Per Hallström och Fredrik Böök medverkade – fyra av dessa vid olika tidpunkter invalda i Svenska Akademien. (Se även Knut Ahnlund, Sven Lidman. Ett livsdrama. Bokförlaget Atlantis 1996, s. 291.) Järte och Larsson uteslöts ur socialdemokratin på grund av sin krigsaktivism. Den förre blev högerriksdagsman och ledarskribent i Svenska Dagbladet, den senare ledande folkpartistisk stadshuspolitiker i Stockholm. Det aktivisterna då misslyckades med, har dagens socialdemokratiska undfallande ledarskap nu gått i land med. Men med ”folkmedvetandet” är det nog litet si och så.