Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Få politiker har stått i centrum för det egna landets politik och präglat den så starkt och under en så lång och ansvarsfylld period som Uhro Kekkonen (1900–1986). Han visade sig i praktiken vara ytterligare en finsk statsledare, som höll måttet när det verkligen gällde. Under ytterst ogynnsamma förhållanden vidmakthöll han linjen för en hållbar finsk säkerhetspolitik gentemot den mäktiga grannen i öst. Juho Kusti Paasikivi hade under sitt presidentskap (1946–1956) och även långt dessförinnan lagt grunden för denna finska ”grand strategy”, som siktade till att försvara den egna självbestämmanderätten i förhållande till Sovjetunionen.
Det fanns ju inget realistiskt alternativ till vad som under hand kom att mejslas ut som Paasikivi-Kekkonen-linjen, även om långtifrån alla insåg det. Men inom ramarna för denna genomtänkta strategi aktualiserades gång på gång svårbemästrade frågor om det riktiga vägvalet, där det övergripande hela tiden var att så tryggt som möjligt säkra Finlands fred och suveränitet. Detta krävde sådan kyla och realism, som den skarpsinnige och omutlige Paasikivi åtskilliga gånger hade visat prov på, när han i för nationen ödesdigra stunder hade förhandlat med den högsta sovjetledningen och uppnått aktningsvärda och, som det visade sig, hållbara resultat.
Kekkonen var Finlands president under fem perioder, från 1956 till 1981, totalt närmare 25 år. Att utöva ett så krävande mandat i nationens tjänst under så lång tid, och med bevarat starkt folkligt stöd, krävde något särskilt av den betrodde. Kekkonen hade uppenbarligen de rätta förutsättningarna för uppgiften. Han hade varit med ett bra tag, var ytterst hård i nyporna, lagom cynisk samt kylig i sin analys. Han var en god strateg och en mycket slipad taktiker. Machiavelli läste och citerade han ofta; även Lenin för den delen (dennes bok om Nationernas självbestämmanderätt passade Finland som hand i handske, och Lenins syn på sambandet mellan utrikes- och inrikespolitik låg nog nära Kekkonens egen).
Kekkonen kunde vara nog så hänsynslös och mästrande mot politiska motståndare. Kretsar, vilka Kekkonen ansåg vara alltför ovarsamma när det gällde att bibehålla en god relation till Moskva, kunde få sig en riktig skopa ovett. Många var det som fick ett så kallat ”kvarnbrev” från presidenten, där mottagaren kunde utsättas för barsk kritik, frän ironi eller beklaganden över de otacksamma våndor som presidenten utsattes för på grund av andras utrikespolitiska lättsinne; men även beröm kunde utdelas av Kekkonen.
När Kekkonen efter ett kvarts sekel i förtid avgick som president,var det till följd av sjukdom. Det hör till historien att den finska riksdagen signifikativt nog 1973 röstade igenom en särskild undantagslag, som gjorde Kekkonen till president för åren 1974_1978. Så omistlig ansågs han då ha varit. Sådana undantagslagar hade i och för sig förekommit tidigare, men då under extraordinära förhållanden. När Kekkonens presidentskap förlängdes ytterligare en sista gång efter 1978, baserades mandatet emellertid på en normal valomgång.
Kekkonen hade börjat sin politiska bana tidigt. Redan under senare delen av trettiotalet ingick han i regeringar som justitieminister och sedan som inrikesminister. Han fick däremot inte plats i regeringen under vinterkriget, men hade då statliga uppdrag.
År 1944 utsågs han till justitieminister i högermannen och den blivande presidenten Paasikivis regering, något som innebar ett betydande och bestående politiskt genombrott för Kekkonens del. Han fick då bland annat ansvaret för krigsansvarighetsprocessen som hade tvingats på Finland genom vapenstilleståndet 1944 med Sovjetunionen och Storbritannien. Detta var ett högst impopulärt och grannlaga uppdrag, som någon var tvungen att ta itu med, men som inte kunde rendera annat än otack. Kekkonen fick det på sitt bord. Kravet på Finland var att ett antal personer i den högsta krigstida politiska ledningen skulle ställas till ansvar. Så skedde också, något som krävde inrättande av specialdomstol och retroaktiv lagstiftning (jfr med de parallellt genomförda Nürnbergrättegångarna). Processen ledde som förväntat till fällande domar, men det dröjde inte så länge innan förre presidenten Ryti och andra dömda fick sina straff avkortade. Mannerheim drogs inte in i processen; antagligen insåg Stalin att det hade varit ytterst oklokt för de framtida relationerna. Vapenstilleståndet innebar även att en kontrollkommission inrättades med sovjetiska och brittiska delegater. I praktiken ställde den Finland under förmyndarskap, och det var förutsebart nog Sovjetunionen som dominerade. Den upplöstes i och med Finlands fredsfördrag med de allierade i Paris 1947.
På femtiotalet var Kekkonen i ett par vändor landets statsminister. Han kom från tämligen enkla förhållanden. Kekkonen deltog i inbördeskriget på de vitas sida och ingick därvid i en exekutionspatrull. Han var ingen ryssvän. På 20-talet arbetade han åt finska underrättelsetjänsten (genom åren hade han löpande kontakter med utländska underrättelsetjänster, särskilt sovjetiska, men även CIA, antagligen i syfte att snappa upp information i förtid för att kunna vara förberedd). Kekkonen utbildade sig till jurist. Han anslöt sig till Agrarförbundet (sedermera Centerpartiet) 1933 och valdes in i riksdagen 1936. Under en period var han riksdagens talman. Han var för övrigt framgångsrik idrottsman och blev 1924 finsk mästare i höjdhopp!
Urho Kekkonen var en flitig talare och skribent (ibland under pseudonym, liksom för övrigt vår egen samtida utrikesminister Östen Undén). På svenska föreligger av hans hand böckerna För Fosterlandet, Mina brev 1956-1975 (bland annat kvarnbrev), Finlands utrikespolitik 1809-1966, Brobygge samt Mitt århundrade. På svenska gav han 1981 – samma år som han avgick som president – ut Ekudden, ett verk som framstår som något av hans politiska testamente.
Kekkonens presidentskap var omgivet av svåra, hotfulla internationella kriser. Sovjetiska styrkor gick in i Ungern 1956. Det var Tjeckoslovakiens tur 1968. Afghanistan invaderades 1979. Kubakrisen inträffade 1962 (Kekkonen bedömde den initialt som ytterst allvarlig; som början på slutet.) Nattfrosten 1958 och Notekrisen 1961 är de kändaste konfrontationerna mellan Moskva och Helsingfors som direkt berörde Finland.
Paasikivis perioder som statsminister och president hade inte varit tider för hjältar. Det var inte vad som behövdes, snarare tvärtom. Inte heller Kekkonens långa presidentskap var någon tid för hjältemod. Vad som erfordrades var kylig realism, tålamod och uthållighet. Det gällde att varsamt och med bibehållet förtroende ta steg i rätt riktning för att befästa Finlands självbestämmande och förankring i Europa. Sådana steg togs också sakta men säkert under hand genom bland annat anslutning till EFTA, FN (något som Moskva under en period blockerade) och Nordiska rådet, samt inte minst genom ESK, Europeiska säkerhetskonferensen, som inleddes i Helsingfors 1973 och avslutades där 1975. Konferensen utgjorde en höjdpunkt för Kekkonens linje och befäste Finlands neutralitet.
Boken Ekudden öppnar på första sidan med en maning, som nog kan sägas ha präglat Kekkonens gärning som statsman:
”Jag hoppas att Finlands folk i endräkt skall arbeta för landets bästa, för att bevara självständigheten och för att värna freden.”
Kekkonens övergripande strategi var att långsiktigt säkra Finlands fred, integritet och neutralitet mellan stormaktsintressena. En sådan strategi hade att ta hänsyn till de betungade ramar, vilka Finland hade fått finna sig i genom dels fredsfördraget med de allierade, dels den efterföljande Vänskaps-, Samarbets- och Bistånds-pakten från 1948 (VSB-fördraget), som Stalin hade propsat på och som därmed inte hade varit möjligt att undgå. Kekkonen vårdade och bevakade denna sin strategi och de hänsynstaganden gentemot Sovjetunionen som redan Finlands geografiska läge påkallade med nitisk omsorg. Det har påståtts att han ibland gick för långt i sina krav på en homogen finsk hållning. Men med tanke på vad som stod på spel var försiktighet sannerligen påkallad. Det periodvis i utlandet förekommande propagandistiska talet om ”finlandisering”, som skulle känneteckna undergiven finsk anpasslighet, utnyttjades i stormaktsspelet som skrämsel. Kekkonen tog säkerligen i sak relativt lätt på detta, även om det naturligtvis var ytterst störande och föranledde hårda omdömen och polemik från hans sida i bland annat Ekudden.
Ett nyckelord som ständigt kommer igen hos Kekkonen är att den förda säkerhetspolitiken ska gå ut på att Sovjetunion långsiktigt, ja alltid, ska kunna lita på var Finland står. Det fick således aldrig råda något tvivel om att Finland skulle kunna komma att bli en bas eller ett uppmarschområde för mot Sovjetunionen riktade fientliga styrkor. Något sådant, som skulle ha involverat Finland i ett krig, låg ju inte heller i Finlands eget intresse. Likaså var det centralt för Finland att inte bli indraget i stormakternas cyniska spel.
Småstatens väg är aldrig enkel. Kekkonen var klar över att Finland måste hålla fast vid sin grundläggande väg framåt om landet skulle undgå att fastna i stormakternas konflikter och därvid riskera att offras som en spelbricka i deras hänsynslösa kamp.
Kekkonen lyfte ofta officiellt fram de goda relationerna mellan Finland och Sovjetunionen som något av VSB-fördragets förtjänst. Han underströk gärna att fördraget hade blivit ett sorts reglemente för uppförandet mellan Finland och Sovjetunionen. Detta gällde då, enligt Kekkonen, inte minst situationer, som var förenade med största osäkerhet. Hans utgångspunkt, underströk han, var att vardera parten skulle veta hur den andra skulle gå fram i en svår situation. Härigenom skulle alltså ett ömsesidigt förtroendeförhållande kunna etableras.
I Ekudden betecknar Kekkonen VSB-fördraget som en historisk kompromiss, som var av behovet påkallad, och han framhåller särskilt att det var till ömsesidig fördel. Om det var så, ska jag låta vara osagt. En liten stat träffar nog inte gärna med en stormakt fördrag av det här slaget, som lätt blir klibbiga med sina skrivningar om konsultationer i känsliga lägen och militärt bistånd vid angrepp. Men Kekkonen kan inte kritiseras för att han höll fast vid en fördragsenlig, så gynnsam som möjligt tillämpning av ett föredrag som den finska statsledningen och riksdagen med nödvändighet ställt sig bakom. Han gjorde det bästa av saken och han gjorde det skickligt. Och formuleringarna i fördraget kunde för övrigt ha varit mycket sämre sett ur ett finskt perspektiv (slutversionen lär ha legat tämligen nära finnarnas första förslag, och Paasikivi höll stenhårt på det).
Kekkonen avvisar i Ekudden med frenesi uppfattningen att VSB-fördraget, trots att det innehåller militärpolitiska bestämmelser, kunde betraktas som någon sorts militär allianspakt. Han framhåller därvid särskilt att Finland enligt fördraget förbundit sig att försvara det egna territoriets integritet inom egna gränser (något som Finland skulle ha gjort under alla omständigheter, även utan fördraget). Och han understryker att om Sovjetunionen blir utsatt för angrepp från annat håll än via Finlands territorium, blir landet åtminstone inte till följd av fördraget indraget i krig. Linjen i det senare fallet är att med alla till buds stående medel försöka bevara det egna landets neutralitet.
VSB-Fördraget innehåller, enligt Kekkonen, inte någon automatisk mekanism. Han klargör i Ekudden att Sovjetunionens eventuella lämnande av bistånd till Finland är i fördraget kopplat till behovet, varvid fördragsparterna sinsemellan ska komma överens om vilket bistånd som aktualiseras, om nu något alls ska lämnas. Villkoret för en hjälpaktion är, framhåller Kekkonen, dessutom att det i fördraget avsedda angreppet redan har skett. Förutsättningen för de i fördraget avsedda konsultationerna är, enligt Kekkonen, att båda parter konstaterar att ett angreppshot föreligger. Kekkonen framhåller dessutom konsekvent fördragets ingress, som erkänner Finlands grundläggande rätt att hålla sig utanför intressemotsättningar mellan stormakterna. Paasikivi, som hade styrt förhandlingarna om VSB-fördraget, hade nog på det hela taget fått igenom den finska linjen.
Under Kekkonens presidentskap förekom en del öppna kriser i förhållande till Sovjetunionen. Den kändaste är kanske notkrisen. Såvitt jag kan bedöma bemästrade Kekkonen incidenten på ett skickligt sätt. Men Kekkonen ger i Ekudden ingen övertygande bild av notkrisen, som kan ha flera bottnar (till exempel ett spel från Moskvas sida för att gynnsamt påverka inrikespolitiska förhållanden i Finland i ”rätt” riktning). Och det förekom naturligtvis åtskilliga ”dolda” kriser, som satte press på Finland men som på ett eller annat sätt hanterades.
Kekkonen uppehåller sig inte särskilt ofta vid det militära försvaret. I Ekudden behandlas ämnet rätt styvmoderligt. Det är säkerhetspolitikens övriga moment som han koncentrerar sig på. Det fanns många goda skäl till det. Ett var sannolikt att Finlands händer, när det gällde militär styrka, var bundna genom fredsfördraget med de allierade (däri begränsades den egna armén till runt rätt modesta 40 000 man, men visst svängrum fanns säkerligen i praktiken genom att man kunde hålla sig med reservister). Ett annat var ju att den sovjetiska övermakten var överväldigande i en konfrontation mellan bara Finland och Sovjetunionen.
Kekkonen reflekterar i Ekudden, mot bakgrund av Finlands krig under 1940-talet, över en liten nations ställning och dess möjligheter att utöva inflytande. När det gäller den senare frågan anger han att han numera inte är så skeptisk och dyster som han var under krigsåren. Beträffande den första frågan slår han i Ekudden fast vid sin grundläggande hållning:
”Ändå är det alltjämt i dag min åsikt att en liten nations säkerhetspolitik för att lyckas måste suga åt sig energi ur en viss nationell egoism, självbevarelsedriften. Dessutom behövs det en god portion självförtroende. Nationen bör förlita sig enbart på sig själv.”
Idag, snart fyrtio år senare, tvingas man konstatera att Kekkonens, på dyrköpt finsk erfarenhet baserade slutsats fortfarande står sig. Det gäller självfallet även vårt eget land, Sverige. Om små stater inte ska riskera att bli ”bondeoffer”, som kan bli utlämnade till eller trasas sönder i den hämningslösa stormaktskampen, krävs en klok nationell statsledning som stöds av folket, ett starkt försvar över hela territoriet som baseras på allmän värnplikt samt inte minst en hållbar och konsekvent säkerhets- och utrikespolitik i övrigt.
Politiken måste, framhåller Kekkonen i Ekudden, bygga på en bedömning av de ”reella faktorer” som inverkar på utvecklingen, militärt och politiskt. Kekkonen understryker särskilt:
”Erfarenheterna lärde oss också att ett litet land i sin utrikespolitik en gång för alla inte har råd att blanda in känslor – vare sig sympatier eller antipatier – i besluten och avgörandena. En realistisk utrikespolitik bör vara grundad på kunskap om de väsentliga faktorerna i den internationella politiken, nämligen om statsintressena och om styrkeförhållandena mellan staterna.”
Denna kyliga och i grunden förnuftiga hållning lever alltjämt kvar i dagens finska säkerhetspolitik och förvaltas skickligt av inte minst president Sauli Niinistö. I vårt eget land är det sämre ställt. Alltför ofta och under en rätt lång period, under regeringar med skiftande partifärg, har det kantrat åt fel håll i dessa sammanhang. Istället för att hålla fast vid en bedömning av ”de reella faktorerna” och en kylig linje för en alliansfri stat, en linje som här i landet under decennier utmejslades av särskilt utrikesminister Östen Undén och vann allmän respekt, gör man från statsledningens sida på lösa boliner inkonsekventa och motstridiga uttalanden av interventionistiskt slag om andra stater utan mycket till täckning. Alltför ofta är det fråga om en snacksalig politik av rent idealistiskt slag utan mycket till materiell bas, där grunden för sådana ställningstaganden istället måste vara FN-stadgans kärna, det vill säga förbud mot aggression och annan intervention. Detta är småstatens försvarslinjer för att bevara freden.
Kekkonen skriver i Ekudden:
”Erfarenheten visar att små länder ofta får lida av öppna konfliktsituationer. Det ligger i både Finlands och de andra nordiska ländernas intresse att avlägsna de faktorer som skulle kunna vålla oro i vårt hörn av världen.
Ytterligare konstaterar jag att Sveriges neutralitet samt de av Norge och Danmark uppställda restriktionerna i förhållande till Nato är av synnerlig vikt och betydelse för Finland.”
Detta är ju helt rätt, och det ligger sannerligen alltjämt i Sveriges intresse att avlägsna sådana faktorer. Utvecklingen har emellertid inte varit positiv. Ett exempel på det är att den norska, en gång så tydligt utfästa baspolitiken, det vill säga att norskt territorium inte ska upplåtas för utländsk trupp, svajar högst väsentligt genom mer eller mindre permanent närvaro av styrkor från USA.
För vår del kan man konstatera att den egna svenska försvarskraften kraftigt urlakats och att statsledningen istället för att kraftfullt återställa den famlar efter stormaktsynnester, som ingen vet om de kommer att vara för handen om de skulle behövas, vad de skulle innebära eller vilka villkor som de skulle vara förknippade med. Denna brist på egen tillit och förmåga skapar tomrum, som utländska makter kan få för sig att de ska ta i anspråk!