Om man tar del av massmedia efter Trumps och Putins möte i Helsingfors häromdagen, blir man något förvirrad. Spontant kan man tycka att det är en bra sak att företrädare för USA och Ryssland träffas för en öppenhjärtig diskussion om bland annat kärnvapen och Syrien. Men rapporteringen har hittills mest handlat om USA:s inrikespolitik – och att Trump på presskonferensen i Helsingfors inte tog upp frågan om Rysslands annektering av Krim, vilket Putin dock gjorde (”laglig annektering enligt folkrätten”, något som han nog är rätt ensam om att tycka).
För att försöka få ett grepp om framför allt USA:s utrikespolitik har undertecknad i sommarvärmen läst fyra nya böcker om denna:
– A. G. Hopkins, American Empire. A Global History (Princeton University Press 2018)
– Warren Cohen, A Nation Like All Others (Colombia University Press 2018)
– Victor Bulmer-Thomas, Empire in Retreat (Yale University Press 2018)
– Ben Rodhes, The World As It Is (The Bodley Head 2018)
De tre första böckerna beskriver på ett intressant sätt USA:s tillblivelse och dess utrikespolitiska historia. Framför allt Hopkins bok på närmare tusen sidor visar hur nationen under 1700- och 1800 talen expanderade för att bli ett imperium. Och på sidan 211 och framåt beskrivs tillkomsten av den så kallade Monroedoktrinen, som tillkännagavs 1823, vilken slog fast USA:s ”independence in foreign policy” och att man nu hade ”pre-eminence in the Western Hemisphere”.
Drygt trettio år senare kom president Abraham Lincoln att stödja Ryssland i Krimkriget, vilket framgår av Cohens bok. Av en händelse lyckades USA köpa Alaska från det försvagade Ryssland tio år senare.
I samma bok finns ett intressant kapitel om president Woodrow Wilson, som ändrade USA:s tidigare ”narrowly self-interested”-politik till – på 1910-talet – a ”Wilsonian internationalism”. Han trodde på en amerikansk ”exceptionalism” men var samtidigt ”clouded by racism” och sände gång på gång trupper ”to restore order” bland annat till Mexico. I januari 1918 lanserade han sina 14 punkter och krävde självbestämmande för vissa folk, men han krävde inte ett slut på kolonialismen. Japans ockupation av delar av Kina hade han inget att invända emot. Om folkens självbestämmanderätt, som ju nu nämns i FN-stadgan, skriver Hopkins intressant på sidan 450 och följande sidor.
Den bok som dock engagerar anmälaren mest är Bulmer-Thomas’ om ett imperium på reträtt. Han inleder boken med att beteckna president Trump som ”neo-imperialist”, medan dennes motståndare i valet Hillary Clinton anses vara ”a paleo, or traditional, imperialist”. ”In the end, the neo-imperialist won, suggesting the imperial retreat will accelerate.”
Här kan inflikas att president Clinton hade hoppats på att kriget i Bosnien i slutet av 1990-talet skulle glömmas bort, men på grund av bland annat ”extraordinary efforts” av CNN:s Christiane Ammanpour (för övrigt då gift med Clintons presschef) gick han med på att starta ett bombkrig, utan att några trupper sattes in, något som Cohen påpekar på sidan 237. Cohen har även ett intressant kapitel om Irakkriget (”The Volcano Rise – and Fall”). Han noterar att – den som i dagarna kommit att bli ett av Demokraternas stöd i kritiken mot Trump – senator John McCain ville sända ytterligare 100 000 man till Irak för att ”bring peace and order”. Samtidigt avslutar Cohen sin bok med att varna för Trump: ”a man who promised to destroy the liberal international order the United States had labored to create at least since 1945”. Men han kritiserar även Obama för dennes “aversion to humanitarian intervention”. Boken ger därför en bitter eftersmak, då vi vet att sådana interventioner är olagliga utan FN:s säkerhetsråds godkännande.
Tilläggas ska att Obamas presschef Ben Rodhes just givit ut en bok om sina åtta år med Obama som president: The World As it Is. Det är nu lätt att glömma bort, med tanke på att han blev fredsprisbelönad, men under Obamas åtta år vid makten drev han fem olika krig: Irak, Afghanistan, Jemen, Somalia och Libyen (här fanns dock en resolution från FN:s säkerhetsråd som Nato medvetet kom att misstolka), samtidigt som antalet olagliga drönarattacker ökade betydligt (författaren påstår att vissa drönarattacker var ”justified”, men han kan inte säga vilka!). Boken borde vara läsvärd, då författaren befann sig i händelsernas centrum, men tillgivenheten till hans förra chef är för stor, och då bli läsandet tröttsamt.
Apropå Irakkriget har Hopkins ett avslutande intressant kapitel (”Lessons of Liberation Iraq 2003–2011), där han jämför hur britterna ockuperade delar av Irak 1917 med USA:s (och ”the coalition of the willing”: Storbritannien, Australien, Spanien och Polen) dito åttio år senare: ”both declared that they came as liberators.” Han tillägger att det var ett stort motstånd i Europa mot att gå i krig utan FN:s säkerhetsråds välsignelse.
Men för att återgå till Bulmer-Thomas’ bok påpekar han att amerikanska interventioner inte är en ensak för presidenten. Efter det katastrofala Vietnamkriget antogs 1973 ”the War Power Act”, så när president Clinton ville flygbomba i Serbien (se ovan) var det helt klart ett brott mot FN-stadgan, ”but not necessarily under the US Constitution” (sidan 326). Efter att ha fått klartecken från Senaten lät presidenten fälla ett stort antal bomber, innan det stort klart att han inte fått auktorisation enligt the War Power Act. Kriget var nu olagligt även enligt amerikansk lag. Femton år senare satte president Obama upp en ”röd linje” i Syrienkonflikten, en linje som inte fick passeras utan militära åtgärder från USA:s sida. Obama, med tappat ansikte, fick dock inget klartecken enligt the War Power Act. ”The chance for America to show global leadership disappeared”, noterar författaren.
President Obama uppgav 2014 att han “believe[d] in American exceptionalism with every fiber of my being”, och det var dessa fibrer som önskade att USA ingrep i Syrien, vilket vi just noterat att han hindrades från att göra. Men Bulmer-Thomas visar på de tendenser som talar mot att USA är något exceptionellt, utan i en framtid kanske blir ”A Nation Like All Others”, som ju för övrigt Cohens bok är döpt till. I en undersökning 2014 uppgavs att endast 15 procent av de tillfrågade, som alla var födda på 1980-talet och senare, ansåg att USA var ”the greatest country in the world”. Då ”exceptionalists” alltid tyckt så, visar det enligt författaren att USA är på reträtt. I samma riktning talar analysen i kapitlet om USA:s ekonomi (sidorna 274– 303) och i kapitlet om ”The Decline of Leadership”. På sidan 318 och följande gör Bulmer-Thomas en grundlig analys av Kongressen, och han påpekar att den alltmer består av medlemmar ”whose greatest challange is to keep their support during the primary season, and this makes them reluctant to support the kind of pragmatic compromises that worked in the past”. Detta har även fört med sig ”the decline in foreign policy expertise among congressional members, as foreign affairs (in the way usually defined) are not normally the issue that excite the primary voters”. Enligt Bulmer-Thomas är Kongressens ointresse i utrikespolitiken ett avgörande faktum. Det enda undantaget är senator McCain (se ovan om hans agerande i Irakkriget, som han i sina memoarer från i år ångrar!), som ”often appeared hopelessly out of toch with an America whose empire is in retreat” (sidan 324). Samtidigt erinras om hur fler presidenter stött på patrull i Kongressen när de ville ta till vapen.
I Bulmer-Thomas bok finns ett avsnitt om Europa (sidorna 338 och följande), och han noterar att antalet medlemmar i Nato växt från tolv 1990 till i dag tjugoåtta. Och därtill pågick under 2010-talet kontakter om medlemskap för Georgien, Moldavien och Ukraina. ”EU expansion was now seen as a hostile act, and Russia was determined to resist it”, varvid ”EU now lost its nerve – much to the disgust of officials in the Obama administration”.
I samma bok klargörs även bakgrunden till reträtten på handelspolitikens område. Endast 20 proent av amerikenarna tror nämligen att handel med andra länder ökar antalet jobb i landet (sidan 260). Och man blir här erinrad om att Trump inte var först med sin egocentriska paroll om ”America First”. Den konservative politikern Patric Buchanan lanserade 1990 sin paroll: ”America First – and Second, and Third”.
Boken innehåller även läsvärda analyser av USA:s reträtter i Mellanöstern och i Asien. Bulmer-Thomas understryker att USA är ”in retreat” men inte ”in decline”, samtidigt som en stor del av de amerikanska väljarna – inte bara de som röstade på Trump – inte längre accepterar ”the same imperial burden as in the past” (sidan 365). Det senare gäller nog även de ryska väljarna, vilka Putin självfallet tar hänsyn till. Och det är mot denna bakgrund man ska se mötet i Helsingfors den 16 juli 2018. Riskerna för konfrontation måste minimeras vad gäller atomvapen och Syrien. Något nytt kallt krig kunde inte skönjas. Och att Trump inte nämnde annekteringen av Krim under presskonferensen, kan man kanske tolka som att han önskar att denna får en ”Kosovolösning”. (Kosovos självständighet var möjlig genom ett olagligt bombkrig, men fick ett erkännande av ett stort antal stater efter 7–8 år. Kosovo är dock inte medlem i FN och har inte formella relationer till EU.)